Ser i tidningen att en statsvetarprofessor tror diskussion om migrationspolitikens utmaningar beror på att partier vill ta väljare från Sd. Tanken på att politik utformas för att möta verkligheten och dess problem har inte drabbat den statsvetenskapliga forskningen i Göteborg, däremot fascinationen inför den egna upptäckten att partier vill ha väljare. När vi står inför efterkrigstidens största flyktingvågor tror statsvetare att de kan glutta i några matriser om väljarrörelser mellan partier för att förstå och förklara. Tidningars aningslöshet inför statstyckarkåren börjar faktiskt bli störande, inte minst för den politiska debatten som sådan. I Svenska Dagbladet skrev jag i förgår om de utmaningar som flykting-och invandrarfrågorna faktiskt innebär.
Riksbanken fortsätter nu sina sänkningar av räntorna under nollnivån. Hitintills har det gett upphov till stigande fastighetsvärden och tillgångsvärden i allmänhet. Inte minst stigande priser på bostadsrätter har därmed blivit till ett växande bekymmer för bland annat samma Riksbank som eldar på de stigande priserna med sin räntepolitik.
Minusräntor får den konsekvensen att det blir allt viktigare att placera pengar i tillgångsvärden, som då stiger och bygger upp nya bubblor och finanskriser. Det är den svenska riksbanken inte ensam om att göra, även ECB agerar genom sin penningpolitik för att göra pengar billigare och driva på utvecklingen med stigande tillgångsvärden. De bekymmer som Riksbanken och Finansinspektionen brukar lufta inför dessa skenande värden leder ofta till andra regleringskrav som också slår blint. I lag bestämda amorteringskrav säger inget om hur det enskilda hushållet eller den enskilde företagaren bäst finansierar sitt boende eller nya projekt. Hela poängen med minusräntor är ju för övrigt att de ska leda till att pengar lånas ut mer.
Bostadsmarknaden har sina problem präglade av brist på byggande och prisreglering. Minusräntor förstärker detta samtidigt som amorteringskrav och krav på egenfinansiering drabbar vissa och inte påverkar andra, som har eget kapital och därför kan få ännu bättre utväxling på lån med minusränta.
Det stora problemet med Riksbankens minusräntepolitik är att det är fokuserat på ett virtuellt mål, nämligen att inflationen ska var 2 %. Varför det kan man undra. Om oljepriser är låga, om världsekonomin levererar låga priser genom att nya ekonomier träder fram med konkurrenskraft, om nya produkter förbilligar och om internetekonomin skapar en ny logik? Vad är problemet? Efterfrågan finns uppenbarligen. Det är ju den som man försöker bekämpa bland annat på bostadsmarknaden.
Den moderna ekonomin är global och är i mindre utsträckning linjär i bemärkelsen att ökad tillväxt ställer krav på ökade insatser i form av varor och arbetskraft. Ökad tillväxt betyder faktiskt att man får mer för samma insatser. Om en internetanvändare för samma pris som igår får dubbelt så många Gb för att surfa är det ett problem? Om en dator kostar mindre att tillverka på grund av ökad konkurrens, teknologiska genombrott och skalfördelar är det ett ekonomiskt politiskt problem?
Det faktum att oljepriset liksom en lång rad andra råvaror nu handlas till lägre priser är ett problem för en lång rad av världens petroregimer med mera men inte för den svenska eller europeiska ekonomin. Vi skulle inte ha det bättre med stigande oljepriser och högre inflation på grund av detta. Lägre kostnader för livsmedel är heller inte ett problem i sig. Det är svårt att se ett generellt efterfrågeproblem i Europa, snarare är de europeiska ekonomierna sönderstimulerade genom stora offentliga underskott som undergräver konkurrenskraft och stabilitet. Det innebär inte att det inte finns efterfrågeproblem men det stora problemet är den utbudspolitik som vi saknar, som skulle leda till fler jobb och en sund efterfrågan som står på sina egna ben istället för på lånade pengar och minusräntor.
Ett skäl till varför Riksbanken och Finansinspektionen är bekymrade över de stigande bostadsrätterna, som drivs på av minusräntorna, är att det innebär att en del hushåll på grund av ökade boendekostnader kan få problem i framtiden. Boendekostnaderna stiger nämligen, på grund av bristerna i bostadsmarknaden och på grund av minusräntorna som stimulerar de högre tillgångsvärdena, det är dock en kostnadsökning som inte innefattas i inflationsberäkningen. Hade den gjort det hade vi haft en högre inflation, som vi mäter den, och mindre behov av att sänka räntor, som leder till de ständiga stegringarna.
Om vi gör tankeexperimentet att inflationsmålet hade varit 1 %? Då hade Riksbanken inte eldat på den inflationsbrasa som sker genom de accelererande tillgångsvärdena och framväxande bubblorna. Istället hade reala investeringar i företagande varit mer lönsamt än investeringar i tillgångsvärden.
I den gamla världens ekonomi var bristande efterfråga ett konjunkturellt problem, som kunde mätas i inflation. Svag efterfrågan ledde till låg inflation. Men det innebär inte att låg inflation i den moderna internetekonomin och i den globala konkurrensen är ett tecken på för låg efterfrågan, eller framförallt på att det är så enkelt att ekonomins problem kan lösas genom ytterligare ökad efterfrågan. För de europeiska krisländerna är efterfrågan ett av problemen men det kan inte lösas genom att man stimulerar överkonsumerande ekonomier att konsumera mer utan genom att stärka deras konkurrenskraft och egna finansiella styrka.
Så vi har en Riksbank som stimulerar fram stigande tillgångsvärden genom billigare pengar samtidigt som man inte noterar den inflation som ökade boendekostnader och tillgångsvärden innebär, samtidigt som man gör reala investeringar mindre lönsamma än tillgångsvärden, allt baserat på att världsekonomin fungerar annorlunda än vad vi lärde oss genom de gamla ekonomiska modellerna, utan hänsyn till att den moderna globala ekonomin bygger på en annan logik än den gamla nationella ekonomins konjunkturcykler.
Ju bättre tillväxt vi får, som ger oss mer för mindre, desto större problem får man med denna gamla modell som analys. Och ju billigare pengarna blir, ju fler felaktiga investeringar kommer vi få tillsammans med stigande bubblor. Hade inflationsmålet varit 1 % eller om boendekostnaderna räknats in i inflationen hade allt varit annorlunda. Då hade vi kanske haft en diskussion inriktad på utbudsreformer istället.
För övrigt fortsätter för min del arbetet med bankstrukturlagstiftningen. Jag är hoppfull om att vi ska kunna nå en överenskommelse enligt de linjer som varit grunden för mitt arbete och som nu också präglar ministerrådets överenskommelse. I dag sköter jag det arbetet under den svenska solen, med vissa avbrott, samtidigt som det finns anledning att följa den grekiska kommunistregeringens vacklan inför att själv ta ansvaret för hur man underminerat Greklands återhämtning eller om man ska tvinga väljarna att göra det å regeringens vägnar. I Aten ser vi i dag en av Europas mest desorienterade regeringar som på ett halvår drivit sitt land mot ruinens brant. Det är för övrigt den regering som Jonas Sjöstedt mer än någon annan har applåderat. Kanske dyker den frågan upp framför honom i Visby. I gårdagens Expressen skrev jag lite om den.