Det brukar heta att generaler [BILD1]planerar för det förra kriget. Det kan också sägas att många politiker tror sig kunna utesluta krig eftersom det inte ser ut som förra gången. Det har präglat de senaste veckornas diskussion, och frånvaro av diskussion, om att minska försvarets resurser med fyra miljarder. Jag vet inte hur allvarligt utspelet var men noterar att det inte finns någon som har försvarat det i sak annat än de gamla vanliga nedrustarna inom miljöpartiet. Det skulle också punktera den svenska regeringens ambitioner att vara en del av kärnan i det europeiska samarbetet. Det förutsätter nämligen att vi är beredda att ta vårt ansvar för de utmaningar som en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik ställer.
Men likväl är det intressant att notera att i en värld där svenska försvaret befinner sig i en skarpare militär situation än under hela det kalla kriget och den globala situationen ser mörkare ut än på mycket länge har diskussionen under sommaren handlat inte om hur vi ska kunna möta dessa ny hot utan om vi ska dra ner ytterligare 4 miljarder på försvaret.
I den delen sitter en stor del av den svenska säkerhets- och försvarspolitiska debatten fast i den föreställningsvärld som det kalla kriget skapade. Sovjetunionen var hotet och konflikten mellan Öst och Väst som hade sitt geografiska centrum i Europa dominerade den globala säkerhetspolitiken. Det fanns i princip ingen konflikt som inte var inordnad i detta större mönster, och var den det från början så tvingade den säkerhetspolitiska verkligheten fram att den blev det. Det var i en intellektuell och politisk bemärkelse enkel värld.
Det var dem och det var vi, det fanns ibland annat i Sverige ett på ytan existentiellt socialdemokratiskt problem under senare delen av det kalla kriget vad Sverige var men i grunden fanns det inget utrymme för tvekan att vi var en del av västvärlden oavsett vår säkerhetspolitiska doktrin och det var Sovjetunionen som var hotet.
Det innebär också att hotbilden var enkel. Den handlade om en stor och omfattande invasion över havet, i luften och på marken. Över Östersjön med marina stridskrafter och överskeppningsfartyg, skyddade av stora flygförband och föregånget av flyganfall för att slå ner försvarsförmågan. Så övade Sovjetunionen och Warzawapakten i Östersjön och så övade det svenska försvaret i Skåne, Östergötland och i Mälardalen liksom i Norrlands gränstrakter.
Sveriges del i det säkerhetspolitiska mönstret var enkelt. Vi var ett stort territorium mellan Öst och Väst, i mitten av den strategiska konflikt som handlade om terrorbalans där det var livsviktigt för både Öst och Väst att dominera Norra Ishavet eftersom det var där sovjetiska kärnvapenubåtar skulle fram eller stoppas och vi låg mitt i den bana som krävdes för flygbekämpning och strategiskt bombflyg. Förutom att Öresundsutfarterna, närheten till Natoländerna Danmark och Norge gjorde oss till en viktig buffert.
Så enkelt var det. Vi levde i en värld, Sovjetunionen och de andra kommunistiska länderna i en annan och så fanns det de fattiga länderna i en tredje världen som inte innebar något hot alls, annat än att de som delar av regionala konflikter kunde bidra till den ena eller andra sidans regionala övertag. Och som alliansfritt land var det viktigt för oss att ha ett så pass starkt försvar att vi kunde stå emot en första våg av anfall eller helst hade en så hög tröskel att anfalls vågen mot Väst tog sig en annan väg.
Så ser det ju inte ut alls nu. Istället har vi en värld som vi tidigare kallade den tredje världen som inte bara är en del av den globala ekonomin utan också av den globala säkerheten. Den konflikt som totalitär islamism, eller fundamentalisisk islamism innebär för en lång rad länder och regimer definieras inte av geografi och begränsas heller inte av avstånd.
Framväxten av de stora asiatiska ekonomierna som Kina och Indien förändrar inte bara den globala ekonomins balans utan också den globala säkerhetspolitikens utgångspunkter.
Supermakten Sovjetunionen som hade en så stor militär styrka att den inte kunde användas mot andra än sina egna för att inte en världskonflikt skulle skapas har ersatts av ett Ryssland där vi nu ser demokratin på tillbakagång men ekonomin med hjälp av olja och gas på framgång. Och vi ser hur rysk utrikespolitik utvecklas parallellt med demokratins förfall.
Hotfulla ord, konkreta påtryckningar, aggressiv retorik som dömer ut dem som har en annan uppfattning. Plötsligt har Ryssland en konflikt med London, Tallinn, Riga, Warszawa men också med EU i sin helhet när det gäller Kosovo, med USA när det gäller motståndet mot ett missilsystem i Tjeckien och Polen, och en gasledning i Östersjön som kommer att skapa nya ryska intressen i Fredens hav. Det är konflikter som inom sig innehåller både det som kallas soft-power och hard-power, och det finns ingen soft-power om det inte bakom finns någon form av hard-power.
Men detta är en säkerhetspolitisk bild som är helt annorlunda än den vi var vana vid och den som generationer av svenskar utvecklade sin syn på försvaret med. Och det leder lätt till att man tror sig behöva titta ut i världen för att konstruera de uppgifter som det svenska försvaret ska ta sig an. Det är något som i hög grad också påverkat försvarsmaktens ledning. I svårigheten att finna en tydlig konsensus med den politiska makten om hot mot Sverige har det blivit den internationella insatsförmågan som ska motivera ett svenskt försvar.
