Skatten på plastpåsar, som kommer att göra att de kostar sex till sju kronor, har inget direkt att göra med klimatfrågan. Här handlar frågan istället om mängden av plast i de stora haven. Problemet är dock att mängderna av plast i de stora haven till mer än 90% kommer från de stora asiatiska floderna och inte från plastkassar som i Sverige används för att paketera sopor. Alternativet till plastkassar, som till en allt större del är gjorda av återvinningsbart material eller nedbrytningsbart, är tygkassar som genom sin produktion belastar miljön och klimatet långt mycket mer försåvitt den enskilda tygkassen inte används under mycket lång tid.
Alltså, plastpåsar i Sverige är inte ett problem för de stora haven, tvärtom är de en del i ett effektivt system för sophantering, med tygkassar har en större miljöbelastning. För att lösa problemen med plast i världshaven, eller minska belastningen på miljön, är skatten på plastpåsar inte bara ineffektiv utan direkt kontraproduktiv. Detta har bland annat KI påpekat men det följer också av det underskattade sunda förnuftet. Likväl föreslår regeringen en skatt på plastpåsar i Sverige för att vi ska hantera problemen med plast i de stora haven, som alltså beror på utsläpp från de stora asiatiska floderna.
Tygkassarna har faktiskt en tydlig klimateffekt om än i det svenska sammanhanget med ytterligt marginell betydelse för de globala utsläppen. Men det är dessa som blir konsekvensen om den politiskt uttalade viljan att minska användningen av plastpåsar lyckas. Och här har vi ett direkt samband med klimatfrågan. Plastkasseskatten är i detta sammanhanget en tom offersymbol för att hantera ångesten inför klimathotet. Den har ingen reel betydelse utan är bara en meningslös symbolisk gest.
En större sådan symbolhandling, med gigantiska konsekvenser för svensk ekonomi är de så kallade höghastighetstågen. Den ekonomiska investeringen gör dem till det i särklass största infrastrukturprojektet. De skulle enligt plan kosta 250 miljarder men den närmare planeringen visar på skenande kostnader. Deras klimatnytta blir verklighet först drygt 40 år efter att byggandet påbörjas. Fram till dess dominerar deras belastning på klimatet. Vid år 2060 eller kanske 10 år senare när de gör klimatnytta kommer sannolikt tåg av detta slag vara omoderna. Som en gång Göta Kanal, Karlsborgs fästning, ekskogarna på Visingsö som var till för den svenska flottan eller kastellet i Waxholm.
År 2060 kommer det finnas elektriska flyg och elektriska bilar, ett antal andra teknologiska genombrott för bilar, flyg och transporter kommer med stor säkerhet ha skett. Den samhällsekonomiska nyttan av höghastighetstågen är det glest befolkade Sverige mindre än kostnaden i vilket fall som helst. Det är en offerhandling utan att den bidrar till vare sig klimatet eller svensk ekonomi, snarare skadar de klimatet mer än gynnar det och underminerar vår ekonomi och möjligheterna att finansiera normala tåg som fungerar och går i tid.
Så går det när panik och ångest leder fram till medeltida religiösa föreställningar om undergång, domedag, fördömelse och ånger samt avlat. Tron att Sverige självt kan påverka klimatfrågan är ren okunnighet eller hyckleri, av samma slag som plastpåsarnas skatt, tron att vi kan få andra länder med oss genom att avstanna vår utveckling och självskada oss är mysticistisk för att välja vänligaste uttryck.
Tron att vi gör något åt klimatfrågan genom att som spanska inkvisitionen jaga de som vågar uttrycka ett tvivel på klimateffekten, som är rätt få, eller dem som inte tror på undergången, vilket är rätt många, bygger på en sekteristisk föreställningsvärld av samma slag som den medeltida religiositeten där alla olyckor för guds straff och krävde offer, blot och bekännelse.
Det är så ansvarslöst av den vuxna världen att låta ångest och panik växa fram till politiska medel för att möta en av vår tids stora utmaningar. Tron att subventionerade elcyklar, skatt på plastpåsar, skatt på flygbiljetter och höghastighetståg eller den befängda uppfattningen att seglingar över Atlanten med lyxyachter från Monacos kungliga Yachtklubb bidrar till minskade globala utsläpp liknar den religiösa hysteri som i Europa uppstod efter pesten, efter de stora svälterna och inför domedagens snara ankomst.
Det är likaså ansvarslöst att beskriva en utveckling som gjort att antalet riktigt fattiga i världen är lägre än under modern tid. Det är inte en utrotning av människoarten vi ser utan det största steget någonsin från fattigdom till välstånd, och med det nya möjligheter att utveckla världen.
Det är en ansvarslöshet som bygger på att man förnekar problemets omfattning, och gör klimatfrågan till en fråga om personliga offer, och att man förnekar de möjligheter mänskligheten ständigt haft att lösa stora problem.
För det första bör Sverige fortsatt gå i täten för att visa att utveckling och ekonomisk tillväxt kan förenas med minskade utsläpp. Det har vi gjort genom att under 1990-talet inte göra som Mp, S och V ville, att lägga ner kärnkraften och introducera naturgas i Sverige.
För det andra måste vi prioritera en utveckling som gör att fossila bränslen stannar under jorden världen över. Det kräver en teknisk och ekonomisk utveckling som i sin tur förutsätter ekonomisk tillväxt globalt, handel och att moderna teknologier som minskar fossila utsläpp kan finansieras. Det kräver att vi utvecklar flyg istället för att avveckla det. Det kräver att vi utvecklar bilar och transportsystem som är billigare och ger mindre utsläpp. Det kräver att biobränslen av nya generationer kan växa fram och bidra till både energiproduktion och transporter. Det kräver att vi säger ja till fortsatt elektrifiering och en god tillgång till el istället för dagens framväxande elbrist.
Det innebär för det tredje att vi för svensk del bör utveckla mer av kärnkraft. Det finns ingen marknadsekonomisk bedömning som säger att en genomsubventionerad och tvärbeskattad marknad som energimarknaden utesluter lönsam kärnkraft. Det gäller desto mer som att vi genom kärnkraft kan bidra till export och ersätta fossil kraft i andra delar av Norden och Östersjöområdet.
För det fjärde bör vi driva på forskning kring solceller, andra förnyelsebara energiformer, som alla drivs på redan världen över, samt utveckling av lagring av koldioxid i olika former. Det kan ske genom storskalig beskogning vilket har andra miljömässigt goda effekter samt genom tekniska innovationer.
För det femte kräver det att vi förstår inte bara det globala perspektivet i klimatfrågan, och kan lämna det nationellt inskränkta offertänkandet med tro på symbolhandlingar, utan också vikten av att visa att klimatfrågan kräver utveckling, vare sig avveckling av välstånd, stopp för utveckling och tillväxt eller despotier av olika slag.
Det är inte genom köttsskam, barnskam, flygskam, bilskam eller skam över välstånd som vi globalt möter klimatfrågan utan genom förnuft, öppenhet för debatt, ledarskap och utveckling.