[BILD1]I tisdags hade European Enterprise Institute, som jag är co-chairman i – Edmund S Phelps som föreläsare vid ett seminarium i Bryssel. En av de frågor som han har ägnat sig åt, och som ingår i det han fick Nobelpriset för är frågan om drivkrafter för entreprenörskap. Hans föreläsning handlade också just om skillnader i den ekonomiska dynamiken mellan de två västliga ekonomiska systemen, vad han definierar som det anglosaxiska, med USA, Canada och Storbritannien som exempel, och det kontinentala, med Frankrike, Tyskland och Italien som exempel, med ekonomiska mönster formade under mellankrigstiden, och med både liberaliseringar och nya korporativistiska institutioner efter andra världskriget.
Han utgår i sin diskussion hur de båda systemen ger utrymme för dynamik: ( Citat ur WSJ)
Let me use the world dynamism to mean the fertility of the economy in coming up with innovative ideas believed to be technologically feasible and profitable in short, the economys talent at commercially succesfull innovating.
I det avseendet menar han att det anglosaxiska mer klassiskt liberala systemet möjliggör och stimulerar dynamiken medan det kontinentala hindrar och avskräcker från det. Och ställer frågan Wasn´t the Continental system designed to stifle the dynamism? OCh svarar med att syftet med det kontinentala systemet när det grundlades var att ge utrymme för dynamic genom att med stora och stabila institutioner ge utrymme för de nya upptäckterna, de nya innovationerna och de stora sprången: Thus the corporatist economy was expected tu usher in a new futurismo that was famously symbolized by Severini´s paintings of fast trains.
Men hans slutsatser är att de stora systemen och de stora institutionerna inte ger den dynamik och det nytänkande som mer flexibla och öppna system med konkurrens ger. Och kanske viktigare än så, han pekar också på att de mer öppna och entreprenörsdrivna systemen också har gett en större stabilitet vad gäller sysselsättning, finansiell stabilitet och tillväxt än de stora institutionerna med starka korporativa strukturer.
Och så understryker han den roll som innovationshastigheten har fått gentemot de stora institutionernas storskalighet har fått i den globala ekonomin: Globalization has diminished the importance of scale as well as distance. Tiny Denmark sets it sights in markets in the US and elsewhere. Iceland has entered into European Banking and biogenetics.
Och samtidigt som han pekar på att även ett land som Frankrike är innovativt konstaterar han att så mycket av denna innovation är isolerad från den finansiella marknadens bedömningar och därmed från kommersialiseringens förutsättningar medan den amerikanska ekonomin innehåller en mångfald av små och nya företag som växer fram och blir stora. Han hade kunnat nämna Micosoft, Apple, Youtube och Google, för att ta några exempel.
För Sveriges del stämmer detta mönster väl. Vi har de stora institutionerna och de stora företagen, formade en gång i början på förra århundradet och vi applicerar dem med kraft även på den nya tiden, må det vara en salladsbar eller på entreprenörer som vill utveckla ny telefoni, nya möbelteknologi och vi har väldigt få stora företag som har kommit till under de sista 30 åren.
Den dynamik som Phelps talar om är i grunden den viktigaste pensionsförsäkring vi kan ha, den står inte i motsatsställning utan förutsätter tvärtom finansiell stabilitet. Men den ger likväl reflektioner kring hur vi öppnar upp för nyföretagande, en större flexibilitet på arbetsmarknaden och innovationer som stannar och växer fram till stora företag i Sverige. Vi kommer inte vara ett ledande välfärdsland genom att trona på vare sig minnen eller sparande från fornstora dar. Frågan om vi har tillräckligt med dynamik och nyföretagande är enkel att besvara. Det har vi inte.