Anförande av ledamoten av Europaparlamentet och ordföranden i Samfundet Sverige Israel Gunnar Hökmark vid öppnande av samfundets årliga konferens i Kristianstad lördagen den 21 maj 2005
Det talade ordet gäller
För sextio år sedan fick andra världskriget sitt slut. Det Europa som formade vår tids världsbild fick sin grund.
Den 8 maj två år tidigare stupade Mordecai Anielewicz på det gömställe som låg på den legendariska adressen Mila 18 i Warszawa. Han blev 24 år och var ledare för det första öppna väpnade motståndet mot Hitlertyskland på tyskkontrollerad mark.
Vid krigets slut två år senare fanns inte längre Nazityskland. Det var nedkämpat och besegrat.
De som en gång hade propagerat för Lebensraum och hetsat för den ariska rasens överlägsenhet, som programmatiskt hade förklarat att judar skulle utrotas, de tog sina liv i en bunker under jord samtidigt som deras militära styrkor ovan jord var förintade och deras land låg i ruiner.
Nazismen var som ideologi avslöjad som en politisk överbyggnad för inskränkthet och fördomar och som ett komplexfullt uttryck för människans sämsta anlag till hat, ondska och brutalitet. Det fanns den 8 maj 1945 ingen tvekan om vem som hade vunnit och vem som hade förlorat.
När upproret i Warszawaghettot bröt ut var det det första öppna väpnade upproret på nazikontrollerat territorium. Kriget var långt ifrån slut. Stora delar av Europa var ockuperat av tyska trupper. Få kunde tro att de allierade så totalt och så snabbt som på två år skulle ha krossat ett Hitlertyskland som för många framstod som oövervinnligt. Många ställde in sig på ett långvarigt nazistiskt herravälde i Europa.
Upproret skedde i ett Europa där historien stod och vägde. Det fanns ingen som visste hur kriget skulle utfalla. Det tog sin plats i ett plågat ghetto just när Hitlers mordmaskin gick på högvarv.
Före kriget levde 375 000 judar i Warszawa. Före mars 1942 var 80 % av förintelsens offer vid liv. Efter februari 1943 var närmare 80 % av dess offer döda. Den nationalsocialistiska mordmaskinen skövlade människoliv i en pervers effektivitet som mänskligheten aldrig tidigare hade skådat.
Så såg Europa och framtiden ut för Mordecai Anielewicz och hans sammansvurna när de inledde upproret i Warszawas ghetto, just i den stad där tyskarna genom bombningar hade inlett kriget fyra år tidigare. Deras uppror blev ingen militär vändpunkt men en moralisk.
Nazisternas bödlar möttes för första gången med väpnat motstånd. De mötte ett motstånd som var enkelt men modigt. De tvingades retirera i strider man mot man där deras motståndare på sin höjd hade enkla handeldvapen.
Den 19 april beslutar tyskarna om att likvidera Warszawaghettot. Då fanns fortfarande 60 000 människor i livet där. Det är då det riktiga upproret börjar. Upproret blev en signal om att ingen var så underkuvad och så svag att man inte kunde resa sig, att man inte kunde göra motstånd. Striderna avslöjade att inte ens Hitlertysklands militära övermakt räckte för att övervinna modet hos 700 beslutsamma vars vapenmakt bara bestod av 9 gevär, 59 pistoler och några handgranater.
Det tar den tyske SS-generalen Jurgen Stroop en månad, till den 15 maj, innan han har slutfört sin skändliga mördarverksamhet. Den 15 maj förstör nazisterna den centrala synagogan i Warszawa och mördaren Stroop förklarar Warszawa Judenrein.
Den 8 maj stupade Mordecai Anielewicz, kanske genom att han själv tar sitt liv men förmodligen på grund av tyska gasattacker mot det gömställe som han uppehöll sig vid, nämligen Mila 18 som genom författaren Leon Uris roman med samma namn har kommit att bli legendarisk för mod och motstånd. Mila 18 blir en symbol för judiskt motstånd och för tanken att det judiska folket ska äga sitt eget försvar och sin egen rätt.
