Frågan om att enskilda medieföretag – det vill säga de medier som kallas public service och är skattefinansierade – och inte just mediefriheten ska vara grundlagsskyddade, bygger inte bara på en fundamental missuppfattning om vad grundlagsfäst pressfrihet och mediefrihet handlar om. Den står också i strid med det som är pressfrihetens grundläggande ideal, nämligen allas lika rätt och frihet att utge skrifter, sprida information och ge uttryck för egna uppfattningar.
Det är den friheten som i ett fritt samhälle kräver grundlagsskydd, inte offentliga och skattefinansierade medias rätt till ett särskilt privilegium på andras bekostnad. Det är friheten att uttrycka sig som kräver ett särskilt grundlagsskydd. Det är häpnadsväckande att de inom media som anser sig vara det fria ordets försvarare inte tydligare har reagerat mot de förslag som nu regeringen för fram.
Pressfrihet och mediefriheten handlar inte om att ge vissa av staten utpekade och prioriterade medier en särskild ställning. Tvärtom, pressfrihetens ideal handlar om allas lika villkor och att den offentliga makten inte ska ge vissa utvalda medier särskilda fördelar eller en särskild ställning i föreställningen att de har en viktigare uppgift än andra.
Pressfriheten, eller den vidare mediefriheten, får aldrig leda till vare sig monopol eller grundlagsstiftade fördelar för vissa medier. Den handlar inte om att skydda ett enskilt företag framför andra, eller om att gynna för den politiska makten några utvalda medier utan om att alla medier ska vara fria och att det ska vara fritt att ge ut tidningar eller sända via det som en gång kallades etern men som i dag handlar om ljud och bild i en mångfald former.
Pressfriheten är utgångspunkten för detta. Den står i motsatsställning till det monopol över våra viktigaste medier – radio och TV – som under årtionden gällde i Sverige till skillnad från i Europas andra demokratier. Då hade public service en gynnad ställning som stod i direkt konflikt med mediefriheten som hör fria demokratier till.
I Sverige kastades människor i fängelse om man sände radio eller TV utanför monopolet, ända in i 1990-talets början, till den tid då kommunismens regimer föll i Europa och friheten för media blev ofrånkomlig.
Pressfriheten, eller mediefriheten, handlar inte om att skydda en enskild publikation utan om allas rätt och intresse av att få utnyttja möjligheten att ge ut en tidning eller att starta sändningar. Den ger inget särskilt skydd åt det som skrivs i DN, SvD eller det som sägs i ändlösa kommentarer i radio eller TV, utan samma skydd åt alla få skriva, säga och tycka vad man vill.
Man får skriva dumt och man får tycka klokt, man får återkommande förklara allt med att en ”expert” säger något även om någon annan ”expert” säger något annat. Man får lov att ifrågasätta både självklarheter, källor, sprida vidare föreställningar om att diktaturer har avhållit val, hemfalla åt flockmentalitet, vänligt återrapportera regeringens uppfattningar, kritiskt granska oppositionen och regeringen och man får lov att springa i drevet liksom man får avslöja maktmissbruk och politik som ger vissa fördelar på andras bekostnad.
Pressfriheten handlar inte om en betygssättning eller ens en kvalitetsstämpel av något enskilt medium. Det finns inget som säger att ett medium har rätt eller har en viss kvalitet för att det omfattas av pressfriheteten.
Tvärtom definieras pressfriheten av att den tillåter alla att vara aktörer som kan påpeka och avslöja rätt och fel så som man ser det. Alla har samma frihet. Statligt kontrollerade medier eller statligt finansierade medier har ingen förtur gentemot andra. Friheten och rätten gäller alla, inte för några eller för vissa. Oavsett kvalitet, oavsett påståenden om vänstervridning, högervridning, beroende till regeringen eller till marknadens krafter som är vi alla.
Pressfriheten och mediefriheten står i motsats till tanken på att skydda vissa enskilda aktörer bara för att de är maktens favoriteter, oavsett vilken grund som finns för det.
Pressfriheten, eller än en gång, mediefriheten, bygger nämligen på insikten att mångfalden och friheten aldrig kan ges av någon enskild aktör utan bara i en större balans som ständigt kan förändras utifrån behov och människors intresse.
Vi hade en lång tid av monopol för våra viktigaste media. Nu vill socialdemokrater uppenbarligen på nytt ge vissa medier en särskilt utpekad och priviligierad ställning på andras bekostnad. Det är allvarligt att Morgan Johansson inte förstår hur han verkar emot det som pressfriheten handlar om när han driver denna fråga. Än allvarligare är att han är justitieminister.