I morgon sammanträder på nytt riksbankens direktion för nya beslut om den svenska räntan. Samtidigt som man varnar för bubblor på fastighetsmarknaden har riksbanken genom sin negativa ränta blivit den viktigaste aktören för att medverka till uppblåsta tillgångsvärden. Det gäller på aktiemarknaden liksom på fastighetsmarknaden.
Tillgången på billiga pengar leder till att människor kan låna mer samtidigt som det bästa är att investera dem i finansiella tillgångar på en marknad där de stiger i värde. Det leder till att det plötsligt blir mindre lönsamt att investera i ett nytt företag eller i en ny verksamhet och mer lönsamt att investera i stigande tillgångsvärden.
Det är mot den här bakgrunden lite udda att så många ekonomer och politiker som i ett gemensamt mantra bekymrar sig över avdragsrätten för räntor. Den underlättar för vanliga löntagare att låna, till exempel för att köpa en bostad, samtidigt som den motsvaras av en beskattning av kapitalinkomster. Avkastningen på lån, som förvisso nu är mycket liten, eller på aktier, som är högre, beskattas. Det vore underligt om denna symmetri avskaffades till förmån för att staten beskattar medborgarnas intäkter utan hänsyn till deras kostnader.
Det är inte avdragsrätten som leder till stigande fastighetspriser. Det är bristen på bostäder och bostadsbyggande som leder till detta. Avdragsrätten leder snarare till att fler har möjlighet att efterfråga mer byggande. Om avdragsrätten avskaffas skulle det leda till fall av efterfrågan, både på byggande och på det befintliga beståndet, som skulle kunna skapa just den bubbla som Riksbanken oroar sig för men på fullt allvar möter genom att spå på efterfrågan genom mer och billigare pengar. Det är ett väsentligt större problem än avdragsrätten. Och det är farligt för den finansiella stabiliteten.
Riksbankens problem synes vara att man vill nå upp i en viss inflationsnivå, nämligen 2%, i den mer allmänna uppfattningen att detta är bra för ekonomin. Nivån 2% är ett mål som är satt men som sannerligen behöver diskuteras, inte minst hur man mäter det. Det är nämligen inte i första hand inflationen som är det eftersträvansvärda, även om det finns de som hävdar detta också, utan den tillväxt och framförallt efterfrågan som inflationen är ett uttryck för.
Men det är i en global ekonomi allt svårare att hävda att deflation är farligt och inflation, upp till en viss nivå, är bra. Den svenska eller europeiska ekonomin skulle vare sig ha mer tillväxt eller mer efterfrågan om oljepriset steg snabbt. Det skulle heller inte vara ett uttryck för samhällsekonomisk effektivitet och tillväxt om vi inte hade de effektiviseringar och produktivitetsökningar som den moderna informationsteknologin ger. Lägre priser och större utbud av tjänster är snarare ett uttryck för tillväxt.
En TV-apparat är idag väsentligt billigare än för 40 år sedan. En mobiltelefon samma sak. Om en teleoperatör erbjuder sina kunder 40 Gb i surf istället för 20 för samma pris är det ett prisfall men det drabbar inte ekonomin utan gynnar den genom ökad växtkraft och förmåga
Om man å andra sidan inkluderade tillgångsvärdenas utveckling i inflationen, eller åtminstone fastighetsmarknadens utveckling som ju är avgörande för hushållens ekonomi och för deras tillgängliga medel för att konsumera skulle vi beroende på viktning ligga närmare 2% målet. Men det skulle inte göra vår ekonomi starkare eller ge den mer tillväxt. Lika lite som stigande råvarupriser i Afrika eller i Mellersta Östern. Tvärtom, stigande oljepriser, eller oljeprischocker, har genom decennierna stört den ekonomiska utvecklingen mer än något annat.
När fastighetspriser stiger leder det till att hushållen får betala allt mer i boende, och har mindre utrymme för att köpa bensin. De har också mindre råd att efterfråga viktiga telekom och datatjänster vilket de å andra sidan kan göra genom att priset på dessa sjunker. Då bidrar självfallet de sjunkande priserna i den digitala ekonomin till tillväxten, genom att de kan användas och utvecklar marknaden.
