Man måste vara blind eller ovillig att se vad som händer i världen för att inte se hoten mot den liberala demokratin och den moderna tidens fredsordning. Det är hot som på många olika sätt riktar sig mot Europa.
Putinregimen i Ryssland har rivit upp den europeiska fredsordningen. Den har invaderat och bedriver krig i Ukraina, där uppemot 50 000 människor har förlorat livet som en följd av krigshandlingar. Den ifrågasätter en lång rad andra länders rätt till frihet och suveränitet. Den bedriver psykologisk krigföring, medveten desinformation och destabilisering mot europeiska stater.
Övningar för kärnvapenangrepp mot strategiska punkter i Sverige förenas med motsvarande övningar för invasion riktade retorik mot andra länder – tillsammans med hotfull retorik – som de baltiska liksom de nordiska. Stora invasionsövningar som handlar om att tränga innanför gränsen till andra länder.
En energipolitik som syftar till att binda upp europeiska länder till ett beroende till ett politiskt styrt monopolistiskt företagande. Ubåtskränkningar, trakasserier av fartyg på internationellt vatten och självfallet den planerade utbyggnaden av ytterligare en gasledning på Östersjöns botten. Trollfabriker och medvetna förfalskningar, politiskt styrda media och lögner som syftar till att uppbåda motsättningar eller för att dölja sina egna maktanspråk och aktiviteter.
Ryssland har som ekonomi förlorat sin kraft och styrka under Vladimir Putins ledning men har visat sin vilja att utan hänsyn till internationella avtal, lagar och regler använda all den kraft och styrka – ekonomisk, politisk, energi, militär som man kan utveckla. Och man upprustar fortfarande en växande militär styrka som man visat att man är beredd att använda för att nå politiska mål. Det handlar inte om att utvidga demokratin och rättsstaten utan om att i Europa underminera de båda för att säkra politisk och ekonomisk makt. Så ser det ut i Europa 2016.
Den islamistiska extremismen förknippas just nu mest med ISIS, eller Daesh, men ska ses mot bakgrund av en extremism som präglar en lång rad av de konflikter som i dag hotar den muslimska världen.
Det finns inga som drabbats så hårt och brutalt av islamistisk terror som muslimer. Det finns heller inga som drabbats så hårt av brutala ledare i arabvärlden som muslimer. Det är inte ett hot som växer fram på grund av något utanförskap i förorter till Europas huvudstäder.
Irans folk lever under ett totalitärt förtryck i religionens namn. Hamas, Hizbollah, al-Quaida, salafister och jihadistiska grupper har underminerat förutsättningarna för en stabil utveckling i Mellersta Östern.
Vi ser i dag ett sönderfall av arabiska stater som innebär att nationella strukturer från första världskrigets slut nu faller samman på grund av ett våld som inte begränsas av några gränser, vare sig geografiska eller moraliska. Det är en extremism som hatar och som hotar de öppna samhällen som är Europas grund. Europa är hotat av de totalitära idéer som här sliter sönder samhällen och människor. Det som sker hotar nämligen också att ske här. Det handlar inte bara om terrorns hot utan också om krav på eftergivenhet vad gäller Europas öppna debatt, kultur och människors självklara lika värde. Bara det faktum att det nu finns en debatt om skilda avdelningar för kvinnor och män i ett antal olika sammanhang vittnar om hur lätt det självklara blir det ifrågasatta.
Flyktingfrågan innebär en utmaning både för vår förmåga och moral. Den innebär inte och den förpliktigar oss inte att ta emot alla eller att tillåta fri invandring. Den ställer däremot krav på en reglerad invandring och ett flyktingmottagande som lever upp till internationell lag och våra egna värderingar.
Det finns de som tror att det bara är en fråga om att öppna upp och låta geografisk yta vara ett uttryck för hur mycket vi kan ta emot. Så fungerar inte ett mänskligt samhälle. En trovärdig flyktingpolitik kan inte bygga på att vi skulle upprätta flyktingläger i de stora skogar och vidder som vi har i Sverige. Ett mänskligt samhälle handlar om värderingar, rättsstat och respekt för den enskildes rätt. Allt detta måste upprätthållas för att inte extremismens krafter ska underminera flyktingars rätt och det öppna samhället.
