Det är en komplicerad och fragmenterad värld vi lever i och där säkerhet och skydd för det öppna samhället måste upprätthållas. Hoten är många. I går slog den tyska polisen till mot misstänkta terrorister som planerade mycket omfattande terrordåd, den danska polisen gjorde motsvarande sak i Danmark och i Sverige vet vi att terrorister av olika grupperingar valt att upprätthålla sig med de uppehållstillstånd de har fått.
Deras förberedelser till attacker, var än målen är, är ett led i en krigföring som riktar sig mot fria och demokratiska samhällssystem. Det som sker i Irak, Afghanistan, Sudan eller Somalia skiljer sig inte från detta, ej heller den öppna aggressionspolitik Iran bedriver och den destabiliseringspolitik som Syrien genomför gentemot Libanon. Den konflikt som finns under ytan och som regelbundet tar sig våldets uttryck i Egypten eller i Saudiarabien är andra exempel på en konflikt som tar sig många uttryck men som har en gemensam nämnare och den är att har en global inriktning.
Samtidigt ser vi ett allt starkare Kina träda fram som en stormakt med sikte inte minst på Afrika. Ryssland går allt längre bort från den demokratisering som en gång Jeltsin inledde och definierar allt tydligare politiska mål i sin och i vår närhet. Den internationella ordning som kommer att prägla hur världen hanterar dessa oroskonflikter beror i mycket stor utsträckning av i vilken mån Europa och EU kan agera internationellt med allt det som kallas soft power. I det ingår handel, bistånd men också en militär förmåga att bidra till fred och säkerhet. I 2004 års försvarsberedning var alla överens om vikten av att denna förmåga höjdes. Den är för liten och den kommer att behöva vara väsentligt större.
Den kommer för Sveriges del ställa krav på att vi har förband som kan markera närvaro och värna svenska gränser, inte bara i de tider vi ser i dag utan också under tuffare tider, inte minst för att undvika att tiderna i vår närhet blir tuffare och präglade av andras villkor.
Vi kommer att behöva förband som kan närvara och agera i olika delar av världen. Det kommer att innebära att svensk militär är insatt i regelrätta militära operationer, inte på övningsfältet utan i en skarp verklighet där utrustning och vapenförmåga kan avgöra liv och död för svenska soldater. Det är på många sätt en svårare utmaning än den som det kalla kriget innebar. Då behövde vi aldrig använda vår militära förmåga, det räckte att den fanns och att den hade tillräckligt förtroende. Och då var dess uppgift entydig.
Så är det inte i dag, uppgifterna är mångfaldiga med en verklighet som ställer skarpa krav. Den kräver utbildning, organisation, befäl, rotation. Och den kräver materiell. Det är nämligen militär materiell som gör militära förband. Och i den tid vi lever i är militär materiell inte i första hand gevär och kängor som lätt kan köpas från hyllan, det finns mycket annat som kan köpas från hyllan, men det är framförallt avancerad militär utrustning som utvecklas ständigt, som om den ligger på hyllan blir föråldrad och som ständigt kräver en investering i forskning och utveckling. Det gäller när svensk försvarsindustri säljer avancerad utrustning, det sker inte från hyllan utan genom samarbetsprojekt och gemensam utveckling med köparna. Och det gäller oss.
I dag har vi för liten förmåga. I framtiden kommer det finnas ett större tryck på vår förmåga även i närområdet samtidigt som behovet av internationella insatser i europeisk form kommer att växa om inte den internationella ordningen ska skapas av makter som Ryssland och Kina mer än Europa och USA. Minskade materiell anslag innebär minskad militär förmåga av det enkla skälet att det är den militära materielen som ger den militära förmågan. Det bör stå klart efter gårdagens blottade konflikt om försvarets framtid.