Hoppa till innehåll

Om medias förmåga att stå emot drev

För några dagar sedan skrev jag några reflektioner kring Expressens nylanserade linje att ge den andra sidan en möjlighet att svara vid det man själv kallade mediadrev.

Jag pekade på att om det är ett sätt att köpa sig fri från sitt grundläggande ansvar, att kritiskt granska trovärdigheten i de nyheter man själv presenterar, att man istället låter den granskade, om det nu ska kallas så, ge sin version av saken så är det i själva verket en ursäkt för en redaktionell linje där man inte kritiskt granskar den egna nyhetsförmedlingen.

Det är ju rimligtvis i den kritiska granskningen av nyheterna i sig som man lägger en redaktionell kvalitet som ger ordet kritisk granskning en mening. Inte genom att man okritiskt sprider sånt som man hört eller sägs eller tycker är spännande att skriva för att sedan låta frågan om vad som är sant eller rätt avgöras genom att någon annan får säga emot. Två exempel som Expressens chefredaktör själv nämnde var äldreomsorgen och rapporteringen om kungen baserat på vad den undre världen sagt till olika media för att marknadsföra en kommande bok. I bloggen då resonerade jag om detta med utgångspunkt från Carema-skriverierna.

Men kanske än mer intressant är rapporteringen om kungen. Oavsett vad man tycker om monarkin, eller för den delen om kungafamiljen, är det i dag det statsskick vi har och en institution i det svenska samhället.

Det som är förvånande i den rapporteringen att det inte finns någon ansats till kritisk granskning av medias rapportering bland andra media. Ändå var det ingen liten sak som inträffade när frågan om vårt statsskick och kungens ställning kom att debatteras på grund av vad en gangster hade sagt och påstått, bland annat om ett foto, som när det senare ett antal månader publicerades av samtliga experter ansågs vara en manipulation.

Om man skulle se mediadrevet som en subversiv desinformationsaktivitet riktad mot det svenska samhället och statsledningen är det inte ointressant att det var så lätt för en krimininell att få media, ledarsidor, politiker, statsvetare och alla andra som berömmer sig av stort förnuft och ansvarstagande att förmedla ett skvaller, förtal eller påstående som det saknades grund för.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt hävdade för några dagar sedan en journalist Anders R Olsson, att kungen liksom andra makthavare ska tåla mer granskning än andra. Det vill säga påståenden om makten kräver inte samma kontroll som påståenden om dem som inte är förknippade med makten. Nu avser ju medias granskning normalt makthavare så en sådan inställning leder till  att man inte behöver ställa lägre kvalitetskrav på granskning av makthavare eftersom de är makthavare.

Nu är Sverige en konstitutionell monarki där kungen förutsätts vara utan makt men oavsett detta handlar frågan i detta fall inte om den kritiska granskningen utan den okritiska granskningen av påståenden.

Det faktum att makthavare ska granskas legitimerar inte att man sänker de redaktionella kraven på vad som är korrekt eller sant. Om osanningen, eller ogrundade påståenden, ursäktas med att de ändå bara berör dem som har makt blir den kritiska granskningen av makthavare meningslös eftersom det inte spelar någon roll vad som är rätt eller fel. De som vinner på detta är de makthavare som missbrukar sin makt men som räddas av en granskning som inte gör skillnad på rätt eller fel.

Om det är så att media har ett mindre ansvar för kvalitet och för vad som är korrekt ju mer makt makthavare har är det en abdikation av stora mått från den sanningssökande journalistiken samtidigt som det underminerar all seriös granskning om man menar att all granskning är rätt så länge den avser makthavare oavsett om den är seriös eller ej .

Det enda vi vet i frågan om detta kort är nämligen att det fotografi som media då hänvisade till som grund för publicering var ett fotografi som senare dömts ut som en manipulation. Antingen hade man inte sett det och tagit den undre världens påståenden som tillräckliga för publicering, eller så hade man sett det och inte granskat det eller så hade man granskat det men likväl publicerat som om det var ett original.

Så många andra alternativ finns inte men publiceringen ledde likväl till en diskussion om monarkin som sådan och om kungen skulle abdikera. Det är inte ett dåligt genomslag för den som vill sprida rykten och underminera enskilda makthavares ställning i samhället. Det innebär också i framtiden att personer i den undre världen kan hota med att låta publicera rykten eller påståenden om befintliga fotografier, montage eller ej, om de inte får betalt eller om de inte får sin vilja fram gentemot någon makthavare.

Så som media fungerade i denna fråga behöver det ju inte bara handla om kungen, det kan handla om en statsminister, en utrikesminister, en generaldirektör eller någon makthavare, som ju ska tåla granskning även om den inte är korrekt. Och det behöver ju inte bara vara frågan om den undre världen som vill hämnas, bli intressant eller få betalt, kanske från media, utan det kan också vara en främmande makt som i olika skeenden kan vilja bedriva subversiv informationsverksamhet.

I den delen avslöjar affären kring fotografiet en avgörande svaghet vad gäller medias förmåga att värna det öppna och demokratiska samhället när det gäller.

Erfarenheten av fallet med kungen och media är ju att man inte ens behöver ha ett manipulerat fotografi för att få media att förmedla påståenden som i sin tur blir föremål för ledarsidors kommentarer, riksdagsledamöters krav och statsvetares analys.

Det anmärkningsvärda med publiceringen av fotografiet, som alltså av experter dömeds ut som ett montage var att det blev punkt på en fråga som media hade skapat och nu själva punkterade. Den har inte följts av en kritisk granskning av den process som ledde till publicering av påståenden som till sin natur är svåra att dementera men som har stor sprängkraft gentemot samhället i sin helhet. Aftonbladet granskar sällan Expressen, Expressen sällan Svenska Dagbladet och Svenska Dagbladet sällan Sveriges Television. Det ställs därför inte särskilt stora krav på den kritiska granskningen av makthavare.

Det beror på en kollegialitet som är besvärlig, som bara kan jämföras med om hela det övriga svenska samhällets makthavare befann sig i en kollegialitet med varandra. Skälet är enkelt, man granskar ogärna den andre eftersom det riskerar att leda till att den andre gör det samma mot dig. Därför får det räcka med att ledarsidorna debatterar mot varandra man att man i övrigt avstår från kritisk granskning av varandras nyhetsflöden och sakliga rapportering.

En sådan kritisk granskning skulle dessutom leda till att föreställningen som Journalisten som en samhällets vestal, med en objektiv förmåga att avgöra vad som är sanning och rätt skulle undermineras. Den skulle rent av leda till att journalister, chefredaktörer och media granskades som alla andra makthavare. Och de är det ju inte. De är oberoende sanningssökare upphöjda långt ovan de åsikter, uppfattningar och fördomar som präglar alla oss andra.

För den som inte förstår denna ironi kan det vara värt att påminna om att det är institutionen fria media i sig som leder till sanningssökande och ett öppet samhälle, inte varje enskild tidning, redaktion eller redaktör. De är som alla andra. Och ibland kan de som enskilda aktörer inte låta bli att snegla på vad en bra rubrik kan innebära för uppmärksamhet och försäljning. Det kan ju ha påverkat detta mediadrev liksom många andra.