En dag som handlat om genomgångar kring slutfasen av lagstiftningen om investeringsfonder. Än finns det en hel del som måste göras för att den inte ska bli protektionistisk och i praktiken innebära att stopp för planerna på en transatlantisk kapitalmarknad. Det skulle drabba Europa hårdare än USA och är ett exempel på hur protektionism alltid slår tillbaka.
En del förberedelser och diskussioner har även kretsat kring parlamentets kommande rapport om de offentliga finansernas uthållighet, där socialistgruppens företrädare vill utsträcka och ursäkta stora offentliga underskott så långt som möjligt. Det är lite surrealistiskt med tanke på att vi i morgon ska debattera slutsatserna från Europeiska rådets möte den 25 och 26 mars. Det mötet kom att handla mer om Greklands skuldkris än om hur vi gör Europa konkurrenskraftigt och är ett exempel på vad en underskottspolitik leder till. Men man kan även se på länder som Portugal, Spanien, Italien och Irland för att se hur detta underminerar länders förmåga till stabil ekonomisk utveckling.
Storbritannien som går till val den 6 maj är ännu ytterligare ett exempel. Där kommer kampanjen att handla om hur man ska återfinna balansen i de offentliga finanserna och vad underskotten och stigande räntekostnader gör för arbetslösheten.
I morgonens debatt kommer rådets ordförande presentera slutsatserna om Grekland som innebar ett tydligt stöd för att skapa stabiliteten men mer diffusa åtaganden kring pengar. De finns där och kommer säkert att utlösas men på bilateral basis.
Det tyska motståndet mot en stor EU-lösning för Grekland har under de här veckorna utmålats som nationalistisk tysk politik till skillnad från den tid Tyskland var den ledande kraften för europeisk integration, säger man. Det förutsätter att det är rätt att hävda att det är god europeisk politik att EU, i strid med det gemensamma fördrag vi precis har beslutat om, betalar för de länder som under lång tid har ignorerat gemensamma europeiska regler. Så är det inte. Stabilitetspakten förutsätter att den efterlevs, det är god europeisk politik, nödvändig för att den gemensamma valutan ska stå stark. Vi behöver bryta med föreställningen att stora utgifter, stora fonder och stora myndigheter gör EU större. De bidrag som Grekland och andra i dag krisutsatta länder har fått under åren har inte gjort Europa större, bara oförmågan att reformera det egna landet.