Den grymhet som präglar terrorns organisationer eller regimer som Assads är ytterligare en utmaning. Den kan inte avvisas med att den utövas någon annanstans. Så ser inte världen ut. Det vi tillåter ske i Syrien eller i Libyen riskerar att få sina konsekvenser även i Europa förutom att det som sker där och på andra platser strider mot de grundläggande värden som vi universellt vill upprätthålla i försvaret av mänsklig värdighet. Annars accepterar vi att de undermineras.
Klimat- och energifrågan är på motsvarande sätt avgörande och existentiella utmaningar. Kan inte Europa formulera en trovärdig och genomförbar klimatpolitik som visar att minskade utsläpp kan förenas med fortsatt tillväxt, nya jobb och välfärd riskerar vi att förvandla klimatfrågan till en tävling i hurrarop och överbud. Och då kan vi möjligtvis symboliskt dra ner på antalet karbad, släcka lamporna då och då men vi kommer vare sig förändra energianvändning, ny kraftproduktion och skapa ny teknologi som ger vår jord en möjlighet att överleva.
Den globala ekonomins mycket snabba utveckling förändrar allt. Vi ser ett snabbt växande utbud av arbetskraft, kunskap, varor, tjänster och nya marknader som förändrar den ekonomiska logiken och som till sin huvuddel tar plats utanför Europa. Om den europeiska ekonomin genom kraft och styrka liksom öppenhet för innovationer och företagande inte kan leva i denna konkurrens kommer vi inte kunna leva i den. Då förlorar vi välfärd, välstånd men också förmågan till politiskt ledarskap i allt det som nu är viktigt.
USA har de senaste åren spelat en svagare roll i den globala politiken. Det har öppnat utrymmet för Putins Ryssland liksom för den kinesiska diktaturen, stärkt av sin ekonomiska utveckling. Det har också minskat förtroendet för USA bland de stater som i olika av världens regioner har förlitat sig på dess kraft och politiska ansvar. I den valrörelse vi nu ser i USA är riskerna än större för ett USA som genom sitt agerande blir sina vänners fiender eller som helt enkelt inte bryr sig om det ansvar som en demokrati med omfattande ekonomisk och militär styrka har. Bara det faktum att en ansvarslös politiker kan komma att bli vald till amerikansk president vittnar om ett USA som riskerar att bli mindre än under modern tid.
Ett genomgående drag i den omvärldsförändring vi ser är den ökade betydelsen av nationella, etniska och religiösa motsättningar. De håller på att söndra fredliga samhällen och sunda relationer mellan nationer och samhällen. Den framväxande nationalism vi ser i Europa, det må vara den främlingsfientliga, den separatistiska eller den klassiska misstron mot de andra, skadar våra ekonomiska förutsättningar, hotar våra öppna samhällen och riskerar att riva sönder även det Europa vi har.
En värld där Putin, Kinas kommunistiska parti, Trump, Corbyn och Le Pen styr är på många olika sätt ett hot mot den demokratiska världens förmåga att värna demokrati, frihet och fred. Den kommer att underminera fri handel och den globala ekonomin och den kommer att skapa nya politiska motsättningar mellan länder.
Den kommer att öppna upp för det sämsta i vår världsdels historia och stimulera det sämsta i människor. Det skulle bli en framgång för populism, förakt för rättsstat och demokrati och ett bakslag för en fredlig och trygg samhällsutveckling, välstånd och mänskliga rättigheter. Det är heller ingen tillfällighet att dessa politiska krafter gillar och uttrycker sympati för varandra och för varandras rätt att ställa anspråk på andra länder och på rättsstaten.
I en sådan värld blir det mer motsättningar, mer hat, mer acceptans för våld, ökat utrymme och syre för terroristers hat och våld. De krig vi nu ser blir inte de sista utan en inledning på en annan och mörk tid.
