Med en knapp majoritet har riksdagen i dag beslutat att fastställa att det var ett folkmord som turkiska trupper begick mot kristna armenier och andra religiösa minoriteter 1915. Det finns i dag inga skyldiga till det som skedde. Inget ansvar att utkräva. Det gör inte det som skedde mindre allvarligt, lika lite som andra massakrer genom historiens lopp. Det var en del av den ohämmade brutalitet som präglade det Ottomanska imperiet liksom andra av de krigförande staterna i första världskriget.
Men beslutet i dag handlar inte om det som skedde då utan om hur man i dag behandlar historien och begreppet folkmord.
På Balkan har vi sett hur historien har förts fram till vår tid för att förnya och ge nytt liv åt hat och motsättningar mellan folkgrupper. Plötsligt blev århundraden av oförätter och grymheter en del av vår tids politik. Nu läggs ett vidrigt skeende för nära 100 år sedan till grund för nya motsättningar mellan armenier och turkar, trots att det inte finns någon i dag levande som kan anklagas för något folkmord, om man inte menar att det är turkar och Turkiet av i dag som ska bära ansvaret för det som skedde då. Och så är det många som vill ha det.
De som är emot den pågående försoningen mellan armenier och turkar liksom de som vill lägga hinder i vägen för Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU. De vill göra dagens Turkiet ansvarigt för den internationella folkrättens värsta brott. Och de som vill göra detta har hjälp av att den turkiska regeringen just på grund av att man inte vill stämplas som ansvarig för detta och på grund av de motsättningar som finns har svårt att hantera denna del av historien. Riksdagens majoritet i dag har inte underlättat för den försoningsprocess som till slut blivit verklighet mellan Turkiet och Armenien.
Samtidigt med detta har riksdagens majoritet manifesterat att begreppet folkmord mer handlar om politisk uppfattning och majoritet än om ett brott som ska följas av rättsliga åtgärder. De har bidragit till att begreppet folkmord blir till ett relativt politiskt begrepp mer än ett absolut rättsligt, som man använder för politiska syften och som ett uttryck för politiskt tyckande. Därmed devalverar man begreppet folkmord, inte för att det inte var ett folkmord utan för att man gör det till en fråga som beslutas genom politisk majoritet.
Hade regeringens linje vunnit, att riksdagen inte skulle uttala sig om detta var ett folkmord eller ej, hade det inte varit mindre folkmord för det, bara på grund av att majoriteten varit annorlunda med fyra röster i den andra riktningen. Gör man frågan om folkmord till en fråga om fyra röster har man reducerat den folkrättsliga betydelsen av detta begrepp.
Frågan om ett brott, det må vara stöld eller mord, folkmord eller massmord, avgörs inte genom vilken majoritet som kan uppstå i en riksdag. Majoriteten har i dag gjort folkmordsbegreppet till en fråga om politisk uppfattning, inte om internationell rätt. Det hjälper inte de armenier som mördades, men värre än så, risken är att folkmordsbegreppet därmed har försvagats som den yttersta barriär som skyddar människor inom ramen för internationell rätt. När det en gång gjorts till tyckande som ett led i politisk debatt är det lätt att vifta bort begreppet en annan gång med argumentet att det bara handlar om politisk majoritet.