Det är förunderligt hur många som vill försvara, förklara eller understryka vikten av att visa förståelse för en brutal maktregim som den ryska.
Peter Wolodarski skriver i gårdagens DN om dem och detta fenomen.
Fredrik Johansson gjorde det häromdagen i SvD.
Gemensamt för dem som nu vill vinna förståelse för Putins maktfullkomlighet är att man antingen är en officiell företrädare för den ryska regimen, eller kopplad med den ryska statens maktstrukturer ,eller helt enkelt fastklistrade i det kalla krigets gamla vänsterföreställningar, där USA och Väst var hotet medan Sovjet trots vissa ”brister” ändå stod för socialistiska fredsideal. De senare försvarar genetiskt det som kommer från Kreml om det står i konflikt med väst eftersom USA och Nato i deras gamla klister av tankar är krigshetsare för en kapitalistisk värld.
Men ser inte den ryske ambassadören att de lögner som Putinregimen för fram är avslöjade och avslöjande? Att osanningarnas upprepningar gör det än mer uppenbart att Ryssland inte bryr sig om vare sig sanning eller rätt? Upplever debattörer som Sven Hirdman det inte som svårt att envetet försöka få andra att visa förståelse för en regim som förnekar rättsstatens mer fundamentala regelverk, gentemot sina egna medborgare och mot världen i övrigt? Som invaderar och ockuperar länder och som hotar andra? Ser inte vänstern att man försvarar ett rövarkapitalistiskt samhällssystem där makten berikar sig själv?
Ser man inte att det uppenbara problemet med regimen Putin är att den inte respekterar vare sig demokrati, rättsstat eller andra länders suveräna rätt att bestämma över sin egen framtid. Hur orkar vänstern, Putins företrädare och andra med att söka förståelse för regimen Putins självpåtagna rätt att och förvägra det egna folket demokrati, att förvägra människor rätt att vara olika och tycka olika och andra länders rätt till frihet? Hur kan de försvara en politik som bygger på en extrem etnisk nationalism som är exkluderande och som syftar till att väcka förakt gentemot andra?
Hur kan man hävda att vi ska förstå att Putin invaderar andra länder, att det är andra länders fel att de blir invaderade och att det är vårt, Bildts och Sikorskis, Natos, Europas och USA`s fel att Georgien invaderades och ockuperades, att Ukraina invaderades och ockuperades, att Danmark hotas, att Finland hotas, att de baltiska staterna hotas och att Sverige hotas?
Varför ska de försvara Putins hot mot andra och Putins övergrepp mot internationell rätt. Och varför ska de få oss att förstå att Ryssland har en rätt att bryta mot demokrati, rättsstat och internationell lag som ingen annan har?
Att Rysslands ambassadör hävdar att det är andra staters fel att Ryssland betraktas som en angripare och som ett hotfullt land är en logisk konsekvens av hans uppdrag för en regim som gjort osanning till sitt vapen.
Att debattörer som Hirdman så envetet försvarar Ryssland att de på fullt allvar hävdar att vi måste acceptera att regimen i Ryssland anser sig ha en rätt över andra länders framtid, i strid med all internationell lag, är anmärkningsvärt utifrån en lång rad olika bemärkelser. Det innebär att de undergräver små nationers rätt till självständighet, inklusive Sveriges. Och de hävdar just att Sverige inte bör gå med i Nato eftersom det skulle ske mot Rysslands vilja.
De menar dessutom att vår vilja och vår förmåga att försvara oss mot Rysslands hot och påtryckningar är ett hot i sig, som om de på fullt allvar menar att freden säkras genom att Ryssland kan hota och tvinga andra länder till eftergifter utan någon motkraft. I deras upp och nervända argumentation blir Rysslands förmåga att hota andra, utöva påtryckningar på andra länders regimer och att kunna invadera dem till en tillgång för freden. Det är milt talat ett perspektiv format utifrån Kremls allra minsta fönster ut mot omvärlden. Det är inte hedrande för dem som accepterar det.
Detta kremlinska perspektiv bereder väg för att brutal och godtycklig maktutövning ska ersätta internationell rätt och den europeiska fredsordning som format dagens Europa. Så vill Putin ha det. Så ser vägen till både ofrihet och ofred ut, i den dumma föreställningen att en diktatorisk regim ska få bestämma villkoren för andras fred och frihet.
Att den svenska vänstern går i täten för att försvara en laglöshetens kapitalism som underminerar frihet, rätt och demokrati blir i detta sammanhang mindre anmärkningsvärt. Det beror mer på gammal socialistisk genetik och disciplin i förhållandet till Kreml än på intellektuell analys. De som med försök till intellektuell analys säljer ut nationers rätt till självständighet och frihet är värre.