Bevakningen av valrörelsen präglas allt mer av att journalister och media sourcar ut analys och kritisk granskning till de lobbyorganisationer och akademiker de liksom alla andra aktörer borde kritiskt granska.
Så intervjuas efter varje debatt eller utspel med stor vördnad personer som är verksamma vid någon statsvetenskaplig institution som om de har någon särskild förmåga att döma av hur argumenten var eller vem som var bäst debattör, vem som sa något och vad någon sa, om det var bra eller om det tydde på att vederbörande ville vinna valet.
Akademiker som har forskat kring något intervjuas och tillfrågas om allt. Och glatt springer statsvetenskapens doktorander, docenter och professorer in i denna expertroll utan att ha någon djupare förankring och erfarenhet av kampanjstrategi, politikens verklighet, nämligen den verklighet som påverkas av skatter, förbud, regleringar eller subventioner, och de dömer efter att ha forskat kring det ena eller andra av klokheten och förmågan hos de politiska partiernas företrädare. Man kunde likagärna låta docenter i teologi, psykologi eller teoretisk fysik framställas som obundna experter.
Nästan alltid är det samma kommentatorer som luftar sina uppfattningar om vem som vann en debatt. Och när media glömmer redovisa politisk bakgrund försummar man ett viktig skäl till varför de nya experterna har sina uppfattningar klara. Det faktum att de så lättvindigt gör det underminerar deras egen akademiska status.
Och så har vi lobbyorganisationerna som har ställt frågor som refereras som om de är oifrågasatta och obundna rättesnören inom sina områden. Och då heter det att vissa partier klarar sig bäst och andra sämre. Så är det inte. Olika partier har i olika grad sammanfallande uppfattningar med olika politiska organisationer.
Svenska Naturskyddsföreningen har i årtionden drivit avvecklingen av kärnkraften och dömt ut dem som står för kärnkraft. Hade SNF fått sin vilja igenom hade Sverige inte varit ledande i att minska CO2. I stället hade vi, vilket var planen, bundit oss för mycket stora investeringar i olkekraft och gaskraft och anslutit oss till stora gasnät mellan Norge och Ryssland. I Tyskland har den uppfattning som SNF driver nu slagit igenom vilket leder till att man ökar användningen av gas, stenkol och brunkol.
SNF har liksom alla andra politiska organisationer rätt till sina uppfattningar. Men de bör kritiskt granskas, inte accepteras som objektiv sanning av den journalistkår som ska vara kritiskt granskande.
En kritisk granskning av den kritiska granskningen skulle leda till att den politiska journalistiken byggde mindre på vördnad för skapade orakel och mer på öppenhet för redovisningen och granskningen av olika argument.