För någon dag sedan publicerade jag i Dagens Industri en artikel om att Sverige bör vara med i euron. Det vållade en hel del debatt. En del som förvånar mig, en del som jag stött på tidigare och en del inlägg som trodde sig se domedagen, vilket inte förvånar mig alls eftersom domedagsåkallelse är det vanligaste när någon vill kritisera något som man inte riktigt kan komma på vad det är för fel på.
Ibland uppstår så kallade faktoider som blir sannare ju oftare de upprepas och än mer ju oftare de står oemotsagda. En sådan faktoid är att det var eurons fel att länderna i Sydeuropa hamnade i en djup ekonomisk kris. Så var det självfallet inte eftersom en del länder även där klarade sig bättre när man reformerat, andra länder hamnade aldrig i krisen och en del tog sig ur den mycket direkt.
En annan faktoid är för övrigt att det var EU som tvingade dessa länder att spara. Det är den mest befängda eftersom tvingades dra ner på sina utgifter eftersom de inte hade inkomster eller lån nog att betala dem med och det i själva verket var EU som genom lån gjorde att de kunde värna några av de viktigaste utgifterna.
Krisen, dess djup och dess omfattning berodde på den förda politiken och inte på valutan, även om det för ansvariga politiker var lättare att skylla på euron. För media som definitionsmässigt applåderar ökade utgifter, höjda bidrag och offensiva underskott samtidigt som man fördömer besparingar och konsolideringar var det främmande att det kunde var en politik som man antingen hyllat eller varit tyst inför som ledde till att pengarna tog slut, långivarna tröttnade, investeringar avtog och arbetslösheten växte. Men ekonomin kan inte analyseras utifrån om avsikter är förment goda eller utmålade som om de är dåliga utan utifrån de långsiktiga förutsättningar som skapas.
Men i samma anda som utgiftshöjningar och offensiva underskott hyllas, eftersom det är som ett gyllene trick för att slippa göra det svåra eller besvärliga, så ses alltid devalveringar som ett alkemistiskt trick som är för bra för att vara sant. Och man glömmer att om något är för bra för att vara sant så är det för bra föra att vara sant.
Den svenska 1990-talskrisen utbröt i det sena 1980-talet som en följd av en devalveringspolitik som följdes av ständiga utgifts- och skattehöjningar där ingen märkte att vi förlorade konkurrenskraft och stabiliteten i de offentliga finanserna förrän det var för sent. Devalveringen efter kronfallet 1992 gav en injektion, då liksom tio år tidigare, men den långsiktiga tillväxten följde av det omfattande reformpaket som genomfördes både före och efter.
På 1970-talet drabbades alla europeiska ekonomier av det som kallades eurosclerosis, eftersom kontinuerliga devalveringar skylde över bristen på reformer, samtidigt som de ledde till ständiga konkurrensdevalveringar där konkurrenskraften byggde på billigare valuta istället för ekonomier som kunde ge starkare tillväxt.
Därför förvånas jag alltid över dem som har ett liberalt synsätt, att de så gärna framhåller devalveringen som ett medel för tillväxt. Det är ett sätt att smita ut bakvägen utan att reformera och det är ett sätt att underminera normal marknadsekonomi genom att dopa den genom devalveringar. Devalveringar är inte bra, framförallt inte om du har en svag ekonomi, för den blir nämligen då ännu svagare.
En annan faktoid som jag ibland upplever som tröttsam är den ytliga demoniseringen av EU. Jag tillhör dem som dagligen står upp emot förslag som jag ogillar av olika skäl. De blir inte bättre för att de förs fram på europeisk nivå. Men de blir heller inte sämre. Och goda förslag och viktiga reformer som förs fram på europeisk nivå, liksom de grundläggande förutsättningar som formar den europeiska ekonomin är inte bara av godo utan avgörande när de hanterar det som är våra gemensamma utmaningar och möjligheter.
