När en skribent på kultursidorna i en av våra dagstidningar tar sig för att döma av hur ledarsidorna på liberala tidningar, förutom den han själv medverkar i, har utvecklats i sitt förfall präglas det av en övertro på den egna uppfattningen som en rikslikare.
Den kritiska analysen stannar dessutom på andra sidan av staketet och når aldrig fram till den tidning han själv publicerar sig i. Han vare sig kommenterar teckningar präglade av antisemitisk humor i den tidning han skriver i, eller dess vandringsmyter kring den privata välfärden. Han definierar heller inte vilket utsiktstorn som ger honom möjlighet att döma av vad som är liberalt renlärigt och vad som är avvikelse från den sanna linjen. Det är inte ett liberalt förhållningssätt till fri och öppen politisk debatt som presenteras utan snarare den demokratiska centralismens doktrinära tro att man kan, och har rätt, att döma vad som är rätt och fel.
Det journalistiska arbetssätt skribenten har valt bygger på att man bestämmer sig för vad man vill få sagt och så hittar man tillräckligt många exempel på det man ville få sagt så att man därmed, genom urvalet och sättet att återge debatten, kan generalisera detta till det man ville få sagt så att man får sagt det man vill ha sagt.
Men det doktrinära döljer som alltid enfaldens tro på en sanning. Och han är sannerligen inte ensam.
Det finns dels de som menar att den samlade pressen och Sveriges samlade media står i en konspiration för att eliten ska dölja för folket vad man försöker lura på folket. Det gäller framförallt i frågor som gäller invandring och flyktingfrågor. Där har vi dem som i grunden gärna vill hävda att invandrare i gemen är farliga och oärliga och som gärna vill kunna konstatera att när brott begås är det invandrare/ flyktingar som har begått dem.
Det faktum att brott begås även av människor som inte är invandrare/flyktingar blir för dem ointressant eftersom det inte bevisar den tes som man vill hävda. I det perspektivet blir varje gång det inte står att en invandrare/ flykting har begått brottet ett sätt att dölja något för svenska folket. Och det blir viktigt att i varje enskilt brott bekräfta den egna tesen, eller övertygelsen, om att det är invandrare/ flyktingar som begår brotten.
Det är ungefär som om vi skulle kräva att det vid varje brott klargjordes om det var en bleking eller jämtlänning som begått brottet, eftersom utgångspunkten skulle vara att vi förstår brottsligheten, och den enskilda handlingen, bäst om vi vet var i landet någon är född.
Det innebär inte motsatsen, att det saknar värde att se de sammanhang där brottslighet ibland växer fram som ett mönster, antingen det handlar om sexuella trakasserier i stora grupper eller på badhus, främst för att det underlättar en debatt om hur brottsligheten i fråga kan och ska bekämpas. På samma sätt är det viktigt att sätta in hedersmord och hedersvåld i ett sammanhang där brottslighet kan bekämpas och människor skyddas. Och det samma gäller i de stadsdelar där vi ser att kriminalitet skapar ett utanförskap.
I försiktigheten i att inte vilja knyta brottslighet till en viss grupp finns risken att brottslighet som följer av en grupps utanförskap inte rapporterats så den kan debatteras och bekämpas. Det har inte inneburit mindre rykten utan fler, samt mindre brottsbekämpning och fler brott.
Och så finns det de som menar att man genom att företräda ett av många media i ett mediefrihetens samhälle också företräder pressfriheten och mediefriheten som sådan, och att man därför och därmed är obefläckad av egna uppfattningar, subjektiva bedömningar och egen politisk övertygelse.
De har inte förstått att pressfriheten och friheten för media är till för att just deras egna uppfattningar, subjektiva bedömningar och politiska övertygelse ska balanseras mot andras.
Pressfriheten är en frihet som tillåter det som är dumt och det som är klokt lika mycket, den tillåter socialistisk dogmatik och försvar av Lenin liksom vördnad för Stalin samtidigt som den ger frihet åt dem som vill ett liberalt samhälle, som vill diskutera hur ett liberalt samhälle utvecklas, hur konservativa värderingar förenas med en liberal samhällssyn, hur marknadsekonomin är en förutsättning för den individuella friheten, samtidigt som pressfriheten också ger en möjlighet att ge plats och rum för diskussioner om migration, invandrings- och flyktingpolitik.
Pressfriheten är ingen kvalitetsstämpel för den enskilda tidningen eller journalisten, men en kvalitetsstämpel för det demokratiska samhället. Den ger utrymme för alla de olika bilder av verkligheten som formas utifrån olika värderingar och infallsvinklar.
