Debatten om riskkapitalföretagande är lite besynnerlig. Det har varit en självklar utgångspunkt under lång tid att Sverige behöver mer riskkapital och mer företagande. Att nya företag ska kunna få kapital. Att små företag ska kunna växa med hjälp av investeringar.
Nu plötsligt har det för några blivit fel med riskkapital. Frågan är då vilket kapital som ska investeras i nya företag liksom i befintliga. Investeringar som är utan risk är klart lättare att få till stånd utan riskkapital.
Men det är rätt få investeringar som är riskfria. Men banklån brukar kunna användas för investeringar som antingen är relativt riskfria, som till exempel ett husköp av någon som har en inkomst som svarar mot de krav som räntekostnaderna ställer.
Men när det gäller företag så krävs en säkerhet som i sin tur kräver någon som står för riskkapitalet. Det kan ju vara en ägare till företaget, många aktieägare eller enskilda företag som har som affärsidé att med riskkapital bidra till nytt och riskfyllt företagande. För allt företagande är riskfyllt.
SAAB har genom åren visat sig vara en riskfylld investering, liksom Kodak som nu är konkurrensskyddat, eller Microsoft, Ericsson och Google. Tvärtom mot vad den socialdemokratiska propagandan ligger det inget värde för den som investerar i ett företag att låta det tappa värdet.
Då är det verkligen en risk man tar, och förlorar. Istället är syftet med en investering att värdet ska stiga. Då kan den som specialiserar sig i riskkapitalföretagande i nya företag sälja det vidare till dem som hellre investerar i etablerade företag. Poängen för den som investerar är normalt att värdet ska stiga, inte sjunka. Ändå tycks den socialdemokratiska retoriken nu beskriva riskkapitalföretagare som investerare som suger ut värdet ur ett företag tills det förlorar sitt värde.
Kanske tänker de på General Motors mångåriga investeringar i det förlusttyngda SAAB, som de själva ville regeringen skulle fullfölja. Men de som investerar för att förlora pengar kan i alla fall inte beskyllas för att vara kortsiktiga spekulanter.
Att driva ett vård- eller omsorgsföretag skiljer sig inte på denna punkten. Poängen med en investering i ett omsorgsföretag är ju att det ska vara så pass bra att det lönar sig. Det är inte alla som kan driva verksamheter så att de både uppfyller de krav som kunden ställer, det kan vara kommunen vid en upphandling eller de äldre med sina familjer som med rätten till kundval väljer ett äldreboende.
Sköter man sig inte sägs avtalen upp eller man förlorar dem som man ska ta hand om. För ett företag som investerar i vård och omsorg finns det inget som är så allvarligt som en vårdskandal, oavsett om den beror på missuppfattningar eller på en misskött eller dålig verksamhet. Kommunala verksamheter har det lättare. Det kan bara fortsätta med hjälp av skattebetalarnas pengar och de monopol man har i praktiken.
Ett riskkapitalföretag som tappar intäkter är en dålig verksamhet som antingen måste ändras och bli radikalt mycket bättre, så mycket bättre att det inte finns utrymme ens för små fel och brister. För tappar det kunder och avtal förlorar det intäkter och då förloras värdet på investeringen och på företaget.
Det är ingen tillfällighet att det vårdföretag som nyligen varit mest i rubrikerna har bytt ledning och en lång rad andra ledande befattningar trots att några media har kunnat konstatera att en del av bristerna var missuppfattningar i ett mediadrev, medan annat var sådant som inte ska hända vare sig i kommunal eller privat omsorg.
Riskkapitalföretagandet beskylls för att man inte har ett långsiktig ägande. Det beror på att man sysslar med att starta om eller förändra företag medan andra kan vara bättre på att driva dem långsiktigt inom ramen för en större verksamhet.
Men för att värdet på investeringarna ska stå sig måste verksamheten vara långsiktig, oavsett vem som äger företaget det första året, de kommande åren eller fram till hundraårsjubileet. Värdet i dag bygger ju på långsiktiga värdet. Det innebär ju inte att alla riskkapitalföretag är bra och framgångsrika. Så är det inte med några företag.
Och det finns självfallet företag som liksom människor uppträder omoraliskt eller ohederligt men det säger inte något om företagande lika lite som ohederliga politiker säger något om politiken i allmänhet. Och betalar man inte skatt i Sverige så är det en fråga för skattelagstiftningen oavsett vad det är för företag eller inkomsttagare vi talar om.
Är det bra eller dåligt att det finns riskkapital och företag som sysslar med att investera i nytt företagande och nya jobb? Håkan Juholt och socialdemokraterna verkar faktiskt tycka att det är dåligt. Men utan riskkapital blir det inte många nya investeringar, företag eller jobb. Och det blir heller inte mycket valfrihet och mångfald i välfärden. Det blir helt enkelt inte mycket företagande.
Längre än så har socialdemokraterna inte kommit 2012. De vill inte ha riskkapital. De misstror privata investeringar. Så stryper man framtidens tillväxt. Kanske är det här som socialdemokraternas stora problem i dag ligger snarare än i det verkställande utskottets ledning.