Om Sverige skulle vara med i euron hade vi vare sig av det skälet eller något annat haft en europeisk skatte- och finanspolitik. Snarare är det så att den skepsis som vi har, och som vi bland annat delar med finnar, ester, letter, litauer, holländare och irländare liksom med de flesta tyskar, hade spelat en större roll och fått större genomslag. Den förnyade stabilitetspakten fick vi igenom bland annat med hjälp av de krav som svenska företrädare ställde i både rådet och i parlamentet. Det innebar större makt för kommissionen att agera och strängare krav i linje med den svenska budgetlagstiftningen.
Nu ser vi hur den svenska regeringen vill underminera den svenska budgetlagstiftningen, men det är vare sig EU:s fel, eurons fel eller kronans fel utan regeringens. I parlamentet har jag däremot fått stöd för att vi inte ska införa en flexibilitet i tolkningen av stabilitetspakten. De som vill införa gemensam skattepolitik eller gemensamma transfereringar kommer göra det oavsett var vi befinner oss, utanför eller innanför, men de har det lättare att göra det inom euron med konsekvenser för oss, om vi står utanför.
I den ytliga demoniseringen av EU tillhör att ta upp ett förslag som man ogillar och på ett oproportionerligt sätt ta den som symbol för EU i sin helhet. Det är lika begåvat som att ta upp kärnkraftsutfasningen, vinstförbuden, förläggningen av myndigheter utanför Stockholm, projekteringen av höghastighetståg, blockaden av länkar kring Stockholm, utredning av nedläggning av Bromma eller politik för att hindra folk från att flyga som uttryck för den svenska regeringsformen, grundlagen i sin helhet eller indelningen av Sverige i landsting.
Eller snarare, det är att använda det omtalade förbudet mot vedspisar som ett uttryck för antipati mot Sverige och det politiska systemet, eller de offentliga bidragen till mer eller mindre våldsbejakande organisationer som upprepade gånger på grund av regeringens låtgåmentalitet och byråkratisk inkompetens fortsätter att utdelas. Eller att säga att Transportstyrelsen haveri beror på att vi har en regering.
Genom EU har vi en gemensam ekonomi som bidragit till handel, investeringar och tillväxt. Vi håller samman länder som annars hade varit ryska lydriken, utsatta för samma krigföring som Ukraina, vi kan liberalisera energimarknader, telekommarknader, öppna upp finanssektorn vilket ger bättre marknad och större stabilitet. Det var inte bankunionen som drev iväg Nordea utan Vänsterpartiet som drev med sig regeringen i ständiga skatteutspel mot banker.
Det är klart att en gemensam valuta förenklar. Det är klart att den inte löser alla problem utan problem måste lösas på andra sätt, genom reformer och ansvarsfull finanspolitik. Det är klart att en stabilitet i valutan mot dem vi handlar mest med underlättar. Det är klart att en övervärdering och en undervärdering av vår valuta på grund av att den är liten försvårar för oss. Det är klart att vi behöver ett tydligt regelverk för att utveckla den gemensamma ekonomin oavsett valuta. Och det är klart att den gemensamma valutan kräver sina regler när det gäller tillsyn, bankkrishantering och finansiell stabilitet. Men det är likväl en fördel för Sverige av ekonomiska skäl och det ger oss en större roll att påverka det som ändå kommer att påverka oss.
Man ska ha ett mycket högt förtroende för att just svenska politiker kan välja sin särpräglade form av regleringar som är så pass mycket bättre att de kompenserar för att vi genom medlemskap i EU har gemensamma marknader för tjänster, varor, finansiell sektor, energi, telekom och transporter. Det gäller oavsett regeringar. Och man måste ha barnatro att en regering som förbjuder vinster, bekämpar flyg, fasar ut kärnkraft och reglerar allt som rör sig skulle leda till en ökad avreglering och öppnare marknader så att vi bara därigenom blir världens friaste ekonomi.
Nu har vi istället del i en av världens största marknader som bygger på avreglering, konkurrens och etableringsfrihet. Om det vore så att jordgubbar varit reglerade – en annan tröttsam faktoid – hade jag kunnat att tänka mig att leva med det också, till förmån för öppna marknader och en sammanhållning som stärker ekonomi och säkerhet.