Flyktingfrågan är och kommer att förbli en av de stora politiska utmaningarna för lång tid framöver. Den må komma i skymundan i den massmediala agendan från tid till annan och den trängas undan i den politiska debatten genom andra politiska utmaningar och konflikter men den kommer att vara där i den verklighet som all politik utgår ifrån. Hur den hanteras och hur den utvecklas kommer att påverka vårt samhälle men också den långsiktiga politiska utvecklingen.
Den massmediala eller journalistdrivna agendan är enkel. Enligt den är varje begränsning av svenskt flyktingmottagande något fel och orätt. Det finns enligt denna bild av verkligheten inga egentliga problem och hinder utom möjligtvis politikers ovilja och byråkraters oförmåga, vissa fall också enskilda människors inskränkthet och förmenta motvilja mot andra människor. Sverige som samhälle har enligt denna politiska agenda inga begränsningar vad gäller mottagande och kostnader.
När DN i dag följde upp den våg av invandring som skedde förra hösten konstaterade man att antalet asylsökande hade minskat till 500 i veckan. Det är en hög nivå i sig. Men i den redaktionella behandlingen var det med ett tyvärr man noterade detta. Sverige är trots det ett av de länder som tar emot flest invandrare trots att minskningen från förra höstens mycket höga nivåer är omfattande.
Agendan underlättas av att den saknar ett perspektiv av ansvar och vad som är möjligt för ett samhälle. Det gör att tyckandet är fritt och inte behöver balanseras. Journalister ställs ju heller inte till svars, vare sig för sina uppfattningar eller för sina påståenden. Vare sig i den politiska debatten eller i verkligheten. Av detta följer också en ovilja att förknippa problem i det svenska samhället med invandring eller omfattningen av invandring. Det finns undantag från detta som har beskrivit att vi har stadsdelar eller kvarter som präglas av en rättsordning som står bortom den offentliga maktens eller som beskriver förtryck av kvinnor och en omfattande hederskultur som står i strid med det svenska samhället mer grundläggande lagar och regler.
Den mediala agendan vill heller inte diskutera eller nyansera asylskälen och skälen för flyktingar att komma. I Dagens Nyheters reportage konstaterade man ändå att många asylsökande drar tillbaka sina ansökningar. Det säger självfallet något om att alla som kommer inte har samma behov och att det inte är självklart att man har asylskäl för att man kommer eller för att man ansöker om det.
Det finns säkerligen många invandrarfientliga grupper som vill dra slutsatsen att de som kommer generellt sett saknar flyktingskäl eller rätt till asyl, just eftersom detta inte sätts in i ett perspektiv, eftersom oviljan att nyansera underlättar för dem som vill hävda att i själva verket ingen, eller mycket få behöver asyl. Om vi i den seriösa debatten inte kan föra diskussionen hamnar den lätt på de nivåer där man hävdar att alla som flyr hittar på och låtsas ha flyktingliknande skäl. Det finns inget som gynnar de främlingsfientliga krafterna som när den seriösa debatten tränger undan de nyanser som följer av verkligheten.
Jag tror inte att någon som flyr hit eller till någon annan del av Europa gör det utan tunga skäl. Men det innebär inte att de har flyktingskäl och asylrätt.
Kanske är denna nyanslöshet ett av de största problemen för att Sverige ska vara ett öppet samhälle. Förnekar man eller negligerar man problem försvårar man för en debatt som undanröjer problem och som bidrar till en bättre integration. Om man inte vill tala om brottslighet som har kopplingar till invandrargrupper eller som följer av invandring försvinner inte problemen i verkligheten. De tynar däremot bort i den offentliga debatten och i det offentliga livet.
Det skapar ett gap mellan allt det människor ser och upplever i verkligheten, eller tror vara en generell sanning baserad på enskilda händelser och personer, eftersom det inte finns en offentlig medierapportering som sätter perspektiv och proportioner på det som människor ser eller hör om. Det leder till att grupper skuldbeläggs istället för att det framgår att det handlar om enskilda och istället för att den offentliga verksamheten inriktas på dem som är skyldiga och som bör straffas som sådana. Vi sätter i dag in för lite kraft på att bekämpa den brottslighet som finns och som blir till en skuld för invandrare i gemen.
En omfattande invandring i ett samhälle skapar problem. Det hänger inte samman med invandraren som sådan utan med omfattningen och magnituden. Integration blir svårare när volymen blir samhället övermäktig. De som menar att vi kan ta emot 10 000 flyktingar per vecka, under en längre tid, underskattar den ackumulerade utmaningen att integrera inte bara människor på flykt utan också värderingar och kulturmönster som är legitima men likväl leder till motsättningar och konflikter. Lägg därtill de värderingar och kulturmönster som vi inte vill acceptera, det gäller kvinnors lika rätt och respekten för var och en att forma sina livsbeslut.