Det finns mot denna bakgrund något djupt ovärdigt och farligt i hur den brittiska liksom i dess efterföljd delar av den svenska EU-debatten förs.
Den fokuserar på sandkorn och bortser från sandstormar. Den talar om grenar i ivern att inte behöva ta ansvar för skogen. Den låter i populistisk anda offra det långsiktiga värdet av samarbete, sammanhållning och respekt för människors rätt till fördel för kortsiktighet och inskränkthet och felfinneri. Den låter i populistisk iver enskilda beslut man ogillar sätta bilden av ett samarbete som ger en gemensam marknad, fri rörlighet och möjlighet att med gemensamma beslut möta gemensamma utmaningar och hot.
I en demokrati är det inte demokratin som bär ansvaret för de beslut som fattas utan beslutsfattarna. När Stockholms stad tidigare liksom andra kommuner talade om att möta återvändare från deltagande i terrorism med jobb och boende istället för domstol och straff kan detta inte läggas vare sig existensen av Stockholms stad eller demokratisk beslutsfattande till last.
Det var majoriteten och den tvingades i en öppen debatt snabbt låtsas som om den inte hade föreslagit något alls. Det faktum att svenska statsbidrag har kunnat gå till våldsbejakande rörelser ska inte lastas existensen av Sverige eller av en regeringsform som bygger på parlamentarism utan på dem som har ansvaret för dessa beslut. Det finns mycket att vara kritiskt till i svenska kommuner, landsting, regioner och i den svenska staten men i en demokrati är det inte institutionerna och sammanhållningen som bär ansvaret utan de som fattar besluten.
Jag sitter i Europaparlamentet av det enkla skälet att jag vill utveckla och förändra den politik som förs i Europa.För att jag är emot en politik som reglerar för mycket, mot att låta EU bestämma mer bara för att man tror man vet bättre, och för att jag är för öppnare gränser, marknadsekonomi och gemensamma beslut när det krävs gemensamt ansvar.
Det är mer öppenhet, mer marknadsekonomiska reformer, fortsatt utvidgning som krävs för en fredlig utveckling mot välstånd på vår kontinent. Samtidigt är det fullständigt klart att Europa är mer öppet, med en gemensam marknad och marknadsekonomi som grund och har genomfört en utvidgning som gett tidigare kommuniststyrda länder en förankring i marknadsekonomi, rättsstat och demokrati.
Utan denna utvidgning vore länder som Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien direkt utelämnade åt den ryska regimens politiska strävanden men också exponerade för de sämsta krafterna i deras egna samhällen på ett sätt som hotade deras långsiktiga ställning som demokratier.
Det är denna politik som utvidgar demokrati, rättsstat, frihet och marknadsekonomi som måste fullföljas i Europa. Inte bara för de stater utvidgningsprocessen direkt berör utan för Europa i dess helhet. Den har gett oss ett samarbete förankrat i demokrati, marknadsekonomi och rättsstat. Den har gett ett fredligt samarbete som överbryggar skillnader och som förenar samhällen. Det är en politik som behöver stå stark nu.
Annars hotar våldet att blossa upp igen. Det kan ske på Balkan, det kan ske genom ett Turkiet som vänder sig allt mer bort från europeiska värden och det kan ske genom politiska ledare som Le Pen, Åkesson och alla de kommunistiska populister vi ser aktiva i land efter land. Jonas Sjöstedt och Jimmy Åkesson har båda av motsvarande skäl en motvilja mot EU och Sveriges medlemskap. Det är inte för att de tror på marknadsekonomi, öppenhet och gemensamt ansvarstagande. Det finns idag många som vill ersätta rättsstatens och demokratins mekanismer med det auktoritära, med nya gränser, med utvidgad stat och minskad frihet, med kategorisering av människor och med våld. Så ser Europa ut 2016.
