Det är fransmännens egen vilja att reformera sitt samhälle som långsiktigt kommer att avgöra styrkan i det franska samhällets demokrati och värderingar liksom fransmännens välstånd. Det hjälper inte om presidenter, premiärministrar eller finansministrar plötsligt säger sig vilja slå in på reformernas bana om de ständigt stoppas på Paris gator och utanför fabriksgrindarna runt om i landet.
Le Pens framgångar ligger mer än något annat i den franska politikens misslyckande när det gäller sysselsättning, nyföretagande och konkurrenskraft. Det ger utanförskap, arbetslöshet och vikande välstånd och med det följer frustration, rädsla och motsättningar.
Perioden med Hollande har fördjupat dessa problem. Han gick till val på kraftigt ökade utgifter, kraftigt ökade skatter, nej till reformer på arbetsmarknaden och bevarad 35-timmarsvecka. Som ett led i en framgångsrik välfärdspolitik i en global ekonomi – som i dag alla välfärdsekonomier är därför att alternativet är fattigdom – är det en usel politik i synnerhet för Frankrike som är en av Europas mer globaliserade ekonomier.
När Hollande sedan ändrade sig lite tafatt var han likväl vald på ett annat mandat, på andra löften och på en annan bild av verkligheten som hur fel den än var stod emot honom likamycket som den fick honom vald. Det socialistiska misslyckandet är så omfattande och djupt att han som förste sittande president i modern tid inte hade stöd nog att kandidera för en andra period. Och den som tog ledningen för socialistpartiets kandidatur, Benoit Hamon, fick bara drygt sex procent i den första valomgången och var långt ifrån att gå vidare till den andra.
Att socialistpartiets kandidat fick en knapp tredjedel av Le Pens röster, en tredjedel av Fillons och Melencons, och en fjärdedel av Macrons säger något om hur marginaliserade socialisterna har blivit i Frankrike, inte på grund av sina löften utan på grund av hur löftena har störtat mot verkligheten. Fyra andra kandidater fick tre eller fyra gånger så många fler röster än Hollandes efterträdare som kandidat. Det är fem år av misslyckande för fransk socialistisk politik som gett detta utslag men det är framförallt fem år av misslyckande som underminerat välstånd, framtidstro och sysselsättning. Den skada som de ansvarslösa löftena från 2012 har inneburit för Frankrike är omfattande.
Från att ha varit ett ledande land inom EU och drivande för europeisk politik har Frankrike blivit den sjuke mannen. För Tyskland har det inneburit en viktig partners förlorade trovärdighet och politiska ställning. För EU som sådan har kombinationen av Brexit och Frankrikes devalverade politiska kraft inneburit ett ökat beroende till Tyskland.
För stora underskott, för stora eftergifter från EU-kommissionen, för stor arbetslöshet, för stora utgifter, för hög pensionsålder, för höga ersättningsnivåer, för höga nivåer av investeringar utomlands. För lite av ansvar, frihet och marknadsekonomi. Det är inte det politiska spelet som lett Frankrike dit det är utan en politik som underminerat landets sammanhållning, ekonomi och välstånd.
Det är en långsiktig utveckling. När Sverige var som mest reforminriktat under första halvan av 1990-talet präglades Frankrike av en offensiv socialistisk politik under Mitterand som förenades med återkommande försök att göra det ansvarslösa ogjort. En viss reforminriktning i slutet ledde inte till så mycket bland annat beroende på att den stoppades i Nationalförsamlingen.
Den 35-timmarsvecka som infördes 2000 under socialisternas majoritet i Nationalförsamlingen, med Chirac som president men socialisten Jospin premiärminister, har lett till långsiktiga skador för fransk ekonomi. Tiden därefter under Chirac och därefter under Sarkozy bidrog till förbättringar men var ofullständiga och blev ständigt förhindrade eller försenade. De försökte och lyckades i vissa delar.