Det innebär dessutom att de omhuldade tankarna på att införa amorteringstvång vilket Finansinspektionen som myndighet ville införa utan rättsligt stöd brast i ekonomisk analys och inte bara juridisk. Ökade amorteringar oavsett hushållens situation, inkomster, tillgångar och lånebörda leder till vikande efterfrågan inte bara på fastigheter och boende utan på allt annat också. Mycket tyder på att boendet då prioriteras relativt bensininköp eller annat mer inflationsdrivande. Mer sannolikt får vi prisfall på fastigheter med möjlig fastighetskris och minskad efterfrågan på en gång, det vill säga motsatt det som önskades.
I själva verket är det så att tillväxt oftast är det samma som ökad produktivitet, det vill säga att vi får mer för samma pris. Om den tillväxtinriktade digitala sektorn växer så att priserna på allt fler varor och tjänster sjunker är det ett uttryck för en sund ekonomisk utveckling. Den skulle inte bli bättre genom att oljepriserna steg. Tvärtom är sjunkande oljepriser och ökade produktivitetsvinster inom Telekom och digital ekonomi bra för vår tillväxtkraft. Det gör också att vi har råd att efterfråga mer byggande, vilket fö leder till ökande byggpriser, vilket räknas in i inflationsmålet, och till höjda fastighetsvärden som emellertid inte räknas in i inflationsmålet men som kraftigt minskar vår efterfrågan på andra varor, såvida de inte sjunker i pris.
Nu är allt detta självfallet mer komplext. Deflation kan leda till förväntningar om fortsatt sjunkande priser och uppskjuten konsumtion, men väldigt få skjuter upp sina mobilinköp eller TV-köp, vi köper snarare även nästa gång en ny modell kommer. Inflation kan leda till en förväntan om ökad avkastning och stigande investeringar men det avgörande är frågan om lönsamhet på längre sikt och de stabila spelreglerna men än mer vilka volymer som kan få avsättning.
Det finns skäl att vara försiktig med en investering som teleoperatör om antalet kunder kommer förbli 100, även med stigande pris, men det är mer lockande om kundmassan kan öka till 10 000 med ett väsentligt lägre pris. Det avgörande är därmed det samlade efterfrågetrycket, om vi gör av med pengar eller inte. Eftersom ett skäl till att många vill minska avdrag är att det svenska folket är skuldsatt tyder detta inte på att man har eftersatt konsumtionen. Nu är den större delen av skuldsättningen baserad på fastighetsvärden och ett mindre problem än om den var inriktad på konsumtion men uppenbarligen är det stora problemet inte att svenskarna lagrar pengar och väntar med att konsumera.
Alltså: sjunkande oljepriser är inte en nackdel, ej heller lägre prisutveckling på grund av detta, sjunkande telekompriser drabbar inte tillväxten, tvärtom, ökad produktivitet är inte i sig ett problem, stigande tillgångsvärden är ett mindre problem om de beror på en ökad efterfrågan och ett större problem om det pumpas in pengar som gör att de stiger av sig själva, ökad inflation kan vi få om vi räknar in tillgångsvärdenas utveckling och deras inverkan på hushållens konsumtion men det gör inte vår ekonomi vare sig bättre eller sämre. En minskad avdragsrätt drabbar hushållen och framförallt dem som inte har bostad, och kan snarare utlösa en fastighetskris än undvika den medan minusräntor och ökad tillgång på pengar driver fram en bubbla. Det blir framförallt ett problem om det blir mer lönsamt att investera i bostadsrätter och i aktier än i reala investeringar i startups.
Det känns som om begreppen deflation och inflation behöver sorteras upp utifrån orsakerna till dem, att de bör betraktas som symbol och uttryck för något som kan vara mer eller mindre bra, ibland dåligt, och att man måste låta verkligheten gå före kartan.
Riksbanken bör fundera lite mer innan man driver upp tillgångsvärden i ivern att motverka en fastighetsbubbla och öka inflationen. Det är ett stort ansvar man nu tar.
Vidare bör vi alla inse att Europas, och Sveriges, ekonomiska problem är strukturella snarare än efterfrågeberoende, utan strukturella reformer leder ökad penningmängd och låga räntor till en kris motsvarande den vi hamnade i 2008.
Både Riksbanken och ECB bör inse att det finns en gräns för hur långt man kan kompensera för bristande konkurrenskraft och strukturreformer utan att stimulanserna undergräver den konkurrenskraft och struktur man måste utveckla. Vi står i en tid då behovet av utbudsreformer är större än efterfrågestimulanser. Det behöver inte innebära att efterfrågestimulanser inte kan bidra, under förutsättning att strukturreformerna görs och konkurrenskraften stärks.