Theresa May´s tal i Florens kom att bli en avspegling av den inrikespolitiska debatten, och de interna motsättningarna inom Conservatives, i den bemärkelsen att kring de frågor som det råder konflikt om i Storbritannien gav hon inget egentligt besked men om det som är gemensam nämnare för förhoppningarna om framtiden hade hon mer att säga.
Det är bra att den brittiska premiärministern understryker att det är goda relationer Storbritannien vill ha med EU, att det finns skäl både för ett särskilt säkerhetspolitiskt samarbete och för en särskild relation. Det kan intensivt understrykas av det som nu är britternas motpart, nämligen EU, både har och vill ha detta fortsatt med Storbritannien. Som medlem har Storbritannien allt detta.
Men så mycket mer än önskemålet om den särskilda relationen och behovet av ett säkerhetspolitiskt samarbete kunde Theresa May inte definiera, uppenbarligen därför att britterna själva inte vet och inom sig har tillräckligt många som förkastar varje alternativ för att något ska kunna leva. Inte EES, som Norge, inte ett liknande EES som Schweiz, inte en tullunion som med Turkiet, inte ett avtal som CETA med Kanada. Inget av detta men något annat. Och som sagt, medlemskapet är ju något annat. Men britterna vill ha något annat annat, men kan inte definiera det. Det är ett problem för britterna men också för alla oss som vill ha en så vänlig och så mjuk Brexit som möjligt.
Britterna vill vara med men inte med, inne men ändå ute, ha likvärdiga eller samma regler men ändå ändra dem, ha en gemensam domstolsprövning men inte den gemensamma. En övergångstid innan man har bestämt hur man ska lämna och innan man vet till vad. ”Fog in the Channel, Continent Cut off ” som den mytiska men kanske aldrig sanna frasen uttrycker det. Den håller på att bli sann.
Det var bra att hon inte nämnde någon siffra för hur den så kallade notan ska fördelas. En sådan siffra hade utlöst ett rosornas krig i Storbritannien och ändå riskerat att leda till ett stopp i förhandlingarna med EU-sidan. Det är en siffra som man måste komma överens om utan en nyckel för hur upplupna kostnader, beslutade åtaganden och gemensamma utgifter ska finansieras. Det är den rimliga modellen att gå vidare, men det faktum att bara tanken på att nämna en siffra känns omöjligt visar vilken svår situation britterna har satt sig i.
Men det mest anmärkningsvärda med talet är kanske ändå att hon hellre talade om framtiden och inte om hur man löser de svåra frågor som nu är under förhandling. Självfallet är bilden av framtiden viktig men konkreta problem som måste lösas blir inte enklare för att man undviker dem. Det är tyvärr även detta symptomatiskt för det problem som i slutändan riskerar att drabba britterna allra mest men i grunden oss alla. Utan ett avtal har britterna inget avtal men en ekonomi och ett samhälle som är uppbyggda kring de möjligheter ett långtgående avtal har.
Det är en paradox att de normalt väl förberedda britterna, realistiska och konkreta, nu föredrar att sväva ut i ord och förhoppningar på precis det sätt som de brukar utpeka fransmän för att göra, medan EU med sin franske förhandlare sitter där med sina positionspapper, tabeller och pärmar, beredd att förhandla. Det hjälper inte britterna att Boris Johnsson lovar miljon efter miljon till sjukvården när verkligheten är att devalvering och inflation tillsammans med sjunkande tillväxt gör att de får allt mindre råd. Den situationen befann sig britterna i i början av 1970-talet och den situationen sätter de sig nu i på nytt, men i en värld där de är än mer ensamma än då.