Konjunkturinstitutets rapport i
dag följer den trend som visar att världsekonomin nu är på väg att resa sig. Och den bekräftar också det som också har sagts, nämligen att även denna konjunkturnedgång följs av en uppgång, istället för den kapitalismens kris och det elände som många konjunkturbedömare och andra tävlade om i nedgången.Det som nu blir politikens viktigaste utmaning att säkra stabilitet vad gäller de finansiella marknaderna och den offentliga ekonomin och lägga grunden för den ekonomi vi ska vara efter krisen. Efter krisen kommer vi nämligen se en annan världsekonomi träda fram, med helt andra utmaningar än konjunkturpolitikens.
Liksom efter tidigare nedgångar kommer vi om något år finna att världen är rikare än den var före nedgången. Vi kommer också finna att konjunkturprognoser följer konjunkturen snarare säger något säkert om politikens förutsättningar om ett eller två år.
Utmaningen för Sverige och Europa är en annan och har att göra med den fortsatt växande arbetslösheten. Den riskerar att sätta sig fast i Europa medan uppgången i sysselsättning sker snabbare i USA och i Asien. Den är ett uttryck för det svenska och det europeiska näringslivets förutsättningar och konkurrenskraft i ett vidare perspektiv, i en ny tid då konkurrens kommer vara global i dess verkliga bemärkelse.
Uppgången i sysselsättning sker snabbare i USA och i de asiatiska ekonomierna.
Dels finns det där en större flexibilitet på arbetsmarknad och en mer intensiv innovationsprocess i näringslivet. Det kan också finnas en risk att vi i Europa reglerar de finansiella marknaderna mer än vad som krävs för bättre insyn och övervakning.
Dels har det att göra med att den ekonomiska kris vi nu har sett, med finansmarknaderna i centrum, har att göra med ett skifte i världsekonomin som handlar om att de nya framväxande ekonomierna nu kommer ta större plats i den globala ekonomin. Och det innebär en utmaning för Europa och för Sverige. Bakom krisen har vi sett och kommer att se en historisk omvandling av världsekonomins grundläggande förutsättningar och styrkerelationer.
Bilindustrins kris är ett exempel på hur gammal och traditionell tillverkningsindustri, där Västeuropa och USA varit oifrågasatta, nu genomgår en radikal förändring beroende på förändrad efterfrågan, nya marknader och ny konkurrens, inte bara vad gäller produktion utan också ägande. Vi ser detta i form av de olika alternativa framtida ägarna till europeiska och svenska bilföretag eller hur finansieringsflöden i övrigt ser ut.
Den viktigaste frågan för den ekonomiska politiken nu handlar om att reformera de grundläggande förutsättningarna för vår konkurrenskraft, öppna upp för ny konkurrens och nytt företagande, så vi kan vara ledande när det gäller utveckling av nytt kunnande, nya investeringar och nya marknader. Det kräver nya ambitioner vad gäller forskningens roll i vårt samhälle och kunskapsföretagande.
Men det handlar också om att göra Sverige och Europa till ekonomier som med dynamik och flexibilitet kan hävda sig i alla de områden som präglar kunskapssamhället. Det gäller rörliga arbetsmarknader där människor kan bredda sina kunskaper och söka sig till de jobb som ger störst trygghet och passar deras förutsättningar bäst, lätt tillträde till arbetsmarknaden vilket inte bara avgör hur många som har jobb utan också hur många som kan bidra med sina förutsättningar och utrymme för kunskapskapitalet att växa, det vill säga förutsättningarna för människor att utvecklas och mångfald inom tjänstesektor och kunskapssektor för att uppnå konkurrens.
Motståndet mot förändringar och reformer är alltid stort. Det gällde barnomsorgen, skolan, sjukvården, telekommarknaderna och transportindustrin. Men vi har fått se att det är inte ointressant vem som driver sjukvård och utbildning, privata ägare tvingas ta ett annat ansvar än de som förlitar sig på skattepengar och blir också en del i en konkurrens som leder till dynamik och utveckling. Vi har redan sett hur konkurrensen inom apoteksmarknaden lett till bättre öppettider, vilket knappast är en katastrof för svenskarnas välfärd. Varje förändring möter sina domedagsprofetior om undergång och katastrof men i dag är det få som ifrågasätter friskolor och valfrihet inom barnomsorgen.
På den moderata partistämman i Västerås de kommande dagarna kommer vi få tillfällen att diskutera detta framtidsperspektiv som gäller jobben och välfärden i en mer grundläggande omfattning än vad som följer av konjunkturens förändringar. Det är bra för det lägger en grund för Sveriges framtida utveckling.