Bara den som tillåter sig osäkerhet kan bli säker. Den svenska debatten om pandemin, dess konsekvenser och hur vi bäst ska möta den har präglat av det motsatta, av en säkerhet som byggt på osäkerheter. Säkerhet om att Sverige inte löpte någon risk att drabbas, att det inte såg ut att bli någon smittspridning och senare att det inte syntes var en allmän smittspridning. En alltför stor säkerhet om hur epidemin smittade som inte byggde på tillräcklig säkerhet i kunskap.
Men å andra sidan ett antal med Folkhälsomyndigheten rivaliserande forskares säkerhet om att vi var på väg att nå över 50 000 döda innan vårens slut. Att det endast var en fullständig nedstängning av vårt samhälle som kunde förhindra detta, extrapolerat från siffror de fick revidera innan veckan då var slut men som de fortsatt hävdade pekade rätt. Och samtidigt med detta många debattörers krav på att det måste, på något sätt, ligga i beslutsfattares händer att kunna kontrollera en epidemi med för utsatta grupper livshotande konsekvenser, annars är det inkompetens, ovilja eller en dold agenda.
Blickar vi ut över världen ser vi att ingen med säkerhet visste hur pandemin skulle mötas. Vetenskapen hade, och har, alltför lite omedelbar kunskap om hur den smittade, om barn kunde smitta, om vuxna utan symptom kunde smitta, om de som är smittade får immunitet med mera.
Det ligger djupt i den moderna människans natur att vi ogillar att inte veta och att vi tror att det alltid måste finnas något vetande som kan trumfa naturen eller i det är fallet epidemin.
En del länder stängde ner brutalt och totalt men slapp inte smittan, ej heller den andra våg som nu drabbar länder som Spanien och Frankrike. Andra som stängde ner fick en broms på smittan men möter nu en andra våg som de förhoppningsvis kan hålla på en låg nivå. Norge, Danmark och Finland har otvivelaktigt och uppenbart klarat sig bättre än Sverige vad gäller sjuka i pandemin och vad gäller döda. Men vi har fortfarande oklarheter om hur registrering kan jämföras, även om de oklarheterna är av ett mindre slag än skillnaderna i döda.
Framförallt vet vi inte vilka åtgärder som var de som gav resultat och i vilken mån det handlar om otur, att Sverige fick in smittan under den omtalade sportlovsveckan och samtidigt var mer exponerat på grund av stora grupper invandrare som av olika skäl blev mer utsatta. Det faktum att olika delar av landet blivit olika utsatt talar för att det är svårt att döma av omfattningen av nedstängningen som rätt eller fel.
Vi vet att i Sverige blev det framförallt de mest sköra äldre som blev utsatta, därför att de är svagast, och det är svårt att göra något åt om man inte helt kan stoppa smittan, och det är få som hävdar att äldreboenden skulle stängts ner av det uppenbara skäl som ligger i det. Man borde ha vetat mer om hur en pandemi ska mötas, om hur personal borde agerat för att inte sprida smittan, men det är en kunskap som man inte kan begära ska vara levande bland äldreomsorgens personal när den inte fanns bland de nationella myndigheter som hade ansvaret.
Samtidigt vet vi inte, förutom de som är säkra utan någon osäkerhet, hur den svenska strategin – eller snarare förhållningssättet eftersom ingen politisk ledning eller någon annan har formulerat en strategi utan låtit myndigheter hantera utvecklingen från dag till dag så klokt de kunnat – långsiktigt står sig. Andra länder drabbas nu av en andra våg, en del än så länge mer och andra mindre, medan vi hoppas att den inte drabbas oss, vilket vi heller inte vet.
Men frågan om hur andra länder klarar sig bättre eller sämre beror framförallt på hur utsatta de på olika sätt blev av smittan, förutom hur den hanterats. I frågan om hur andra länder har klarat sig jämfört med oss måste också läggas ekonomisk utveckling därför att den är avgörande även för hälsa och trygghet samt hur sjukvården i övrigt har klarat av sina uppgifter. Det är ingen tävling mellan länder där vi ska hoppas att andra kommer i kapp oss och därefter ska beundra den svenska modellen.
Det har likväl kommit att bli en stor del av det mediala uttrycket. Medier som å ena sidan har trosvisst rapporterat om de olika myndigheternas pressträffar, kritiserat andra länders media för en alltför kritisk granskning av svenska beslutsfattare har samtidigt blåst upp katastrofrapporter utan att balansera med kritisk granskning. Ena dagen har en ”expert” uttalat som en sanning det en annan ”expert” som en annan sanning har förkastat, allt i tron att etiketten expert utrustar någon med exakta och oöverträffade kunskaper.
Vi vare sig kan eller bör jämföra oss med andra länder eftersom de liksom vi hade sina situationer och förutsättningar. Försiktighetsprincipen som en del säkert tror hade löst alla problem vid beslutsfattande kräver en hel del försiktighet när och på vad man ska applicera den. Är det rimligt att stänga ner hela samhället med de konsekvenser det får ekonomi, hälsa och sjukvård? Leder en total nedstängning till att man stoppar smittan, vilket vi sett den inte gjort i flertalet länder som praktiserat den?
Men vi kan däremot diskutera det vi med säkerhet hade kunnat göra.
Sjukvården gjorde mycket av detta. Ökade på intensivvårdens platser. Anpassade sig för de coronasjuka. Såg till att alla skulle behandlas. Hanterade så gott som en mänsklig faktor kan göra den avvägning som måste göras mellan vård som leder människor tillbaka och vård som inte kan det. Men vi hade kunnat göra mer.
Vi hade kunnat klargöra regler för karantän och hemmavarande tidigt istället för att tvecka och låta det bli upp till enskilda. Vi hade kunnat införa en bred testning och spårning omedelbart. Vi hade kunnat se till att äldreboenden liksom andra offentliga institutioner fått tydliga rekommendationer baserat på den osäkerhet som fanns. Vi är i dessa fall beslut som en regering borde ha fattat och som den hade kunnat fatta istället för att skylla på självständiga myndigheter, som oavsett sin självständighet i att enskilda ärenden lyder under regeringen. Handfallenhet och valhänthet är dåliga sätt att möta en kris. En regering som undviker ansvar och ställer sig bakom och låter andra leda missbrukar sitt mandat.
Det vi också vet är att vi under en relativt lång tid kommer att leva med pandemin och dess konsekvenser. Det ställer krav på att vi kan finna en normalitet där vardagen måste förenas med testning och spårning. Tron att de flesta kan arbeta hemifrån bygger på föreställningen att de flesta har sådana arbeten som de som skriver krönikor hemma om hur vi göra har. Men det är väldigt få människor.
De flesta människor i vårt samhälle arbetar tillsammans med andra genom handfasta grepp, genom att hålla, styra och bära, genom personliga möten, samtal, samarbete, handfasta grepp och stöd till varandra i en process av mänsklig kontakt som vitaliserar, motiverar och utvecklar. Nu måste vi bereda vägen för en ny normalitet som gör vårt samhälle starkt, så att vi kan möta alla andra utmaningar vi står inför. En regering som överlever genom sin passivitet är inte hållbar i det perspektivet, lika lite som en regering som tvekar att ta ansvar och leda är det. En regering måste skapa sig en säkerhet för att fatta beslut.