Det förstärktes av att försvarsmaktens underrättelsetjänst för fyra år sedan hävdade att det för överskådlig framtid inte fanns något hot om militära angrepp mot svenskt territorium de närmaste 10 åren. Det var ett ohistoriskt sätt att formulera en bedömning som bara kan gälla nuet. Och det var en bedömning som man nu gradvis har tvingats revidera.
Det är inte svårt att blicka ut runt om i världen och se en mängd hot mot säkerhet och stabilitet. I Mellersta Östern och den muslimska världen ser vi en lång rad olika mer eller mindre öppna konflikter med en pågående våldsutövning eller hot om eskalering. Libanon, Sudan, Somalia, Israel och palestinier, Eritrea och Etiopien, Afghanistan, Irak, frågan om Kurdistan med betydelse för Irak, Iran och Turkiet, Iran med sin utveckling av kärnvapen och en politisk retorik präglad av aggressivitet. För att ta några exempel. Och vi har dessutom frågorna vad som kan hända i Pakistan, Saudi-arabien, Algeriet för att bara ta några exempel. I resten av Afrika räcker det med att nämna Kongo och Liberia för att inte förglömma Zimbabwe.
Och så har vi som sagt utvecklingen i Ryssland med konsekvenser för Europa, både i Kaukasien, Central-Europa och kring Östersjön. Där ser vi hur Ryssland i ökande utsträckning försöker utveckla makt för att påverka andra. Och uppenbarligen har man också, när det gäller Storbritannien, ansett sig kunna ta den politiska kostnaden för att i ett annat land skicka någon att mörda en medborgare i det landet. När man följer vad den ryska ledningen säger i dessa frågor och andra är det intressanta inte bara vad man säger, utan också att man inte är rädd om sitt goda rykte.
Den ryska militärindustrin utvecklas nu snabb samtidigt som man bygger upp en ökad militär förmåga, bland annat i Östersjön. Och det faktum att vi kan anse oss rätt säkra i att det inte finns hot om en militär invasion av det slag som vi förbereddes oss för under årtionden innebär inte att det inte finns militära hot eller hot om att militär makt används mot svenska intressen i denna del av världen. Gasledningen definierar i den delen en ny säkerhetspolitisk verklighet, för att ta ett exempel.
Och så har vi utvecklingen av världens största diktatur som på sitt program har ett ständigt existerande hot mot Taiwan och därmed mot stabiliteten i den delen av världen. För att inte bortse från Nordkorea.
I en global värld är detta hot som riktar sig mot oss alla. Och de hot vi ser är inte geografiskt begränsade. Globaliseringen gäller inte bara ekonomi och informationsteknologi utan även säkerhet, av det väldigt enkla skälet att säkerhetspolitiken grundar sig på både ekonomi och informationsteknologi och motsättningar som skär över geografiska gränser.
Mot den bakgrunden är det naturligt att det svenska försvaret ska kunna utföra internationella insatser. Vi försvarar vår säkerhet där hoten mot säkerheten finns. Men, och här har det skett i ett felslut, det är lika naturligt att inse att dessa hot också kan komma att rikta sig mot oss med krav på vår förmåga att i vårt land utveckla en militär styrka för att möta dem. Och detta måste alltid vara utgångspunkten för ett lands försvar. I första hand måste det användas för att försvara vårt territorium, våra storstadsområden, våra gränser och våra intressen i vår del av världen. Samma globalisering som gör det angeläget med internationella insatser långt borta för att försvara freden gör det nödvändigt med en militär förmåga att försvara oss själva.
Det var också det som var utgångspunkten för moderaternas deltagande i den försvarsberedning som ledde fram till 2004 års försvarsbeslut. Jag vet eftersom det var jag som var moderaternas företrädare i denna beredning.
För min del var det viktigt att för det första slå fast att vi behöver att försvar i första hand för att möta de hot som kan rikta sig mot oss, även om vi inte kan definiera dessa lika tydligt som under det kalla kriget, för det andra att detta försvar skulle utformas så att det också hade en insatsförmåga i det omedelbara må det vara för nationella eller internationella insatser samt att vi måste ta vara på det arv av militära resurser som finns. I den delen förde jag fram, och fick genomslag för, att vårt Gripen-system skulle utformas för att bidra till markstrid, att vi ska ha våra markförband i närheten av våra storstäder och att vi ska ha kompetenser inom olika militära områden för att möjliggöra en framtida utveckling.
Det försvarsbeslut som följde hängde inte samman med den analys som försvarsberedningen hade gjort av det skälet att Göran Persson redan tidigare hade sagt att försvaret skulle bantas med tre miljarder, och så blev det, med konsekvenser för vår insatsförmåga och möjligheter att bidra med trupp i internationella insatser. Diskussionen nu bör inte handla om att spara fyra miljarder utan om hur vi kan nå upp till de mål som då formulerades och som allianspartierna drev gentemot den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Därför är det bra att ingen har hävdat att förslaget om att spara fyra miljarder var på allvar. Det vore ansvarslöst. Debatten om det svenska försvarets framtid borde handla om annat.