De underskattar också de kostnader och utmaningar som skapas när vecka efter vecka fyller på mottagningen av människor som flyr en verklighet och som måste integreras i vår verklighet. Jobb, bostäder, vård och skola, för att peka på några av de mest uppenbara. Det hjälper inte att hänvisa till Smålands djupa skogar och fjällvärldens öppna ytor. Ett mänskligt samhälle är inte dess geografi utan ekonomin och alla de sociala strukturer som följer av ett samhälle.
Å ena sidan har vi Sverigedemokrater och andra som har sina uppfattningar i alla dessa frågor baserade på att de ogillar utlänningar, främlingar, invandrare och flyktingar eftersom de ser dem som ett främmande ingrepp i vårt samhälle och dess kultur. De har och har haft sina uppfattningar oavsett nivåerna på flyktingströmmarna.
De har inte fått rätt för att det som var ett hanterbart problem på lägre nivåer har blivit allt svårare att hantera med de allt högre nivåer vi fick under förra hösten och med den allt större omfattning på människor som ska integreras i det svenska samhället som vecka efter vecka på höga men också på något lägre nivåer ger.
Det är en sak att hantera ett problem som är litet eller mindre i sin omfattning och en annan att hantera ett större som växer i sin omfattning. Det är inte uppfattningarna som nödvändigtvis ändras när verkligheten blir annorlunda, även om en del rätt länge stod fast i uppfattningar som bottnade i den verklighet de ville se istället för den som var och som blev.
Det är förvånande att så många i media inte vill se att problem som finns växer med omfattningen. Lika förvånande som att man inte vill se att människor som kommer har olika skäl för sin flykt och för att komma hit och att alla dessa skäl inte är lika viktiga och avgörande som för dem som inte har något annat alternativ för sitt liv.
Kanske beror oviljan eller oförmågan att se problemen och även begränsningarna, som kan tolkas på olika sätt, på att det i den svenska debatten och inte minst i medieagendan finns en föreställning om att det vi står inför är ett problem som vi kan och ska lösa. Men vare sig Sverige eller EU kan lösa problemet med ändlösa tragedier som följer av grymma och brutala krig långt bortom vår kontroll.
Vi kan däremot göra vad vi kan för att hantera konsekvenserna och för att bidra till en stabilare utveckling. Vi kan försöka hantera utmaningarna. Vi kan säkra att de som inte har några andra alternativ och som flyr för sina liv kan få en fristad i Europa. Men det kräver att vi vågar acceptera att med invandring och stora flyktingströmmar följer problem som har en större signifikans i verkligheten än att de bara kommer ur rasism, främlingsfientlighet eller inskränkthet och småsinthet. Det kräver att vi genom att tala om problemen kan utforma en politik för att möta dem och göra dem mindre.
Flyktingdebatten har under lång tid kidnappats av dem som är emot invandring och flyktingar för att de tycker illa om dem som kommer som grupp och därmed individ som kommer samtidigt som den blockerats av dem som menar att varje diskussion om problem, begränsningar och volymer tyder på rasism och främlingsfientlighet. Det senare må vara av god vilja eller av naivitet, eller av simpla politiska skäl, men bidrar likväl till att spela de främlingsfientliga i händerna.
Sverige bör vara ett öppet samhälle. Invandring berikar vårt samhälle på flera olika sätt. Vi behöver människor som kommer hit och bidrar till skapandet av välfärd. I ett civiliserat samhälle bemöts varje människa som den individ han eller hon är. Men vi behöver också rättsstaten och den trygghet som den kan ge. Invandring och flyktingmottagande ska bygga på rättssäkerhet och på att de som har störst behov ska kunna få hjälp. Vi måste också kunna bekämpa dem som undergräver respekten för lag och rätt, inte minst eftersom den drabbar dem också har flytt och underminerar rättsstaten. Vi måste kunna straffa dem som begår brott eftersom de är de som är skyldiga och inte de grupper av människor som annars blir skuldbelagda.
Vi måste kunna se de begränsningar som finns i vårt samhälle, de skilda skäl för flykt som finns och de problem som enskilda individer skapar. Annars kan vi inte göra mycket för att värna Sverige som ett fritt och öppet samhälle som kan ta emot människor på flykt.
Den som förtränger verkligheten kan sällan hantera den. Det är viktigt att slå fast även om de som menar att media står ovanför kritisk granskning också menar att debatt om mediers redaktionella opinionsbildning är ett hot mot pressfriheten. Det är fel. Pressfriheten är allas vår frihet.