Det som kännetecknade Warszawas judar liksom alla andra som gick under i förintelsen var att de saknade ett försvar för sin rätt och för sina liv. De var utelämnade åt den brutala maktens ondska. Mila 18 och upproret i Warszawaghettot visar att det inte behöver vara så. Man kan försvara sig, man bör försvara sig och man måste kunna stå upp emot hat och ondska.
Sett i detta perspektiv blir upproret i Warszawaghettot inte bara det första väpnade upproret på tyskkontrollerat territorium i andra världskrigets Europa utan också ett första slag för att etablera en statsordning som ger judar ett eget försvar i kraft av det egna modet och den egna viljan, utan beroende till någon annan.
Genom sin motståndsvilja kom de att forma den viktigaste förutsättningen för den blivande staten Israel men också för varje annan rättstat, nämligen insikten att man både måste och kan försvara sig. Ingen stat kan existera utan denna insikt och varje stat som ger upp den lämnar sina medborgare försvarslösa mot det civiliserade samhällets fiender.
Det finns i dag ingen tvekan vem som vann upproret i Warszawaghettot. Historiens dom är kompromisslös. De som gjöt sina liv mot en militär övermakt utan några egentliga vapen annat än det som kunde skrapas samman i ett ghetto, utan någon annan utbildning än den som rättrådigheten gav, dem minns vi med heder, deras banemän med skam. I Warszawaghettot vann de den blivande staten Israels första slag, nämligen slaget om moral och judars rätt till försvar.
Det finns något i upproret 1943 som är en lärdom för alla tider. De som står för moral och rätt kommer aldrig att kunna kuvas. De kan besegras men aldrig kuvas. Efter andra världskriget hamnade halva Europa under ny diktatur. Den diktaturen föll först när tillräckligt många valde att stå upp mot ovärdigheten och mot förnedringen.
Kvinnorna och männen som gjorde uppror i Warszawaghettot var de första som i kampen för dagens Europa gjorde uppror mot den totala övermakten.
Men de visade också att den totala övermakten kan övervinnas.
Den 8 maj för 60 år sedan fanns det ingen tvekan om vem som vann och vem som förlorade. I dag när vi tittar tillbaka på historien är det lika uppenbart. Europa är fritt och förenat. Staten Israel finns som ett skydd för judar i hela världen, som en rättstat och demokrati trots de krig man fått utkämpa för att värna sin nation.
Det var inte de tyska soldater som mördade och som gasade husen i Warszawaghettot som vann kriget utan de som stod upp för frihet och rätt, för sitt folks och sin nations rätt att leva i sanning och i frihet. Upproret i Warszawaghettot var ett led i de okuvligas kamp mot ondskan och brutaliteten. Det Europa vi i dag lever präglas av att totalitära idéer har kunnat trängas undan genom enskilda människors mod att stå upp för sin egen värdighet och för att kunna leva i sanning med sig själva. Att enskilda människor vågar dra gränsen, att de totalitära idéerna bekämpas, att det som inte får tolereras inte tolereras.
Det är för mig självklart rätt att Europasamarbetet förhindrar krig mellan länder. Det har fungerat som en hamn och trygghet för länder som i 1990-talets början lämnade decennier av förtryck, koncentrationsläger och avrättningar bakom sig liksom det har fört människor och folk närmare varandra, över gränser som tidigare stod för motsättningar. Det har bidragit till en utvidgning av rättstat och säkerhet.
Men det är lika självklart fel att förintelsen av sex miljoner judar berodde på nationers krig eller på bristen på det överstatliga samarbetet i 1930-talets Europa. Att förstå vägen till Theresienstadt är både enklare och svårare än så.
Enklare därför att förintelsen så uppenbart var en funktion av rashat, antisemitism och två totalitära ideologier som gav varandra fria händer när man satte människovärdet på undantag. Det var inte kriget som ledde till Theresienstadt utan hatet och eftergivenheten. Det var tvärtom kriget som satte stopp för Theresienstadt, Treblinka, Auschwitz och som ledde vägen till tribunaler där nazistiska ledare dömdes som de brottslingar mot mänskligheten de var.
Svårare därför att ett samarbete som bygger på medborgarnas fri- och rättigheter visserligen står i vägen för den brutala ondskan men likväl inte är tillräckligt. Ondskan försvinner inte på grund av att demokratiers samarbete med varandra. Den ställer kra