Sitter på gruppmöte efter en lång dags resa till Strasbourg. Just nu diskussion om globaliseringsfonden som bygger på tanken att globaliseringen är något unikt och inte vardag.
Kan med tanke på bland annat Vattenfalldebatten inte låta bli att fundera på den logiska grunden för många företags bonuspolitik. Nu senast I och för sig är det upp till ägarna att avgöra hur mycket de vill avstå av sitt ägande eller ge bort men det leder likväl till tankar om de berörda företagens logik. Det synes som om det framförallt är företag med olika slags oligopolsituationer. Banker har vi inte så många av och de har alltför lite konkurrens. Fortum eller Vattenfall lider inte av en intensiv konkurrens utan snarare alltför stort utrymme att ta ut höga avgifter. Det är branscher som präglas av allt för lite konkurrens.
När det gäller elmarknaden sägs ofta att att det är avregleringen som är problemet. Det är fel, det är snarare så att avvecklingen av Barsebäck har lett till för lite konkurrens och för lite produktion. Höjda elskatter och elcertifikat har däremot höjt omsättningen och värdet på elmarknaden. När det gäller bankerna är det uppenbart att det är mycket svårt att få in nya aktörer på marknaden och att konkurrensen är begränsad. Risken är dessutom att ökade regleringskrav leder till ännu större problem med nya konkurrenter.
Men oavsett detta är det svårt att se varför avgående chefer ska få bonusar eller extra ersättning bara för vänlighetens skull. Eller varför chefer på grund av riskexponering låtit sina företag löpa mycket stora risker. En radikal tanke vore att chefer rekryterades för att hävda sitt företags intresse och affärsutveckling med en lön som är till för det. Men någonstans finns det pengar som upplevs som alltför gratis. Det talar för regler och marknadsreformer som ger ökad konkurrens, inte nödvändigtvis regleringar.