Är den finansiella krisen nu, och problemen för euron, ett resultat av att euron har fungerat för bra att man blev fartblind? Ungefär så funderar ordföranden för Europeiska rådet Herman van Rumpoy i en intervju i Financial Times. Jag tror han har fel även om det under ytan säkert har funnits en känsla av att i en så stark ekonomi som eurozonen kan saker inte gå så fel att de går ur kontroll.
Men han har fel i huvudfrågan. Problemet är nämligen vare sig euron eller EU utan att ett antal länder har låtit utgifter växa snabbare än inkomsterna. Så enkelt är det. Problemen har inte kommit med automatik utan genom politiska beslut och frånvaro av politiska beslut.
Det handlar om två olika skeenden. Dels har europeisk tillväxt inte kunnat hålla takt med omvärlden, eller med våra egna välfärdsambitioner. Dels har offentliga budgetar tillåtit växande underskott, även i högkonjunktur. Det finns inget i detta som har något med euron att göra. Däremot med frånvaron av politiskt ansvarstagande.
Det är viktigt att klargöra denna skillnad eftersom vår förmåga att lösa dagens problem bygger på att vi inser att de kräver politiska beslut i de konkreta frågorna, inte stora övergripande beslut på europeisk nivå. Grekland måste minska sitt budgetunderskott och reformera sin ekonomi för ökad konkurrenskraft. Samma gäller Spanien, Portugal, Storbritannien, Italien och Frankrike, och ytterst alla medlemsstaterna. Det kommer inte av sig självt och inget av de beslut som nu har fattats på europeisk nivå förändrar detta behov.
Frågan som Van Rompuy tar upp, om eurons styrka kan ha bidragit till att EU-länderna gemensamt underskattat problemen i de enskilda medlemsstaterna och konsekvenserna för den gemensamma stabiliteten ligger det som sagt något i, men det gör inte ansvaret mindre för alla dem som har sett problemen växa fram men inte gjort något. Ofta har det varit i föreställningen att man har försvarat den europeiska sociala modellen, vilken den nu är, med krav på att den ska försvaras genom att inte förändras. Det har varit ett medvetet politikval byggt på den felaktiga föreställningen att välfärd är något som man bara beslutar om.
Det stora underkännandet av ansvarstagandet är när Rumpoy, med rätta, noterar att det de finansiella marknaderna som var först noterade vad som var på väg i ett antal olika länder och att det var tack vare detta som regeringar har börjat att åtgärda sina problem.
I en tid då finansmarknader beskrivs som en enda organism av girighet och ondska har det sin poäng att notera att det alltid handlar om enskilda aktörer och att regeringar tillhör dem. Det är det perspektivet regleringar och lagstiftning ska ha snarare än att svartmåla branscher eller politik. Det understryker varför vi nu måste ta vara på de möjligheter som finns att skärpa stabilitetspakten i syfte att göra euron starkare. Då blir utrymmet för både marknadens och politikens aktörer att göra den svagare mindre.