Snart står vi i början av ett nytt år med känslan av att vi kan göra ett omtag i alla svåra frågor vi möter. Det gäller inte minst i den europeiska debatten där trycket på gemensamma beslut ökat just på grund av att våra stora utmaningar är gemensamma och måste mötas gemensamt. Men det handlar inte om omtag utan om en fortsatt process och kamp för att möta de fundamentala problem och utmaningar vi står inför. Och de är större än de som Europeiska unionen någonsin stått inför men de är av den art som EU en gång bildades för att möta. Just denna insikt är avgörande för att vi ska kunna förstå de möjligheter och utmaningar vi står inför.
Stefan Löfven vill liksom många andra att EU ska leverera och inte, som han i en intervju uttrycker det krackelera. Och självfallet kan EU ”krackelera”, det kan nämligen allt internationellt samarbete och det kan även ett samhälle som det svenska göra. Det innebär inte att det är sannolikt. I den värld vi lever i är det europeiska samarbetet för Europas nationer mer avgörande än på decennier.
Putins aggressioner, den ryska energipolitiken, miljöfrågorna, behovet av en ekonomisk politik som ger både stabilitet och förändringar, vikten av en europeisk gemensam marknad som ger dynamik och konkurrenskraft, samarbete mot grov kriminalitet och för att kunna hantera allt från klimatfrågan till de flyktingtragedier vi möter och som självfallet inte är en konsekvens av EU utan av en värld där krig och terror tillsammans med nationalstater som faller samman driver människor på flykt från tortyr, slaveri och mördande.
Men det blir ett ständigt problem när utmaningen formuleras som att ”EU ska leverera” som om vi talar om en fristående institution från oss själva och alla andra som är berörda. EU levererar nämligen inte något annat än det som vi och alla andra medlemmar tillsammans fattar beslut om. EU frigör oss inte från vårt eget ansvar.
Det allra viktigaste med EU är inte de beslut som fattas utan den trygghet, öppenhet och dynamik som skapas genom att EU finns, och de möjligheter till ett gemensamt agerande det ger. Vi får genom EU en förmåga att agera som ger oss ansvar och möjligheter, inte de rätta lösningarna som om de kom från ovan.
Det samma gäller Sverige. Sverige levererar inte. Men vårt samhälle erbjuder ramar och förutsättningar för alla oss som bor här. Och i Sverige fattas beslut kring både flyktingfrågor, skattefrågor och en mängd andra frågor som är mer eller mindre bra. Den nuvarande rödgröna regeringen har ”levererat” väldigt lite förutom en flyktingpolitik präglad av pendelns alla svängningar, en ökning av utgifter och högre skatter som underminerar företagande och nya jobb.
Ställer man kravet på Sverige att ”leverera” lösningen på alla problem vi möter i världen blir vi snabbt besvikna. Och samma gäller även EU. Däremot ger EU oss en möjlighet att fatta gemensamma beslut som är nödvändiga för att hantera de utmaningar vi möter. Och de beslut som vi fattar genom EU är rättsligt bindande för oss alla. De har effekt.
I den svenska debatten talar vi sällan om att FN riskerar att krackelera. Det beror till stor del på att det inte finns så mycket att krackelera. Ser vi till de stora konflikter och utmaningar världens står i står FN som en tyst och skamsen betraktare, utom de gånger man kan samla sig mot den enda demokratin i Mellanöstern.
Assad tillåts bomba och mörda, med stöd av en av Säkerhetsrådets ständiga ledamöter. Nu är snart 600 000, eller fler, dödade genom den syriska regimens bombningar av civila. I Ukraina ett pågående krig där ukrainska soldater stupar och civila dödas genom rysk krigföring på ett annat lands territorium. I Iran hängs och mördas oliktänkande, homosexuella eller andra som av en religiös diktatur anses som ett hot. I den arabiska världen förtrycks kvinnor till att vara en andra klassens människor samtidigt som politiskt oliktänkande avrättas.
Men istället för att rikta energin mot alla övergreppen är det lättare att fördöma ett land som står utan många allierade och är man en ensam demokrati i Mellanöstern är man av definition ensam.
Därför hängs Israel ständigt ut i olika FN-organ där flera av världens diktaturer tillsammans vill fördöma demokratin.
Det är rätt att vara kritisk mot bosättningspolitiken men det blir oproportionerligt när det bara är den israeliska bosättningspolitiken FN kan samla sig till att fördöma. Inte sharialagstiftningen i Gaza, inte antisemitismen, inte stödet till terrorism och krigshoten bland de palestinska rörelserna, inte staters hot att eliminera Israel.