De mörka krafterna växer i styrka när politikens centrum inte vågar, eller kan, ta strid mot främlingsfientlighet och nationella motsättningar. De får sitt syre i den populism som följer när vi låter de stora avgörande frågorna för fred, frihet och utveckling drunkna i diskussioner om hur vab-veckor ska fördelas, hur företagande för välfärd ska förbjudas eller genom en förbudspolitik som bygger på tron att människors liv ska styras av politiker och där alltför många politiker tror sig veta bättre än människorna om vad som är bra för den enskilde. Och lika mycket syre får den av dem som vill hävda att allt är invandrarnas fel eller av dem som menar att invandring och stora flyktingfrågor inte ger något problem alls.
Byråkrati är inte en uppfinning i EU utan den gäller i varje enskild nation. Timbro presenterade för bara någon dag sedan ett nytt index – Nanny State index, -som visar att Sverige ligger i täten för förbuds- och förmynderipolitik i Europa. Inte på grund av EU utan på grund av regleringar som svenska politiker driver fram. Samtidigt är det så att det gemensamma regelverket för EU och den inre marknaden har öppnat upp, liberaliserat och avvecklat en lång rad av det förmynderi som präglade många enskilda medlemsstater.
Nya regler har visserligen tillkommit när 28 olika länders regleringar har avvecklats men det innebär likväl att vi lämnat en regleringsdjungel bakom oss, även om nya regleringar är för tunga eller med fog kan anses för att vara det.
Men oavsett den politik som förs är det av ett avgörande värde att vi i Europa kan ha en gemensam marknad som underlättar för tillväxt och handel, som tillåter vår konkurrenskraft att växa och ger oss en möjlighet att möta och leda den globala konkurrensen.
Och den gemensamma marknaden förutsätter gemensamma regler. När någon ledande företagare eller personer med insikt i europeisk ekonomi vill ge dem som vill bryta ner EU rätt på grund av att man bara tycker sig kunna se byråkrati när man ser EU förtränger man våra faktiska problem, den byråkrati som är nationalstaternas samtidigt som man inte förstår vilka krafter som då får rätt. Man låter sandkornet skava när vi i själva verket hotas att av sandstormen.
När deras irritation mot EU handlar om beslut eller regler de ogillar förtränger de att de gemensamma reglerna är alternativet till 28, eller egentligen 31, olika nationella regler. Den djungeln av byråkrat är inte bättre. Den är långt värre och skulle göra Europa till en förlorare i den globala ekonomin.
När de låter irritationen mot regler, lagar och beslut vända sig mot EU som sådant bortser de inte bara från den grundläggande betydelse den inre marknaden har liksom den finansiella marknaden, telekom, energi, kunskaper, forskning och den fria rörligheten.
Men, vilket är den stora aningslösheten, de förklarar inte varför de tror att nationella regler automatiskt skulle bli bättre, mer marknadsorienterade och mer konkurrenskraftiga bara för att nationella parlament och regeringar fattar besluten. Den rödgröna regeringen i Sverige, den tyska modellen, den brittiska traditionalismen och den franska byråkratin skulle sannerligen inte leda till att vare sig dessa länder eller Europa i sin helhet skulle bli mindre byråkratiskt.
Europa skulle inte bli mer marknadsekonomiskt, inte mer öppet, inte mer frihandelsorienterat eller mer dynamiskt genom en struktur där varje nationalstat, och nationella protektionister och regleringsivrare ständigt skapar sina egna nya regler på egen hand istället för en gemensam lagstiftning i frågor som i dag är gemensamma.
De EU-regler de säger sig vara irriterade över skulle ersättas av nationella regler som skulle vara mer regeltunga både genom sin mångfald och genom den nationella regleringsivern. Ingen kan hävda att en mångfald av nationella regleringar, i Sverige till exempel utformade av svenska socialdemokrater och miljöpartister, parallellt med 27 andra regeringar som vill gå protektionismens väg – och det är ju den vägen som är utbrytarvännernas väg – skulle leda till mindre regelbörda och ett friare näringsklimat.