Därför kan man ha olika uppfattningar om vad som är viktigt i ett nyhetsreportage och vad som inte hör hemma där. Därigenom säkras en mångfald som innebär en lång rad bilder av det svenska samhället. Företagare som bygger nytt med företagsledare som har för många strängar på sin lyra, företag som underlättar migration med företag som medvetet eller omedvetet hindrar invandrare ta plats på arbetsmarknaden.
Det finns ingen tidning eller Tv-kanal som ensam företräder pressfriheten. De är en del av den och de utnyttjar den. Den ger dem friheten att hävda att de är bäst på att slå vakt om dess värden och den utnyttjar de i stort sett alla. Men viktigast av allt, pressfriheten är till för att ta vara på, utnyttja och balansera alla de subjektiva uppfattningar och politiska värderingar som präglar eller påverkar deras journalistik. De är inte pressfrihetens aggregat, de är komponenter i det som är ett fritt samhälle, liksom vi alla som fria medborgare är det.
Den tro som många av medias företrädare marknadsför om sin egen ofelbarhet eller kliniska opartiskhet är falsk och i strid med pressfriheten.
Den är ju tvärtom till för friheten att vara felbar och partisk, därför att alla är det i någon mån, ibland i stor utsträckning och ibland i liten. Det förhindrar inte att olika media har en mer eller mindre seriös och utvecklad redaktionell inriktning än andra, även detta är ju något som pressfriheten ger utrymme för.
Men det finns som sagt inget enskilt media som ensamt företräder sanningen eller objektiviteten, eller den redaktionella rättfärdigheten. Det är något som bara media i slutna samhällen, där staten inte tillåter fria media, kan hävda just som ett argument för att andra inte tillåts existera. Vart och ett av de enskilda media vi har i Sverige skulle självfallet säkerligen kunna finnas i ett samhälle som inte tillät pressfrihet. Men den mångfald vi har skulle inte kunna finnas där. Och de skulle inte ha samma frihet som de har idag.
För inte så länge sedan präglades etermedia av ett monopol. De som trots detta sände radio hamnade i fängelse. Monopolets företrädare hävdade att det stod för den fullständiga redaktionella sanningen och därför inte behövde någon konkurrens eller alternativ. Man hade ju i staten ett avtal som garanterade obundenhet och opartiskhet. Men även monopol bemannas av levande människor som har sina uppfattningar, värderingar och synsätt.
Pressfrihet och mediefrihet är inte förenligt med monopol men ej heller med tron på att ett enskilt media står över mänskliga tillkortakommanden så mycket att man inte hemfaller åt subjektivitet, opinionsbildning och åt att politiska uppfattningar påverkar den redaktionella inriktningen. Den är som sagt tvärtom till för att låta alla dessa komma till tals och konfronteras med varandra.
Har svenska media kunnat hantera denna balans när det gäller hur vårt samhälle påverkas av invandrare/ flyktingar?
Svaret på den frågan är just att inga enskilda media kan hantera en korrekt balans – det är en illusion som står i motsats till det öppna samhällets mångfald – och att det är därför vi har fria media. Det finns nämligen inte i något fritt samhälle en balans som förmedlar sanningen eftersom sanningen i ett fritt samhälle inte är något som kan beslutas och fastställas. Verkligheten förändras ständigt och även om fakta är ofrånkomliga kan vi alltid ha olika uppfattningar om hur viktiga de är och hur vi ska förhålla oss till olika fakta. Därför är vår bild av verkligheten vi har olika perspektiv på den och uppfattningar om hur vi ska tolka den. Den är mer mångfaldig och mångbottnad än vad varje sanningsvetare vill tro.
Det är därför vi har fria media, inte för att enskilda media har en saklighet och korrekthet överordnad alla de subjektiva värderingar de och vi alla bär med oss, som deras företrädare ofta vill inbilla sig och hävda, utan för att sanningen och det korrekta är överordnad varje enskild tyckare och journalist. Den är mer svårgripbar än vad en enskild journalist eller chefredaktör vill förstå.
Men det gäller också alla dem som menar sig ha funnit en annan sanning, som de hävdar är folkets i strid med den så kallade elitens. Det är för övrigt fascinerande hur många som anser sig vara folkets företrädare när det gäller att tolka vad folket, som består av så många olika människor med uppfattningar tycker.