Massmördandet i Syrien, Rysslands ockupationer, rättsstatens förfall i Ryssland liksom Kinas förföljelser av oliktänkande, ockupation av Tibet, maktspel i strid med internationell rätt i Sydkinesiska sjön, arabvärldens diktaturer och deras förakt för mänskliga fri- och rättigheter, Saudiarabiens krig i Jemen, Irans politik för terror och så vidare. Men den stora världsorganisationen kan bara samla sig till att fördöma ett land som hotas av utplåning av brutala diktaturer, diktaturer som ofta förenar sig med varandra om att komma åt den som de kan komma åt. Men trots alla dessa tillkortakommanden talar vi sällan om att FN ”måste leverera”. Trots att FN-stadgan är tydlig inser vi att det ändå, till slut, är bättre att FN finns än inte finns.
Nordiska rådet är en institution som vad gäller nordiskt arbete aldrig kunde uppnå det som de nordiska ländernas inträde i EU-samarbetet har gett Norden. Inga bindande beslut, mycket prat, lite harmonisering men i det stora hela ändå bra för att det ändå finns.
EU är annorlunda. Det är en legal union där medlemsstaterna har överlåtit kompetens till gemensamma beslut därför att värdet av gemensamt beslutsfattande ändå är större än innehållet i varje enskilt beslut. Besluten är bindande och kräver något av oss själva.
Så vi har fått en inre marknad. En energimarknad, en telekommarknad och en finansmarknad. Öppna gränser mellan våra länder. En gemensam miljöpolitik som påverkar miljön genom faktiska regler. En gemensam utrikespolitik som påverkar andra länder. En utvidgningspolitik som har lett land efter land in mot rättsstat och demokrati. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. En gemenskap. Det innebär inte att vi löser alla problem så som var och en vill men vi kan hantera dem bättre än om vi var och en var ensamma.
Flyktingpolitiken är svår på grund av flyktingtragediernas omfattning, inte på grund av EU. Sverige hade kunnat föra en bättre politik än den vi för, liksom Danmark, Estland och Tyskland men inget av oss hade kunnat föra en politik utan hänsyn till varandra.
Ingen av oss hade kunnat lösa vare sig våra egna flyktingproblem eller flyktingproblemet i stort ensamma. Och ingen annan som heter EU kommer att lösa det åt oss, däremot kan vi tillsammans gemensamt utforma en politik som räcker längre än vår egen nationella. Men det blir inte utan de konflikter som hör demokratin till, utan de motsättningar som vi i land efter land ser i flyktingfrågan, liksom vi ser konflikter i alla andra svåra politiska frågor. I den delen är den europeiska politiken en avspegling av de politiska motsättningar som finns i varje politisk fråga i land efter land.
Så EU ”levererar” inte till oss utan ger oss en möjlighet att tillsammans leverera lösningar på de gemensamma problem vi möter. Det kräver våra gemensamma ansträngningar, konflikter och konfrontationer och innehåller också våra många frustrationer. Som i all politik, och i all mänsklig verksamhet, tillkortakommanden och ofullkomligheter. Men det är just detta som också innehåller framgången vi är.
Demokratierna, rättsstaten, friheten, freden, den enskildes rätt, mångfalden, den fria rörligheten, världens största ekonomi och en gemensam inre marknad med bättre förutsättningar för företag och näringsliv än vad något enskilt land kan forma. Den gemensamma förmågan att agera. När det gäller rysk aggression eller inflytandepolitik, miljöhoten, utvecklingen på Balkan, den globala handelspolitiken, grannskapspolitik, avtalen med andra länder världen över och i flyktingfrågan. Men den gemensamma förmågan innebär inte att vi kan lösa alla problem eller att de blir automatiskt lösta av det som kallas EU men som vi är oss alla tillsammans. Konflikter och motsättningar är inte ett tillkortakommande för EU utan demokratins natur. Och det är demokratin som är vår stora gemensamma kraft.
Ju mer vi ställer kravet på att EU ska lösa problemen åt oss, ju mer förtränger vi att det är vi själva som genom EU kan ta itu med dem gemensamt. Vi glömmer att det handlar om vårt eget ansvar och förtränger att det inte finns någon automatiskt beslutsfattande någon annanstans som inte kräver något av oss själva, som står fritt utan politikens och demokratins konflikter.
Framförallt leder det till att vi glömmer att det viktigaste med EU är allt det vi är i tron att någon annan har ansvaret. Det om något kan försvaga Europeiska unionen och förlama vår gemensamma förmåga att möta de utmaningar vi har samarbetet för.