Mina reflektioner kring Palmes tid har gett många reaktioner. Dels de som ser denna tid som en gyllene tid för socialistisk idé och maktutövning, dels de som ändå gläds åt den entusiasm som Palme enligt dem skapade och så alla dem som på olika sätt har instämt och velat lägga till reflektioner i samma riktning.
Min viktigaste tes var att vi har något att lära av en tid då en politisk ledare kan skapa ett så konfrontationsinriktat samhällsklimat och en vinna stöd för en dogmatisk politik som undergrävde svensk ekonomi, vi var ett av världens rikaste länder 1970 och vi var bara 15 år senare någonstans mellan nummer 15 och 20 på väg in i den djupaste krisen vi upplevt och själva skapat.
Det var i grunden en grekisk politik där det ena löftet ledde till det andra och där varje ingrepp krävde kompenserande ingrepp som samtliga bidrog till att perverst skattesystem som motverkade arbete och företagande och där varje problem som skapades möttes av en ytterligare reglering med sina konsekvenser. Det var övertron på politikens förmåga bara genom att den disponerar den politiska makten.
Vi förlorade konkurrenskraft, vi förlorade kontrollen över våra offentliga finanser och vi förlorade tillväxt. De som i dag kastar blickar på södra Europa ska veta att den kris vi upplevde i början på 1990-talet var resultatet av en politik som bestod av fler löften, fler bidrag och fler statliga regleringar än reformer, företagande och marknadsekonomi.
Det är som att den politiska debatten i allmänhet och media i synnerhet tenderar att acceptera regleringar, interventioner, styrning och höjda bidrag som utslag av politikers goda reformer som inte ska ifrågasättas medan krav på mindre regleringar, mindre interventioner, lägre skatter, bättre möjligheter för företagande och mindre bidrag ses som attacker mot den enskilda människan, trots att det inte finns något som drabbar den enskilda människan som arbetslöshet, förlorad konkurrenskraft och sjunkande löner.
Media och den politiska debattens agenda formas lätt utifrån den politiska aktivismens löften (det så kallade reformutrymmet som inte har ett dyft med reformer att göra utan med ökade offentliga utgifter är ett exempel på detta) inför varje upptänkligt problem och saknar förmågan till att kritiskt granska den övertro på politiska besluts förmåga att förändra verkligheten till det bättre som många politiker har. Media kan vara kritiska till politikers vilja att minska politiseringen men sällan till politikers vilja att öka den politiska sfärens inflytande.
Paradoxalt nog beror detta på att media-agendan sällan ifrågasätter politikens förmåga utan snarare bygger på en undersåtlig övertro på den politiska maktens makt och förmåga.
Det var denna symbios, mellan medias krav på åtgärder inför varje upptänkligt problem och en politiskt aktivistisk politik, som gav Palmetiden sin radikalisering av varje samhällsområde. Den naiva tron på politikens förmåga att lösa varje problem ställde ständigt krav på nya åtgärder, gärna i form av ständigt nya 10-punktsprogram, och ledde till att politiken bredde ut sig in i samhällslivets olika områden.
Det fanns ingen sektor som var oskyddad från politikens maktutövning. Och resultatet blev en politik som var förment lyssnande men auktoritär gentemot medborgarna. Sjukvården skulle vara som makten ville, barnomsorgen, skolan, radio och tv, familjelivet, kulturen, ja allt hade en överordnad politisk agenda.
Det är kring detta som vi borde lära oss något av från denna tid. Vi ser samma fenomen i dag, Privat välfärdsföretagande ifrågasätts och därmed enskildas rätt att välja, skolans problem diskuteras som om problemet är att en del skolor är bättre och får fler elever istället för att kvaliteten i alla utbildningen för alla diskuteras. Övertron på politikers förmåga att inte bara skapa regler och förutsättningar och grundläggande trygghet utan att också styra och lägga allt till rätta till det bästa ser vi på nytt i den politiska debatten.
Ser vi oss runt om kring i världen är det just denna övertro som präglar många av våra problem. Det gäller inte minst i Europa och i USA. Politiken har inte reformerat så utrymmet för företagande, investeringar och konkurrenskraft har blivit större utan problemen till följd av bristande konkurrens och för höga utgifter har lösts genom nya lån och ökade utgifter. Så ville Labour lösa sina problem, så ville de spanska socialdemokraterna lösa sina och så ville de svenska göra det. Och debatten om Europas kris handlar mer om hur vi ska finansiera underskotten med nya mekanismer och beslutsformer än hur vi ska reformera den europeiska ekonomin.
Så inför det kommande året är Europa djupare i skuldkrisen, även om lånefinansieringen kortsiktigt är säkrad, samtidigt som våra tillväxtproblem kvarstår. Likväl finns det de som nu menar att vägen till tillväxt är att inte reformera utan öka utgifterna, att inte skapa ökat utrymme för företagande och konkurrens inom välfärden och som tror att statliga investeringsbeslut leder vägen framåt.
Vi behöver entusiasm för en politik som bygger på förändring, inte en entusiasm som okritiskt välkomnar ökad politisk styrning. Politiken som sådan är inte lösning på våra problem utan det är de politiska vägvalen. Det kunde vi se efter Palmes tid då Sverige till slut reste sig till att bli en av världen stabilare ekonomier. Det tog lång tid och krävde många års reformer istället för ökade utgifter. Det ger både vägledning och hopp inför de problem vi i dag står inför.
Det krävde en insikt i att politiken inte ska vara auktoritär mot sina medborgare utan öppen för det faktum att det är fria medborgare, mångfald, konkurrens, företagande och utveckling som skapar tillväxt. Inte politikers övertro på den egna maktens möjligheter. Men det kräver en ny samhällssyn som sätter den enskildes förutsättningar i centrum istället för den politiska maktens. Politiker är nämligen som personer inte klokare än andra bara för att de är politiker, oavsett att många tror sig kunna styra statliga företag, fonder eller välfärd bättre än andra. Det finns mycket vi kan lära oss av Palmes tid i dag. Den viktigaste är att politiken ska styra staten, inte människorna.