Under gårdagen röstade vi i parlamentet om en ny klimatpolitik. Vi moderater röstade för att klimatpolitiken ska ha som övergripande och prioriterat mål att minska koldioxidutsläppen, med minst 40% till 2030, istället för att samtidigt fokuseras på ett antal andra mål som binder medlemsstaterna i deras arbete för att uppnå målet.
Det kan tyckas vara rimligt att göra det viktigaste målet till det viktigaste målet. Men detta ledde till att miljövänstern och socialdemokraterna förkunnade att all klimatpolitik därmed var omöjlig. På twitter såg jag allehanda troll som menade att vi moderater nu banade väg för ökad kolanvändning vilket visar på en betydande okunskap eller ovilja att diskutera bästa vägen för att nå framgång. Marita Ulvskog som visar sig vara nyansernas mästare menade att vi hade gjort gemensam sak med extremhögern som i parlamentet gormade, skrek och var emot en klimatpolitik och minskade utsläpp.
Har man tre olika mål, vilket många andra ansåg, och vilket blev majoritetens beslut, riskerar man att få målkonflikter och att varje mål för sig blir mindre prioriterat. Det kan också leda till att medlemsstaterna, med skilda förutsättningar, blir mer bakbundna i arbetet på att nå det övergripande målet om att minska utsläppen. Den expertmyndighet som i Sverige utrett denna fråga för i princip samma resonemang. Huruvida det innebär att Konjunkturinstitutets utredare också förenar sig med extremister och huliganer som är emot en europeisk klimatpolitik får Marita Ulvskog svara på. Men för den som vill föra en saklig diskussion kan det vara värt att studera Konjunkturinstitutets utvärdering. Inte för att den nödvändigtvis behöver vara den fullständiga sanningen men för att den är ett kompetent och sakligt inlägg i diskussionen.