Hollande gjorde något annat, han gick 2012 till val på att reformpolitiken var fel och att det omvända var rätt, det vill säga höjda utgifter, sänkt pensionsålder, ökad statsstyrning av företagen, ökade underskott och kraftigt höjda skatter för företag, företagare och höga inkomster. Han konserverade 35-timmarsveckan som då blivit kontroversiell på grund av sina skadeverkningar. Löftena som blev till verklighet skadade Frankrike, fransk ekonomi och sysselsättningen. När Hollande försökte återta en del av det ansvarslösa var det för sent och dessutom fanns en socialistisk majoritet i Nationalförsamlingen emot honom.
Det är detta som format det Frankrike som i dag går till val. Höga arbetslöshetssiffror, underskott i de offentliga finanserna som underminerat politisk förmåga och trovärdighet, höga skatter som motverkar investeringar och företag som lämnat eller investerar utomlands. Allt detta förstärkt av en arbetsmarknadslagstiftning som motverkar förändringar och strukturrationaliseringar och som med sin 35-timmes arbetsvecka gör andra länder långt mer konkurrenskraftiga. Det är nämligen arbete som skapar välstånd.
Det är detta som gett Le Pen sitt utrymme och den dogmatiska kommunisten Melenchon sitt utrymme. Tillsammans fick de med andra extrema kandidater nästan 50 procent i den första valomgången. Svenska media har mycket marginellt lyft fram Melenchons extremism, från så kallade patriotism, protektionism, totalitär samhällssyn och förvriden beundran för kommunism. Men det är en viktig del av det Frankrike som i dag röstar, och där Melenchon själv och en stor del av hans väljare ställer sig indifferenta mellan Le Pen och Macron.
Nu tyder det mesta med betydande marginaler på att Macron vinner. Men bara osäkerheten om Le Pen vinner visar på en osäkerhet om stabiliteten i det franska samhället. Vinner Macron väntar en reformtid. Svenska socialdemokrater, och även centerpartister, försöker just nu sluta honom till sina famnar. Saken är att den franska politiken inte går att översätta till svenska termer.
Den socialistiska politik som Hollande och Hamon vill föra har han uttryckligen brutit upp ifrån efter att ha agerat mot den i regeringsställning. Han vill reformera arbetsmarknad, sänka skatter och privatisera. Om svenska socialdemokrater vill sjunga med i detta så gärna det.
Han har däremot varit otydlig på hur mycket han vill reformera och satt målen rätt lågt. Blir han vald kommer sannolikt Nationalförsamlingen, som väljs i två omgångar i juni, vara den som driver på för mer av reformer och tvinga fram kompromisser som syftar till reformerad budgetpolitik, sänkta skatter och privatiseringar och en flexiblare arbetsmarknad. Det kommer socialister både där och här vara emot.
I Nationalförsamlingen kommer dock den socialistiska gruppen troligtvis implodera och förlora närmare 75 procent av sina ledamöter. Det ger den största reformmöjligheten på flera decennier i Frankrike.
Och om då Le Pen skulle vinna, mot alla opinionsmätningar? Ja, protektionism som drabbar franskt näringsliv, motsättningar och en politik som bygger på rädsla och förakt, populismens skattehöjningar och ökade utgifter. En ekonomi som fortsätter i Hollandes riktning men med högre fart och med nationalistiska förtoner mot dem som inte håller med.
Demokratin är dock starkare än enskilda personer ens av detta slag.Det kommer då nya val i Frankrike. Nationalförsamlingen blir sannolikt dominerad av republikaner, Macrons och socialister. Det blir inte mycket lagstiftning av Le Pen i så fall.
Man får inte underskatta de hot som politiker som Le Pen innebär mot demokratin och det öppna samhället men man får heller inte underskatta rättsstatens och demokratins styrka mot sådana krafter. Det är därför vi har demokratin och rättsstaten. Vinner Macron idag avgörs nästa val av de reformer han kan genomföra under de kommande fem åren. De kommande åren blir därför sannolikt mer avgörande för Frankrikes framtid än valet i dag. En Le Pen seger skulle vara ett allvarligt bakslag för Frankrike och Europa men ytterligare förlorade fem år skulle på sikt vara än allvarligare.