Varför är det så att socialdemokrater tror att trygghet och mänsklig gemenskap kan ges av olika anställda till människor som om de är utbytbara? Svaret gav både han och Per Nuder i sina tal på partikongressen när de reflekterade kring sina personliga upptäckter att äldre människor, som precis som små barn, är likadana, till skillnad från resten av livet. Per Nuder hade observerat detta när han på utflykt i verkligheten hade sett äldre människor på ålderdomshem och när han sett sina egna barn på BB.
Så lika de är, tyckte han, och presenterade politik för den framtida äldreomsorgen där den enskilde reduceras från att vara en unik person till en som ska behandlas som om alla är lika eftersom de är äldre. Det är lika begåvat, och lika dumt, som att hävda att alla kineser är lika eftersom de ser så lika ut.
Och det är lika fel. Den äldre i slutet av livet är så annorlunda medmänniskan på bänken, patienten i andra sängen, sjuksköterskan, eller någon annan man kan tänka sig. Ett helt livs unika egna erfarenheter, ett helt liv upplevelser, framgångar och besvikelser, kunskap, kreativitet gör oss olika varje annan människa. Det handlar om värdigheten på ålderdomen att var och en ska bemötas som en unik individ och inte som en schablon.
Och de nyfödda är lika olika. Varje litet barn är laddat med sina egna möjligheter och anlag som gör henne och honom just till individer. Tron att den nyfödde är likadan men blir olik på grund av uppväxten tillhör ideologier och föreställningar där den enskilde inte är unik, inte olik och inte en egen individ.
Det är ju i själva verket en politik som inte förmår se individen, vare sig hon är nyfödd eller vid livets slut, som ger opersonlighet, utbytbarhet och otrygghet. Om vi inte kan bli sedda som de individer vi är är det heller ingen som ser oss. Så ser anonymiseringens politik ut och den leder just till ensamheten oavsett hur många offentlig anställda som än finns i kring oss.
Gemenskap handlar om att vi är individer som ser varandra och behöver varandra. Den dagen vi inte behöver någon annan behövs inte heller vi själva.
Persson och Nuder reducerar från sitt överhetsperspektiv det unika hos dem de betraktar, hos den nyfödda likaväl som hon som ligger för döden. De är var och en unika och de har rätt till en politik och en omsorg som tar hänsyn till just detta. Det är en gammal kollektivism som urholkar värdet av den enskilde som var höjdpunkten i Nuders och Perssons tal. De ser inte människan och det präglar deras politik.