Just nu pågår en debatt runt om i världen om kapitalismens brister, eller marknadsekonomins.
Det finns något besynnerligt över den eftersom den bortser från att världen i dag är rikare än någonsin, trots kris, och att den globala krisen framförallt består i de obalanser som har skapats genom att fattiga länder har vuxit och byggt upp överskott samtidigt som den gamla rika världen har fortsatt att spendera som om inget hänt allt medan konkurrenskraften vikit och underskotten vuxit.
Den stora förändringen ska ses mot den globala ekonomin i stort sett stod stilla, eller rättare växte mycket långsamt fram till mitten av 1980-talet. Begrepp som den tredje världen saknar i dag relevans även om fattigdom lever kvar och vår bild av Afrika och Asien från den tiden stämmer inte med dagens. Från en miljard människor i relativt välstånd till fyra miljarder är en historisk seger mot fattigdomen även om reglerade ekonomier med ansvarslös budgetpolitik i den tidigare ensamt rika världen nu har stora problem.
Mängder av företag, idéer och produkter har vuxit fram. Energisnålare teknologier, bättre jordbruk, bättre medicin, informationsteknologi och mycket mer. Fler människor lever längre än någonsin.
Inget system är perfekt av det skälet att människor inte är perfekta. Det system som upphäver människors misstag upphäver nämligen också människors skaparkraft och individualitet. Och det ger de stora misstagen, som vi såg i den fattiga världen och i den kommunistiska världen.
Vi får leva med att människor fattar dåliga beslut, ibland omoraliska och ohederliga, ofta ogenomtänkta och förhoppningsvid ännu oftare genomtänkta. Men vi kan aldrig upphäva människan. De som har försökt göra detta skapade de stora misslyckandena.