I Sverige har vi inte så mycket kulturkrig som kulturkrigande. Konflikterna mellan olika kulturer, vilka de skulle vara, är av mindre slag och berör mer de extrema krafter som finns i varje samhälle. Kulturkrigande har vi däremot mer av dessvärre, innebärande att allt för många vill sätta in andras uppfattningar i ett kulturkrig. Kulturkrigandet leder till en fördunkling av den politiska debatten där ingen sakfråga kan hantera som den sak det handlar om utan utifrån det mönster av kulturkrig som de båda sidorna vill tolka in hos den andra. Det är bör sägas motsatsen till upplysning. Det är fördunkling.
I kulturkrigandet finns de som envetet hävdar att Sverige är på väg mot Ungern för att avskaffa demokratin för att en generaldirektör inte får ett förnyat mandat eller för att ett undantag som det tidigare regeringspartiet skapade för att gynna sin egen ekonomi ifrågasätts. Ställer en partiledare inte upp i en partiledardebatt beskrivs det av oppositionsledaren som ett steg på väg mot Ungern. Ifrågasätts bidrag till folkbildningsorganisationer, på grund av deras samröre med extrema organisationer, anses det vara steg på vägen mot Ungern. Avvecklas bidrag till biståndsmyndigheten för forskning, i syftet att pengarna ska gå till bistånd, utmålas det som en ungersk attack mot fri forskning liksom det görs med en kortare mandatperiod för universitetsstyrelser, som i sig inte hanterar forskningen som sådan alls.
I detta kulturkrigande ingår att beskriva varje förslag som kommer från regeringen som härstammande från utanför regeringen, som en konspiration av dolda makthavare med mörka syften. Ett alternativ till denna beskrivning är att förslagen kommer från en regering bestående av personer som beskrivs nedlåtande, som krypande för en främmande makt, som poserande, eller prokrastinerande eller helt enkelt köpta av andra intressen.
En annan energipolitik och en annan klimatpolitik beskrivs som undergången eftersom i kulturkrigandet finns bara en sanning och inga alternativ. Det innebär att man säger eller låtar ana att regeringen medvetet vill höja utsläppen, helt enkelt eftersom man vill påskina att andra saknar moral eller förstånd. Reduktionspolitiken som innebär att Sverige dammsuger världen på animaliska fetter för att mycket dyrt inblanda i diesel och som blir obsolet med den gemensamma europeiska lagstiftningen som tar sikte på våra gemensamma utsläpp blir en symbolfråga som delar upp de onda från de goda, oaktat att Sverige ändå har mycket höga drivmedelspriser. Samtidigt beskrivs den politik som i helt andra proportioner lett till ökade utsläpp och att Sverige inte kunnat minska utsläppen med väsentligt mer som en icke-händelse utan betydelse.
Förslag om att bekämpa brottslighet, mördande dag efter dag, hårdare straff, klanherravälden i bostadsområden, kriminella hot mot offentliga myndigheters företerädare, hedersförtryck och hårdare tag mot brottslingar, utvisningar av brottslingar som inte har medborgarskap eller förebyggande åtgärder som syftar till att olika myndigheter ska kunna samverka mellan varandra med information, eller förslag om att barn ska lära sig svenska beskrivs som nationalism och vägen mot Ungern.
På andra sidan finns de som hävdar att landet blivit sålt, att svenska politiker är landsförrädare och att vi håller på ett genomföra ett folkombyte. I detta ingår att utlänningar eller flyktingar i gemen anses vara brottslingar eller kriminella som för med sig en osund kultur, oaktat att de ofta just flytt diktaturens förtryckande kultur, och att det är ett självändamål att agera mot politiska motståndare som sådana. Det är ingen tvekan om att det är denna sidan som är den i ordvalen grövsta men det bekymmersamma är att den andra sidan, de som hävdar att vi är på väg mot Ungern, diktatur och bananrepublik tar till lika grova tillmälen.
Försöker man föra en saklig diskussion om frågan om koranbränning noterar man detta lätt i svansarna som lever på nätet men också i de förgrovningar som sker på ledarsidorna. Av den ena gruppen får man skällsord om nazism, fascism och att man kryper för diktaturer eller i alla fall Turkiet, av den andra att man är landsförrädare som viker ner sig för muslimer, islamister och muslimska diktaturer.
Svansarna slår i sin iver att så misstro mot andra knut med varandra. Det beklagliga är att den sida som anser sig stå för upplysning, i några fall dessutom förmedlande att man till skillnad från andra står för detta, sänker sig ner mot dess nivåer och försöker dra ner oss alla i deras polariserande misstänkliggöranden.
Förutom samtalstonen och misstänkliggörandena som drabbar den politiska debatten som sådan, och i slutändan de beslut som fattas, driver kulturkrigandet fram ett motsatstyckande där den enes uppfattning måste mötas med motsatsen för att därmed understryka den moraliska poäng man har.
Det är uppenbart i debatten om koranbränningar. Hävdar man att minsta förändring av regler och lagar leder till Ungern eller till förtrycket kan man inte vika en punkt från misstänkliggörandet att någon är ute efter att i praktiken upphäva yttrandefriheten. Säger man att en förändring innebär att man ger efter för islamister eller muslimer i allmänhet blir varje förändring förräderi mot allt vad yttrandefrihet innebär.
