Hoppa till innehåll

Om risken för Storbritannien och EU om det inte blir ett avtal – man kan vända ryggen åt världen men världen försvinner inte för det

Sannolikheten för att det blir ett avtal mellan EU och Storbritannien är större än att det inte blir något. Men ju närmare vi kommer de nya deadlines som har satts efter det gamla har passerats desto större blir risken för att konfrontationen i sakfrågor blir större än den ömsesidiga viljan att nå ett avtal. Nu är det i princip bara en månad kvar innan övergångsavtalet mellan EU och Storbritannien upphör och vi därmed kliver in i en ny europeisk tillvaro som dramatiskt skiljer sig från den som började formas när Storbritannien, tillsammans med Danmark och Irland blev medlemmar 1973.

Riskerna är stora för att vi från den 1 januari 2021 saknar avtal för handel, finansiella marknader, flyg, fiske, mediciner, telekom och i stort sett allt som vuxit fram som gemensamma förutsättningar i det moderna Europa. 

På flygsidan, som sannolikt får sin paniklösning ändå till slut, är risken för att brittiska flygbolag får ansöka om nya licenser, inte får flyga mellan olika europeiska lufthamnar och att flygpassagerare får ändlösa köer. Inte för att någon bråkar med Storbritannien utan för att Storbritannien lämnar ett regelsystem utan att medverka till att ett annat kommer på plats.

Det som är desto mer sannolikt att det slår igen med full kraft är att handel mellan EU och Storbritannien måste bygga på WTO-regler med de tullar och tariffer som det kräver, vilket i sin tur innebär en tullklarering med full byråkrati och ändlösa köer av långtradare och växande lager utanför och innanför tullgränser som följd. Det kan snabbt leda till livsmedelsbrist och läkemedelsbrist. 

Hela distributionskedjor kommer att utsättas för stora problem med uteblivna leveranser eller leveranser i otakt som kommer att skada brittisk industri på samma sätt som vi såg under pandemins inledning när när leveranskedjor inte fungerade.

För Storbritannien sker detta en tid då ekonomin redan är hårt drabbad, på grund av den osäkerhet som utträdet i sig ger, på grund av pandemin och nu på grund av risken för ett uteblivet avtal. I år är budgetunderskottet nära 19%, skuldbördan närmar sig sydeuropeiska nivåer, så som fallet var i början på 1970-talet innan EU-inträdet och tillväxten har fallit i en omfattning som får direkta konsekvenser på löner och pensioner i stor omfattning. Nu finns risken att priser i affärer stiger samtidigt med brister på varor hos grossister och i affärer. 

Det sägs felaktigt att detta beror på att EU inte tillåter ”cherry-picking” det vill säga att man plockar ut det bästa ur ett samarbete. Det kan man säkerligen göra och det är meningen med ett avtal. Problemet är att den brittiska regeringen vill plocka andras russin ur deras kaka men inte tillåta att russin plockas ur den egna kakan, så att säga. Till det kommer att man redan nu har lagstiftat om att bryta med det utträdesavtal som la grunden för hur den irländska gränsen skulle hanteras. 

Så kan man inte förhandla. Man bör framförallt inte göra det när man förlorar mer än andra på att inte få ett rimligt avtal. Den brittiska regeringen skadar nu sitt land och europeisk ekonomi på grund av illusioner om suveränitet bygger på att man vänder världen ryggen. Så kan man inte göra eftersom världen likväl finns där. Med de hot, utmaningar och möjligheter det innebär.