Till det allra svåraste att förstå är Förintelsen. Och samtidigt är det det allra viktigaste att förstå att det kunde hända.
Det kunde ske därför att skyddet för demokrati, rättsstat och ytterst enskilda människors rätt var för svagt. Det kunde ske därför att det i varje samhälle finns det vi kallar ondska som kan ta sig former och ett djup som är oförståeligt. Kanske ska man inte kunna förstå denna ondska eftersom den är oförståelig och är det eftersom den bygger på en irrationalitet, ett hat och ett förakt för människoliv som är bortom normala människors tankar. .
Vi måste däremot förstå att det finns en ondska och ett vansinne latent i varje samhälle, bortom förnuft och förstånd, och som vi just därför måste kunna skydda oss emot.
Det skrämmande är att roten till det onda ständigt visar sig. Det handlar om hur människor kategoriserar och indelar andra människor i kategorier som värderar och dömer den enskilde som en del av en grupp och inte som individ.
Normalt leder det inte till så mycket mer än att människors uppfattningar formas av synen på ett ”vi” och ett ”dom” där individuellt ansvar och respekt för individen löses upp. Men därifrån formar det lätt politiska uppfattningar, som vi ser i en del av invandrardebatten eller i diskussionen om människor från andra delar av världen.
Ibland präglar det hur man ser på andra länder, om det är möjligt med demokrati i det ena landet, om man är mogna för frihet och mänskliga rättigheter, om man inte vill ha det så som diktaturen bjuder, eller när man demoniserar ett samhälle på grund av dess befolkning. För mig är det alltid slående hur debatten om Israel så ofta formas av att det finns en annan agenda som gör att man hellre söker finna felen, aggressiviteten och förtrycket i det fria och demokratiska samhället, som Israel är än i de brutala diktaturer som omger och öppet hotar landets existens.
Någon tycker att man ska tycka illa om landet därför att där finns extrema ortodoxa grupper liksom andra former av extremism. Men de religiöst ortodoxa finns där bland annat av det skälet att det är där de får finnas. I dag kan vi minnas just att det fanns andra länder och andra samhällen där de inte f fick finnas. Och de extrema som finns i Israel finns där liksom i andra demokratiska samhällen.
Tanken att man ska tycka illa om Israel på grund av dem som bor där, eller på grund av hur de röstar är en illavarslande tanke. Inte bara för vad den alltid i sin förlängning riskerar att leda till utan också för att den bortser från att man ska bedöma ett samhälle efter dess demokrati, rättsstat och mångfald liksom efter dess respekt för människors mångfald och olika bakgrund. Det finns inte så många oliktänkande i Iran eller i Saudiarabien, ej heller i Kina. Men det finns det i demokratiska samhällen.
Så demokratin som idé och som samhällssystem är det som vi möter kategoriseringsivrarna med. Demokratin bygger nämligen på rätten för individen och respekten för den enskilda människan oavsett tro, uppfattning eller bakgrund. Det är inte svårt att se hur avgörande viktig den insikten är i ett Europa som både inom och utom EU möter krafter som förnekar dessa värden och än mer i en värld där alltför många regimer lever genom att ta livet eller hota att ta livet av sina medborgare. Syrien är inte det enda. Där liksom på andra ställen ser vi att det som inte skulle få hända kan hända igen.
I den vecka som gick invigdes Raoul Wallenbergrummet i Europaparlamentet. Hans minne visar att enskilda människor kan våga och göra skillnad. Det gäller även i vår tid. Om inte annat måste vi vara så modiga att vi stöder dem som är modiga när ondskan regerar.