Så blev än en gång Europas schlager nummer ett utsedd. Inte utan politiska och värderingsmässiga grunder. På plats i Köpenhamn var det lätt att höra den stora publikens avståndstagande till det nya Ryssland som ockuperar och understöder hat mot oliktänkande och fördömer människor beroende på deras sexuella läggning.
På det viset blev Conchitas seger en seger för det som är europeisk tolerans och öppenhet, det som ryska makthavare och regeringsföreträdare inte var sena att fördöma som det depraverade Europa de försöker skrämma sina medborgare för, i ivern att skrämma för demokratin och öppenheten.
Men öppenhet och tolerans är aldrig depraverat. Det som är depraverat är maktmissbruk, övervåld mot andra människors liv och vilja liksom mot öppenheten. Den auktoritära maktens rädsla visar sig allra mest i rädslan för det som den betraktar som avvikande. Skälet är enkelt. De samhällen som inte behöver definiera människor som normala eller avvikande är starkare än dem som försöker hanka sig fram med slutenhet och genom att fördöma det man ogillar.
De ryska makthavarna bakom Putin är självklart inte rädda för Conchita. De är rädda för ett samhälle som är så starkt av sin öppenhet att det bejakar människors egna val.
På det viset är musiken ett mönster och ett uttryck för hur människor formats och formas. När det nya och annorlunda bidrar till förändringen rubbas det gamla och intoleranta. Det var ingen tillfällighet att de länder som formats nära Ryssland i det som en gång var Sovjetunionen gärna gav sin röst åt varandra och åt Ryssland. För så var man vana när det gäller musikens makt. Och i de mer fria och öppna samhällena fanns däremot ett större utrymme för det nya och annorlunda.
Nu tyckte jag kanske att Sanna Nielsen sjöng den bättre melodin men utan tvivel var Conchita Wursts budskap större. Öppenheten och toleransen ska vara Europas schlager. Den är inte den ryska regimens melodi. Men den fick fem poäng även i Ryssland.