I ett demokratiskt samhälle fastställer varken staten eller någon annan vad som är sanningen utan den får vi alla arbeta med. Vi får hävda att jorden är platt om det känns så. Det blir inte mer rätt för det men vi får lov att hävda det. Staten förbjuder oss inte att hävda det, och under de tider då staten försökte förbjuda oss att hävda den var rund gick det inte så bra. Den öppna debatten och kritiska analysen avslöjar osanningar och etablerar alltid den etablerade kunskapens och vetenskapens ståndpunkter.
Därmed inte sagt att det inte finns något som har undertryckts, däremot mycket som belysts ur många perspektiv och också mycket som inte fått den uppmärksamhet som det skulle fått, ofta av rädslan för att det skulle få mycket mer uppmärksamhet än vad som var rimligt. Det finns få som hävdat att invandrare/ flyktingar inte begår några brott, men många som velat hävda att det är brott som definierat dem och det är deras ansvar att brottsligheten vuxit.
Om man inte hävdar att invandrare som grupp är ansvariga för brott som enskilda människor begår är det svårt att tillfredsställa dem som vill att brottslighet rent generellt ska förklaras med invandrare/ flyktingar som grupp.
Mycket av vår debatt om invandrare/ flyktingar har begränsats av denna polarisering. Å ena sidan de som menar att inga problem finns, eller i vart fall inga problem som bör påverka invandrings- och flyktingpolitiken eller leda till andra politiska åtgärder, å andra sidan de som menar att invandrare/ flyktingar är ett problem i sig som bara kan hanteras genom stängda gränser och genom åtgärder som är kollektiva mot gruppen.
Vi har i den delen haft för lite debatt och för lite belysning kring de problem och utmaningar som möter oss, liksom de styrkor ett öppet samhälle har.
För min del vill jag att Sverige ska vara ett öppet samhälle. Jag vill att Sverige ska vara ett land som kan ta emot människor på flykt. Mångfalden ger styrkor och en dynamik i vårt samhälle. De senaste tio åren där Sverige varit det land som tagit emot flest flyktingar har det förenats med en jämfört med andra länder mycket stark ekonomisk utveckling, inte minst vad gäller sysselsättning. Det är mot bakgrund av den svenska ekonomins utveckling svårt att hävda att invandring underminerar ekonomisk utveckling och skapar finansiellt kaos.
På den punkten har likväl Sverigedemokrater och Socialdemokrater gått i armkrok när det gäller att hävda att ladorna har tömts men verkligheten talar i all sin enkelhet emot dem, utan att media kan sägas ha belyst detta särskilt väl, men siffrorna talar sina enkla språk.
För Sveriges del har vår arbetsmarknad utvecklats. Det har inte skett och det sker inte utan problem men transportsektorn, sjukvården, äldreomsorgen, forskningen, industrin och tjänstenäringarna hade inte kunnat utvecklas som de har gjort utan alla dem som kör, städar, opererar eller startar nya företag och som har ett ursprung någon annanstans ifrån. Det har också gett fler skattebetalare.
Men detta innebär självfallet inte att det inte finns problem. Bidragsberoendet påverkas. En större andel av brottslighet har anknytning till invandrare. Vi har i utanförskapens områden problem med rättsstatens grundläggande funktioner när det gäller att hindra brott och skydda människor, även de oftast invandrare/ flyktingar. Sexuella trakasserier som bottnar i oacceptabel kvinnosyn har en relation till vissa grupper av invandrare/flyktingar mer än till andra. Det samma gäller hedersvåld och förtryck av kvinnor som vill leva sitt eget liv. Men det innebär inte att detta präglar invandrargrupper som sådana lika lite som skåningar är särskilt smugglingsinriktade bara för att de har nära till de färjor som leder till bordershops.
En större andel än i en annan grupp innebär inte att gruppen som sådan präglas av en större andel. Två procent är dubbelt så mycket som en procent, för att ta ett sifferexempel, men 99 procent är inte så väldigt mycket mer än 98 procent.
Arbetslöshet är större bland dem som har en låg utbildning och den är än större bland dem som inte kan svenska språket, och än större bland dem som inte kan läsa. Men det säger inget om en syrisk ingenjör eller en taxiförare från Sudan, lika lite som det säger något om en iransk företagare eller en kinesisk forskare.
Men det handlar i alla enskilda fall om problem som vi kan välja att skyla över, och därmed traumatisera en hel grupp, eller om problem som vi talar om och därmed kan försöka utveckla en politik för att hantera. Så att skyldiga döms i stället för att en hel grupp fördöms. Så att kvinnor kan bli fria i stället för att vara ofria. Så att arbetslösa kan få jobb genom språk och så att varje del av vårt samhälle kan vara trygg att leva i.