Utan EU skulle vi inte ha en gemensam marknad. Vi skulle inte ha en gemensam handelspolitik som lett till att tullar i hela EU har sänkts. Vi hade inte haft en gemensam miljöpolitik eller klimatpolitik, eller fiskepolitik, eller energimarknad, eller lagar som underlättar för banker att bedriva verksamheter över gränserna. Estland skulle stå ensamt. Sverige skulle stå ensamt. Polen skulle sakna förankring i det gemensamma. Frankrike skulle agera självt. Tyskland skulle dominera. Storbritannien skulle vara avskilt från de andra.
För de främlingsfientliga, för de nationalistiska krafterna, för socialister som vill reglera, för Putin och för Europas fiender, och de är som sagt många, skulle allt detta vara bra och ett steg framåt.
Men för den europeiska ekonomin, säkerheten, stabiliteten, rättssäkerheten, friheten och den gemensamma styrkan i världen skulle det vara dåligt och många steg tillbaka .
Och mot denna verklighet; vad är det som gör det så skojigt och förment intellektuellt uppfriskande att Storbritannien skulle gå sin igen väg dominerat av dem som vill sätta nya gränser, styrt och lett av politiker som Farage och Corbyn som båda är Putinförståare, eller av Boris Johnson som inte lyckas få ett enda exempel på europeisk byråkrati rätt utan bara upprepar falska skrönor? I Storbritannien vet ingen vart landet skulle hamna när det gäller handel, ekonomi eller andra avtal vid ett utträde. Det vi vet är att Skottland och Nordirland skulle göra sig hörda, liksom kanske också Wales. Det är ingen tillfällighet att i USA, förutom Trump, så ser man detta som ett en försvagning av den fria världen och den globala ekonomin. I samväldet
På vilket sätt skulle Sverige eller något annat land vinna på att vi inte längre har en gemensam marknad men 28 olika som tävlar i protektionism? På vilket sätt skulle verklighetens faror bli mindre för att Europas länder går sin egen väg. xxxxx
För min del är det bättre att jordgubbarna är reglerade, vilket de inte är, än att freden, säkerheten och öppenheten hotas i en tid då farorna är större än någonsin.
Den debatt som i Sverige förs om EU med anledning av frågan om Storbritanniens fortsatta medlemskap borde vara ansvarsfull och handla om vad som är bäst för Europa, inte om bästa sättet att visa missnöje med olika politiska beslut man ogillar. Och de enskilda beslut man ogillar måste i sin tur ställas mot den mer fundamentala frågan om den gemensamma marknaden, konkurrensen och öppenheten som man oftast gillar. Det är en helt annan sak för dem som är emot en gemensam marknad, marknadsekonomi eller den fria rörligheten. De har all anledning att vara emot EU. Och det är de ju, Åkesson och Sjöstedt med flera. Men för alla andra är perspektivet och ansvaret ett annat.
Vår gemensamma säkerhet och vårt samarbete får inte vara beroende av skrönor om byråkrati eller tron på att byråkrati är ett EU-fenomen och något som vi aldrig sett exempel på själva i Sverige. Det är när det gäller Europeiska Unionen och Europas samarbete alltför stora värden som står på spel för att trivialiseras till ett missnöje med beslut som man hade varit lika missnöjd med om de fattats i Sverige.
De gemensamma besluten i EU vill jag göra ständigt bättre, liksom i Sverige, men oavsett hur väl jag och andra lyckas med det är det långt bättre med gemensamma lagar, en gemensam marknad, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och gemensamt ansvarstagande för miljö, klimat och rättsstat än om 28 medlemsstater går sin egen väg, försöker möta dagens hot genom att låta sina gränser och motsättningar avgöra.
Utan EU är vi alla svagare oavsett vilka beslut vi fattar. Utan Storbritannien är Europa svagare. Utan EU är Sverige svagare. Det gäller i frågor som handlar om vår fred och säkerhet liksom våra långsiktiga förutsättningar till välstånd. Ytlighet och populism får inte avgöra det som är grundläggande för fria samhällen.