En märklig debatt har uppstått plötsligt i frågan om talmannens roll vid regeringsbildning. Några statsvetare har uttryckt som sin uppfattning att det inte är förenligt med regeringsformen att talmannen diskuterar frågan om en regeringsbildare kan skapa en majoritet som kan få igenom en budget.
Då menar statsvetarna att den frågan inte bör diskuteras eftersom det blir partipolitiskt, osäkerhet varför just den frågan blir partipolitisk, och att det inte står i regeringsformen att den frågan ska påverka frågan om regeringsbildning.
Två saker kan sägas om detta. För det första har talmannen, oavsett om det är den gamle eller den som sedermera blir nyvald, ett ansvar för att en regering formas som kan regera. Detta torde vara det mer uppenbara eftersom den om den inte kan regera kommer att falla och frågan om regeringsbildning då kommer tillbaka, med risk för att man hamnar i en nyvalssituation.
Det är sant och självklart att denna regeringsfäighet testas genom omröstning i riksdagen. Om det inte finns en majoritet emot en statsministerkandidat är han eller hon godkänd. Det innebär inte att det inte kan ställas krav på att regeringen kan regera. Kan den inte regera kommer nämligen frågan om en regeringsbildare tillbaka till talmannen när den har fallit. Det vill säga det är rätt meningslöst att låtsas som om att en regering inte behöver kunna regera för att regeringsbildaren ska föreslås till riksdagen.
I den delen är det rimligt att en talman, och alla andra som deltar i den verkliga processen, läser av verkligheten och inte bara kartan som den återfinns i regeringsordningens strama artiklar.
Och därmed kommer man in på den andra saken som kan sägas om detta med krav på att kunna få igenom en budget. Det är ju i praktiken ett krav för att regeringsbildaren i en omröstning ska kunna få stöd från andra partier, så som den parlamentariska situationen nu ser ut, att man faktiskt kan utröna om regeringsbildaren kan få passivt stöd eller ej eftersom alliansens partier har ställt detta krav för att släppa igenom en regeringsbildare.
Alltså, en förutsättning för att en regeringsbildare ska kunna få ett godkännande som statsminister är att han eller hon kan visa att man har en regeringsbas bakom sig som kan driva igenom en budget. Då är det självfallet inte främmande att diskutera frågan om man kan få igenom en budget.
Svenska statsvetare har i denna valrörelse spelat en roll som domare över retorik, politik och samhällsdebatt som sträcker sig långt bortom deras forskning om valkretsars indelning, deras studier av partiorganisationers stadgar eller regeringsordningens texter. Synpunkten att man inte bör diskutera frågan om en regering kan få igenom en budget, som är ett villkor för avgörande partier i riksdagen för att släppa fram en regering, utan bara frågan om den kan släppas fram i riksdagen, är en intellektuell kullerbytta som möjligtvis gör sig i rubriker men som hamnar långt bortom den verklighet i vilken en regering ska kunna få godkänt.
Om ett krav från riksdagens partier för att en statsminister ska få godkänt av riksdagens partier är att en budget med den regeringsbildning som är tänkt ska kunna beslutas i riksdagen är det inte orimligt att frågan om man kan få en budget beslutad i riksdagen blir en fråga som påverkar om man tror att regeringsbildaren kan få godkänt i riksdagen. För att vara lite tydlig.
Ett mycket större problem som statsvetare borde fundera över är hur det kan komma sig att den som vill bilda en regering så länge har kunnat undvika frågan om vilken regering han vill bilda och vilken politik den ska föra. Hade den frågan varit tydlig så hade vi förmodligen inte varit i den situation vi nu är. Nu gick de rödgröna istället till val på att få bort en regering, inte att erbjuda ett alternativ. Det är därför det nu, efter valet, inte finns något regeringsalternativ som kan få igenom en budget i riksdagen .