I dag börjar slutfasen av det brittiska ordförandeskapet i och med att det Europeiska rådet samlas för att förhandla om budgeten. Det brittiska ordförandeskapet är på väg att bli ett stort misslyckande för Blair liksom för EU.
Det som Tony Blair gav ett hopp om, en förnyelse av budgeten, en modernisering av EU och en öppenhet mot globaliseringen har blivit till en budget som är i princip likadan som det luxemburgska ordförandeskapet föreslog, inga reformer för att öppna upp den europeiska ekonomin och ett förslag om en globaliseringsfond som innebär ökade bidrag till de länder som inte reformerar sina ekonomier.
Det är självfallet inte britternas fel enbart. En stor del av skulden för det som nu händer i EU ligger hos de gamla medlemsländerna, de första sex, som har kommit att bli en hindrande och bromsande kraft för att utveckla EU mot de krav som en ny tid ställer.
Det som saknas är en gemensam vision om det framtida samarbetets utveckling som kan delas av alla 25, inte bara av de första sex. Det kommer att komma, men i väntan på det kommer vi få se ytterligare handlingsförlamning och fastlåsning vid gamla samhällsmodeller. Som tur är innebär utvidgningen och förverkligandet av den inre marknaden en så stark kraft för modernisering att den politiska segheten inte förhindrar en utveckling av Europa. Den pågår just nu, men kanske inte främst i Bryssel och i Strasbourg.