Ericsson är ett företag som med sitt kapital tar betydande risker, både i ny teknologi och i nya marknader. Det är nödvändigt att finansiera verksamheten med en kombination av eget kapital och lånat. När nya aktieägare tillkommer och tidigare säljer påverkar det inte stabiliteten i företaget eftersom det är stabiliteten och framtidsutsikterna man investerar i. Både ägarna och företaget som sådant tar risker med sitt kapital.
Volvo personbilar ägs numera av en person som nog kan betecknas som riskkapitalist. Det innebär inte att Volvo är mer utsatt för osäkerhet än om ägarna varit pensionsfonder i USA eller i Sverige. Eller bara hederliga svenska aktieägare, som en del verkar vilja beteckna det. De svenska aktieägarna ville en gång inte skjuta till mer kapital eftersom verksamheten gick med förlust och de inte såg att det gick att driva bättre än så. Därför sjönk aktiepriset. Det gjorde att Volvos verksamhet i hög grad var hotad. Inte på grund av riskkapitalisten utan på grund av att verksamheten som sådan inte gav vinst och av det skälet ledde till att man inte kunde mobilisera kapital till investeringar, och till den förlustbringande verksamheten. Nu fanns det en person i Kina som ville ta risker med sitt kapital.
Risken han tar med sitt kapital är att Volvo sjunker i värde om inte tillräckligt stora förändringar kan genomföras som leder till att företaget ökar sin försäljningsvolym och kan gå med vinst. Investeringen handlar för hans del om att bygga upp en stabil verksamhet som fungerar och är lönsam. Då ökar värdet på hans investering. Det kan då hända att han vill sälja verksamheten, som då är stabil och värd mer än innan han köpte den, till amerikanska eller svenska pensionsfonder eller till svenska aktieägare, eller till en stor svensk industrigrupp. En sådan försäljning gör inte verksamheten osäker eller mindre långsiktigt eftersom de då investerar i ett värde som förutsätter långsiktighet och vinst.
Det är långsiktigheten i verksamheten och dess förmåga till utveckling som är avgörande, inte att de gamla svenska ägarna hade behållit Volvo innan man sålde till Ford, eller att Ford hade fortsatt äga Volvo och lagt ner företaget, eller att en kinesisk riskkapitalist inte hade gått in. Det är verksamheten som ska vara långsiktig i bra företag, inte nödvändigtvis ägandet. Frånvaron av förändring av ägande kan snarare urholka långsiktigheten i verksamheten medan nya ägare kan tillföra nytt kapital, nya ideer och nya verksamheter. De köper i vilket fall som helst inte verksamheten för att se den tappa värde.
Debatten om riskkapitalister och välfärd har drabbats av föreställningen att vinst är något negativt och företagande något man ska vara misstänksam till. Men SAS har förvissa haft långsiktiga ägare men saknar både vinst och ett långsiktigt verksamhetsperspektiv. En gång drev staten aktivt företagande och det blev trots den mest långsiktiga ägare man kan tänka sig, den svenska staten har i dess nuvarande form funnits sedan 1500-talet, och det ledde till en omfattande kortsiktighet när politiska värderingar styrde istället för marknaden och förluster tvingade fram nedläggningar.
Telia tar risker med skattebetalarnas pengar istället för med några ägares pengar, och ägare är riskkapitalister i olika former, och det har ibland lett till att verksamheten brustit i föränderlighet.
Gambro är ett läkemedelsföretag som utvecklar och producerar produkter. Det har bytt ägande många gånger men har en stabilt ledande verksamhet. De flesta stora industriföretagen har byggts upp av riskkapitalister som sedan har sålt eller utvecklat delar av sitt ägande genom börsnotering. IKEA får anses vara en stabil verksamhet men om familjen Kamprad går till börsen är det inte säkert den blir sämre, eller bättre.
Vill man ha nytt företagande och nya företag måste man ha risktagande ägare med kapital. De är i olika skepnader riskkapitalister. Annars måste alla nya företag startas av regionala statliga fonder med politiker som ägare, eller av kommunala bolag och nämnder.
I Sverige har vi fått en snabb utveckling av välfärdsföretagande där stora och små företag har byggt upp stora värden både för sina användare och för sina ägare. De har förnyat välfärden och skapat en valfrihet och visat att man kan göra saker annorlunda och bättre. De som har startat dessa verksamheter har tagit risker med sitt kapital. De har byggt upp ett värde som bygger på verksamhetens långsiktighet. De kan ibland säkerligen sälja och få ut detta värde mot att någon annan övertar ägandet av det. Men den som då övertar detta ägande kan då, antingen om man är börsnoterad, en pensionsfond, en enskild ägare eller industrigrupp pröva hur man utvecklar verksamheten ytterligare. Deras värde av ägandet förutsätter nämligen långsiktighet i verksamhet och vinst.
Nu kan det säkerligen också finnas de som är oärliga och som fuskar eller som är inkompetenta. Det gäller dock ett fenomen som finns i små aktiebolag, stora aktiebolag, börsnoterade företag, kommunala bolag, kommunstyrelser, i parlament och regeringar. Det är därför vi har en lång rad olika kontrollinstitutioner. Värdet på ägandet är en, massmedia en annan, vinsten en tredje och konkurrensen en ytterligare. Ingen skulle komma på idén att stoppa kommunala verksamheter för att en kommundirektör eller ett kommunalråd agerat oansvarigt eller inkompetent.
Det är däremot lättare att välja bort eller avveckla de verksamheter som fungerar dåligt om vi har konkurrens och mångfald i ett öppet samhälle. Det är ett argument för mångfald och konkurrens med företagande i välfärden där enskilda kan utveckla ständigt bättre verksamheter till förmån för elever, äldre, sjuka och samhället i sin helhet.