I helgen genomfördes på kyrkligt initiativ det så kallade Påskuppropet mot sjukförsäkringsreglerna. Den Svenska kyrkan och Sveriges Kristna Råd som tagit initiativ till det som också kallas Påskupproret. Det är inte första gången som kyrkan i Sverige vill driva en politisk uppfattning där man använder andlig och religiös legitimitet för politiska uppfattningar. Det är heller inte första gången kyrkliga ledare vill använda Gud och tron som stöd för sina politiska uppfattningar.
De har liksom alla andra rätt att driva sina politiska uppfattningar. Men det blir ett problem när de hävdar religion och tro som grund för sina politiska uppfattningar, till skillnad från de uppfattningar som de inte delar. Det är genom tiderna många som har velat hävda att Gud står bakom dem. Och det händer i en lång rad fall även i dag. Det har aldrig bidragit till den politiska debattens kvalitet. Och det lider av en svaghet. Bara för att en biskop eller präst har en politisk uppfattning är det inte säkert att Gud står bakom honom eller henne. Ibland kan jag känna att det vore bättre att kyrkans företrädare var mer måna om att stå på Guds sida än att hävda att Gud står på deras.
Tron och religion ska nämligen i bästa fall leda oss till att vi alla när dagen är slut fundera på om vi har gjort det som är förenligt med vad vi själva anser vara rätt och god moral, det gäller oavsett gudstro eller ej. Men politiken innehåller inte en enda uppfattning som är den goda och som är på moralens eller på religionens sida.
Jag såg aldrig några präster göra uppror mot 1980-talets gränslösa expansion av offentliga utgifter som ledde oss in i krisen. Har heller aldrig hört kyrkliga ledare agera mot de sjukförsäkringsregler som uppmuntrade fusk och som ledde till stigande sjukförsäkringstal i ett land med Europas bästa hälsa. Jag tror heller inte att Gud eller högre makter hade några uppfattningar om den ekonomiska politik som ledde oss in i krisen i 1990-talets början eller den underskottskris som nu plågar södra Europa. Jag hörde däremot många kyrkliga ledare som hävdade att den FN-ledda insatsen mot Saddam Husseins ockupation av Kuwait var fel och ett uttryck för förakt mot islam. För några år sedan uttalade en av Storbritanniens ärkebiskopar att han kunde tänka sig sharia lagststiftning för landets muslimska befolkning.
Jag respekterar deras uppfattningar lika mycket som jag respekterar alla andras uppfattningar. Men inte mer för att de talar i kyrkans namn.
Ärligt talat tror jag inte att vare sig Gud, den kristna tron eller någon religion ger stöd för en viss politik. Det är bara det att vissa debattörer gärna vill åberopa Gud och religionen som stöd för sina politiska uppfattningar. Det de säger är helt enkelt att de anser att deras politiska uppfattning är rätt och att den är mer rätt eftersom de använder kyrkan som bas. Det får stå för dem själva.
Oavsett om vi tror på Gud eller ej är jag helt säker på att Gud inte har tagit ställning i budgetpolitiken eller i frågor som rör sjukförsäkringens utformning av gränsregler för dem som ska utförsäkras och inte. Men genom århundraden och även i nutid är det många som hävdar att han står bakom dem i deras politiska uppfattning. Det är förmätet.
De borde vara mer måna om att stå bakom honom i kravet på oss alla att vi bör rannsaka oss om vi gör rätt eller fel snarare än att använda honom för att tala om för oss att det är deras politiska uppfattning som är rätt. Politisk uppfattning är nämligen inte något som följer av vare sig gudstro eller religion. Vi har alla ett personligt ansvar även för de svåra besluten och för vad som är rätt eller fel. Det ansvaret kan man inte fly undan ifrån genom att hänvisa till högre makt. Det har prövats genom historiens lopp och alltid blivit fel.
Bloggar: Brännström, Ekonomisten.