Om dessutom den muslimska världen och diktaturer kräver förändringar, med mobbar som stormar ambassader, så blir det desto viktigare att göra koranbränning till en pelare för yttrandefriheten. Här har de som ser diktaturens inträde något gemensamt med dem som ser demokratins förfall.
Men,
För det första bör svensk lagstiftning utgå ifrån svensk tradition. Den svenska yttrandefriheten ska och bör inte begränsas. Däremot innebär inte den svenska yttrandefriheten fritt fram för vilka aktiviteter som helst. Inser man inte det relativiserar man bakvägen den svenska yttrandefrihetens absoluta värden, eftersom ordningslagen faktiskt kräver tillstånd för till exempel demonstrationer. Tillstånd för demonstrationer innebär inte att det krävs ett tillstånd för att tycka och yttra sig utan för just den aktiviteten. Man får till exempel inte klistra fast sig vid vägbanan, förstöra målningar eller uppföra sig hur som helst på torget. Yttrandefriheten är större än friheten att göra vad som helst hur som helst.
För det andra bör vi inse att en spade är en spade även om det kräver omdöme. Den som vill bränna en koran utanför turkiska ambassaden i syfte att försvåra Sveriges Nato-medlemskap gör det givetvis inte för att uttrycka någon annan uppfattning än förakt för andra människors tro. Koranbränningar är lika lite som andra bokbränningar ett uttryck för yttrandefrihetens diskussioner. Den som bränner koranen utanför en moské vill inte diskutera islam, och för inte fram några andra uppfattningar än föraktet och hånet mot människor av en annan tro. Den som gör det i ett av muslimer dominerat område gör det inte i annat syfte än att hoppas på att några ska bli så provocerade att hatet växelvis kan accelerera. Om man inte får tillstånd att i denna form bränna koranen, bibeln utanför en kyrka eller Torah-rullar utanför en judisk skola så innebär det inte något hinder för att yttra sig om islam, kristendom eller judendom, eller i motsvarande mån någon annan religion. Det faktum att man inte får hetsa mot andra begränsar inte möjligheten att diskutera islams sharia-lagar och i vilken mån de är tillämpliga i den moderna världen, kristendomens tro på livet, eller judendomens läror från tiden före Jesus födelse. Det innebär heller inte något förbud mot att bränna böcker som man själv äger eller förbud mot blasfemi. Det innebär bara att man inte får göra det var som helst.
För det tredje kan man för att bedöma bokbränningars roll i yttrandefriheten se det ur andra perspektiv. Nazisternas bokbränningar kunde självklart ses som uttryck för en uppfattning om litteratur som de ogillade. Det var ju faktiskt därför de brände böckerna, och för att de ogillade författarna. Det är svårt att hävda annat än att det var aktioner avsedda att hota andra och undergräva demokratin. Om företrädare för det muslimsk brödraskapet i Kairo bränner böcker utanför koptiska kyrkor eller i koptiskt dominerade bostadsområden ska det inte uteslutas att det kan tolkas som hotfullt och hatfullt och det är svårt att se på vilket sätt det bär upp yttrandefriheten.
Det finns även i Kairo goda möjligheter att fritt få yttra sig över kristendomen, om än inte om islam. Om en stor grupp främlingsfientliga män, och kvinnor, bränner böcker som symboliserar andra människors tro utanför deras bostäder eller platser för att utöva sin tro är det svårt att se att de utövar yttrandefrihetens kärna. Men motsatsideologin, eller motsatstyckandet, har nu lett många till att hävda att den svenska yttrandefriheten handlar om rätten att bränna böcker var som helst och hur som helst. Det är att förminska värdet både av yttrandefriheten och det öppna samhällets samtal. Och ju fler reaktioner som nu kommer från muslimska diktaturer, som till skillnad från Sverige förtrycker muslimer, så drivs nu många att i motsatstyckandets logik prisa koranbränning som yttrandefrihet. De låter de facto andra bestämma formerna för vår diskussion om hur vi i Sverige bemöter varandra.
För det fjärde bör vi med viss besinning inse att allt detta sker som ett led i inflytelseoperationer för att försvåra för Sveriges inträde i Nato. Vår säkerhet ligger i två vågskålar. Dels den som medför risker för svensk säkerhet och svenskar i utlandet vad gäller terrordåd framprovocerade inte av yttrandefriheten utan av medvetna provokationer som utnyttjar den bortom dess syfte, dels de risker som finns i att Sverige står utanför Nato. Dessa risker ska inte leda till att vi kompromissar om vår demokrati och yttrandefrihet. Däremot bör vi själva reflektera över vad yttrandefriheten handlar om. Den handlar inte om hån av andra och den ger inte fritt fram att håna människor i Sverige för sin tro.
För det femte så ställs då frågan var gränser dras. Den är relevant. Den första gränsen som bör dras är att inte likställa yttrandefrihet med aktionsfrihet. Den andra är att klargöra att yttrandefriheten har många kanaler, från det talade och tryckta ordet till kulturens många olika former. Den tredje är att när formen är avsedd att inte provocera tanken, som med rondellgubbar, satirer eller sånger, utan enbart andra människor för deras tillhörighet så har det inte ett självklart skydd av yttrandefrihet lika lite som att elda tidningar utanför en tidningsredaktion eller förargelseväckande beteende har det. Någonstans får det mänskliga omdömet stå till svars. Så är det redan idag.