Men det är självfallet också så att allt detta är lättare med få invandrare/ flyktingar och svårare ju fler vi tar emot. Problemen blir större och förmågan att lösa problemen kräver mer. Är det flyktingar som flyr ur krigets och tortyrens elände är vårt ansvar större än om det handlar om arbetskraftsinvandring. En del av problemen kan bli så stor att de bildar en kritisk massa som i sig försvårar en lösning av problemet. Till exempel om vi i vissa stadsdelar får en kriminalitet som låser sig fast om vi inte från början angriper den.
Vår flykting- och invandrarpolitik kommer aldrig vara perfekt eftersom den definitionsmässigt handlar om det i världen som är långt ifrån perfekt. Min uppfattning är att vi ska ha en reglerad invandring baserad på en öppen arbetsmarknad och en generös flyktingpolitik. Rättsstatens regler bör gälla även inom detta område, och inte undermineras som i praktiken skedde för ett antal år sedan. Både när det gäller uppehållstillstånd, asyl och utvisning. Men förutsättningarna för varje form av politik och regelsystem inom detta område, och för vår möjlighet att hantera bristerna och problemen, blir svagare ju fler som kommer. Utmaningen och problemen blir större. Och det bör självfallet påverka politiken.
Att på fullt allvar hävda att vi ska ha samma politik för ett litet flöde av invandrare/ flyktingar, där brister i systemet är överkomliga, som för ett flerfaldigt mycket större är doktrinärt intill enfaldens gränser. Det är som att hävda att staten ska ha samma försvar i osäkra tider som i säkra tider eller att polisen ska ha samma resurser när inga brott begås som när brottsligheten ökar. En levande samhällsdebatt måste ha förmågan att diskutera verklighetens inte bara som den är utan också som den förändras. Där är pressfriheten och mångfalden avgörande. Inte för att en tidning eller redaktion sitter på sanningen och objektiviteten utan för att mångfalden ger oss en bättre bild och förståelse.
Varför denna reflektion om media och sökandet efter den eviga balansen. Jo, Dagens Nyheters perspektiv är i denna fråga just att man vill definiera sanningen om vad en liberal ledarsida bör tycka oavsett hur verkligheten förändras. Så att andra kan rätta sig därefter. Eller bli medvetna om att man avvikit från den rätta tron.
Det är en extremt illiberal utgångspunkt. Tron att någon kan fastställa den sanna doktrinen. Tron att någon är likare för andras uppfattningar. Tron att det finns en ständig sanning oavsett verklighetens förändringar. Tron att det inte finns många olika och legitima uppfattningar om hur värderingar kan förverkligas liksom tron på att värderingar bara kan definieras utifrån en persons uppfattning. Det är därför DN:s jakt på andra ledarsidor är förmäten. Ponera att DN faktiskt var en rikslikare i ett samhälle där vi levde utan pressfrihet. Alla våra stora tidningar skulle självfallet kunna leva i en miljö utan pressfrihet. Kanske hade de anpassat sig eller kanske hade de tillåtits sina friheter, på samma sätt som gällde för Public Service under monopolets tid.
Det kan tänkas att Dagens Nyheters ledarsida inte bara har samma värderingar idag som för tio år sedan, det vill säga att man inte utvecklat dem, och det kan tänkas att man inte har någon annan uppfattning om hur dagens utmaningar ska mötas än man hade om de som vi mötte för tio år sedan.
Det är i så fall något som borde vara intressant att studera. Tänk så intressant och nyttigt det hade varit om DN hade gjort en kritisk analys om sin egen förflyttning, eller brist på förflyttning, i viktiga samtidsfrågor. Invandrar- och flyktingfrågor, försvaret och säkerhetspolitiken, synen på privat företagande inom välfärden för att ta några exempel. Och tänk tanken att man kritiskt hade granskat sin egen rapportering om Caremafallet där man spred en av vår tids för äldre skadliga vandringssägner om vägningen av blöjor men också allvarliga fel om kvalitet, hur man har rapporterat om problemen i vårt samhälle om flyktingar och invandrare liksom om hur vi har hanterat dessa problem relativt väl. Det vore intressant, i dess bästa mening, om DN hade initierat en sådan diskussion på sina egna sidor. Och det hade varit liberalt.
I stället gör sig DN till rätt och andra till fel. Det är inte så liberalt. Det är doktrinärt och förmätet. Det blir lite av kornet och bjälken. Det är tur att vi har en fri press där andra tycker och tänker annorlunda. Så ser det liberala samhället ut.