Om den svenska skoldebattens förlorade fokus

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Den svenska skoldebatten har påtagliga likheter med den sökprocess som präglar mannen som letar efter sina borttappade nycklar ute på gatan under gatlyktan istället för i mörkret framför den egna dörren. Det stora problemet med den svenska handlar om alla de skolor där en mycket stor andel elever inte uppnår gymnasiebehörighet. I snitt är det 15% av eleverna i Sverige som inte når behörigheten som i praktiken är ett lågt satt mål vad gäller kunskaper. 

Lägg till de 15% av eleverna som precis klarar sig ovanför denna ribban och som får problem med att följa med i gymnasiets undervisning därför att deras faktiska kunskaper inte räcker till. Detta motsvaras av samma situation i den högre utbildningen där de som klarat gymnasiet likväl inte klarar de viktiga baskunskaperna. Vi har i Sverige ett betydande och stort problem med att höja lägsta nivån och samtidigt utveckla de duktigaste eleverna till sin fulla potential. 

Det är detta problem som till en del fångas i Pisa-undersökningen, där ansvariga i regering och myndighet dessutom exkluderade en allt för stor grupp av elever. I ett större perspektiv handlar det om att svenska elever inte har tillräckliga kunskaper när det gäller ämnen som matematik eller fysik. Och nu talar vi ändå om de elever som presterar bra i skolan och når dess mål. 

Det är om detta den svenska skoldebatten borde handla om. Den borde också handla om vad som händer alla de elever som går i skolor som år efter år inte klarar att ge mer än 70% av eleverna gymnasiebehörighet. De drivs djupare ner i den segregation de växer upp igenom de områden där de bor. 

Orsakerna till allt detta är många. Ett är den bristande ordningen och lärares hinder för att ingripa och ställa krav på ordning. Ett annat är en långsiktigt försvagad ställning för läraren som sådan och för läraryrket. Antagningskraven till lärarutbildning är för låga och för få söker. Ett ytterligare är att fokus har förts bort från kunskap till social fostran eller andra mål för skolans verksamheter.  

Det är helt ofattbart att det inte är dessa långsiktiga strukturer och förutsättningar som  står i fokus för skoldebatten. Istället står fokus på de fristående skolor som 400 000 elever väljer, till allra största delen just för att få ordning i skolan och fokus på kunskaper. 

Det är inte här problemen i den svenska skolan ligger även om det bland friskolor liksom bland alla andra skolor finns sämre och bättre skolor. Några som inte uppfyller skollagen och är föremål för extremisters skolverksamhet borde till exempel överhuvudtaget inte enligt nuvarande regler få bedriva sin verksamhet. 

Men det är likväl inte inom friskolesektorn den svenska skolans problem finns. Dels är det oavsett vilken uppfattning man har om dem bara 15% som går i friskola, dels är det generellt sett bättre resultat och väsentligt mindre problem i friskolor jämfört med de kommunala skolorna. När Skolinspektionen nyligen presenterade att det fanns 28 skolor som har djupa problem var 26 av dem kommunala. 

Friskolorna lever på sina meriter och får sina elever genom att befintliga kommunala skolor väljs bort. De stora problemen i den svenska skolan finns självfallet inte i den sektor som består av 15% av eleverna som har gjort ett aktivt fal för att få en bättre skola. Och det är så också uppenbart när vi ser till resultaten. 

Likväl vill socialdemokrater och andra debattörer fokusera på friskolorna som om dessa är problemet, allt medan hundratusentals elever år efter år går igenom skolor som inte klarar att ge dem gymnasiebehörighet. Det ligger en dogmatikens cynism i detta.

Det som anförs mot friskolor är att de suger ut det kommunala skolsystemet. Eftersom de får samma skolpeng, som princip, som kommunala skolor är det direkt fel och saknar proportionalitet. En likvärdig skolpeng till 15% av eleverna kan inte suga ut ett skolsystem som får samma skolpeng, och fler resurser, med 85% av eleverna. Förutom fel i sak är proportionerna av det slaget att det blir orimligt. 

Nu är skolpengen inte den samma i praktiken eftersom problemfyllda skolor kan och får mer pengar per elev. Så påståendet att friskolor med ”bra” elever suger ut skolor med ”dåliga” elever är inte sant. 

Indelningen i bra och dåliga elever kommer från friskolemotståndarna, som anser att ”duktiga” elever ska ta bördan för att en skola inte kan hålla ordning eller ge kunskaper till alla. Så skolpengen skiljer sig inte bara mellan kommuner utan också inom den. Men det är  inte bara den som de facto skiljer sig utan också de resurser som kommunala skolor har jämfört med de fristående skolorna eftersom administration, byråkrati och det fulla värdet fastigheter på olika sätt oftast ligger utanför det som skolpengen beräknas på.

Då sägs det att friskolor fördjupar segregationen. Det är direkt fel. Segregationen i den svenska skolan är i dag en direkt funktion av segregationen i bostadsområden och utanförskap. Friskolor är det enda sättet för elever och föräldrar som vill göra det bästa möjliga av skolgången att bryta segregation. Det leder förvisso till att friskolor i större utsträckning har elever som vill göra det bästa av sin skolgång. Det är inte något man ska se som ett problem. Problemet är att alltför många tvingas gå i skolor där de inte får lov och inte kan göra sitt bästa. 

Men då hävdas istället att friskolorna är dåliga och att undervisningen är undermålig på grund av vinstjakten i skolor som drivs som aktiebolag. Men argumentet undermålig undervisning är inte förenligt med argumentet att de fristående skolorna har den bättre skolgången, och av det skälet är orättvisa.  

Lika udda och konspiratorisk är tanken på att vinstdrivande företag leder till dålig kvalitet. I så fall skulle marknadsekonomier vara usla samhällen med företag som producerar dåliga hus, slarviga hotell, undermåliga bilar och fula kläder medan planekonomierna fortfarande skulle stoltsera med sin överdådiga kvalitet med företag som aldrig går med vinst. Det är ett i genuin bemärkelse verklighetsfrämmande argument. 

Dålig kvalitet är alltid vägen till förlust. Inte till fler elever, bättre struktur och lönsamhet. Det finns få företag som har kunnat växa och gå med vinst på affärsidén att leverera undermåliga tjänster och varor. Det finns bara i ett system man kan göra det och det är när man har monopol och inga krav på sig att vara effektiv. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.