Debatten om bokbränningar i Sverige har utifrån ett rysk påverkansperspektiv utvecklats till en osannolik framgång. Samtidigt har den iranska diktaturens ledare fått en plötslig möjlighet att attackera Sverige i religionens namn och vända bort folklig vrede från förtrycket och mördandet till en yttre fiende. Irans ledare är irriterade över att en svensk domstol har dömt en internationellt efterlyst man till ett långt fängelsestraff. Det ryska intresset är att hindra den svenska Natoprocessen, och koranbränningar fyller uppenbarligen det syftet.
Istället stället för att överväga dessa risker – och de är vad gäller svensk säkerhet i krigets Europa betydande- och dra slutsatser av den gemensamma nytta som uppstår mellan regimerna i Teheran och Moskva, debatterar vi hur Sverige ska läxa upp den muslimska världens diktaturer, inte för deras brutala förtryck av sina medborgare utan för den religion som är de förtrycktas. Utan att blinka lämnar vi därmed fältet fritt för utländska aktörer att håna och provocera muslimer i Sverige för att hetsa muslimska stater emot vårt land och låta extremister framstå som företrädare för muslimer i Sverige och världen över. Det är anmärkningsvärt hur många som aningslöst springer på den bollen. Det är, för att uttrycka det milt, vare sig eftertänksamt eller förtänksamt.
Ett antal liberala och konservativa debattörer, i en ohelig allians med grupperingar som tar till vara varje tillfälle för att uttrycka sitt förakt för muslimer, menar nu att yttrandefriheten är hotad om inte tillfälliga besökare i Sverige tillåts att elda upp en koran på platser, där provokationen mot svenska muslimer som personer och den övriga muslimska världen blir som störst. Den konstnärliga friheten är i fara, och friheten att kritisera religioner hotas, sägs det. Vi som tycker att respekt för andras tankar och tro är en fundamental del av ett öppet samhälle påstås däremot ”huka och hulka” inför de muslimska diktaturerna som framställs som om de vore företrädare för sina förtyckta. Den som inte låter eventuella ryska intressen hindra Natoprocessen, eller för den delen iranska försök att pressa Sverige att frige en person som står under åtal för folkrättsbrott, agera som de vill i vårt land utmålas som en förespråkare för underkastelse.
Vi påstås ”niga och tiga” om vi överväger att göra någon begränsning i rätten att var som helst bränna böcker. Men att häva förbudet för polisen, att pröva ett demonstrationstillstånd mot Sveriges säkerhet och intressen och för att kunna möta hot samt ta kontroll över utvecklingen skulle i själva verket vara raka motsatsen. Det skulle begränsa möjligheten till påverkansoperationer från en främmande makt som vill Sverige illa.
I ett fritt land får man bränna böcker man äger. Och det finns ingen anledning att i Sverige införa blasfemiförbud. Men för debatten om yttrandefrihet är det en rimlig utgångspunkt att yttrandefriheten som sådan handlar om att böcker med skadligt innehåll ska kritiseras i tal och skrift för att på så vis förlora sin kraft att påverka, inte brännas. Att bränna något på bål skapar bara martyrskap och dömer oftast den som iscensätter bålet till anständigt folks fördömelse. När katolska kyrkan brände kättare och protestanter eller häxor var det ritualmord som vädjade till okunnigt folks vidskepelse. I ett civiliserat förnuftsorienterat samhälle är det verkligen inget att ta efter. Och vad är i ett samhälle med yttrandefrihet svaret på en bokbränning? Det är farligt att oavsett hur man ser på den göra bokbränning till en symbol för yttrandefrihet.
Ändå behandlar vi bokbränning, vars syfte är att provocera de mörka krafter som missbrukar religionen på ett medeltida sätt till aktioner mot Sverige, som en manifestation som heliggör yttrandefriheten. Borta från medvetandet är Ryssland och dess påverkanskampanj, borta är den för svensk säkerhet viktiga frågan om Nato. Skändningarna ses i den debatten bara som ett sätt att visa avsky för muslimska diktaturer, när dessa i själva verket inget hellre vill än att få argument för att kunna mobilisera sina mest fanatiska anhängare. Om kriget i Ukraina är ett stort misslyckande för den ryska regimen måste påverkansoperationen i Sverige ses som en osannolik och isolerad framgång i informationskriget mot väst.
Genom att vädja till hårdföra nationalister av diverse slag, och med hjälp av några välmenande liberaler av helt andra slag drivs nu tesen att vi ska sätta muslimska diktaturer på plats genom att upprätthålla ett förbud för den svenska polisen att med hjälp av inhemsk kunskap och internationellt underrättelsesamarbete värna Sveriges intressen och svenskars liv och frihet. Helt frivilligt ska vi underlåta att ändra i en ordningslagstiftning, som har visat sig otillräcklig utifrån insikten om hur svensk säkerhet påverkas av världen omkring oss. De måste slå klackarna i taket i Kreml.
Detta är vad koranbränningarna med stor sannolikhet handlar om. Ryssland vill hindra och stoppa den svenska Nato-processen. En nyckel till det ligger i att skapa indignation och motvilja mot Sverige i Turkiet. En väg att göra det är att söka skapa motsättningar i Sverige mellan troende muslimer och andra grupper och mellan den majoritet som väljer Nato-medlemskap och den lilla minoritet som är starkt emot.
Turkiets interna förhållanden används i Sverige som ett argument mot Nato som om det vore Turkiet som Sverige skulle gå med i. Turkiets utveckling kan förvisso kritiseras på åtskilliga punkter, men Nato domineras av världens stora demokratier, nästan alla europeiska länder och allra närmast oss av våra grannländer. Nato är en mellanstatlig försvarsallians och inte ett överstatligt politiskt samarbete.
I Turkiet utnyttjar ryska intressen bilden av Sverige som ett fientligt sinnat. I den övriga muslimska världen används koranbränningar för att rikta människornas hat mot oss istället för mot de regimer som förtrycker dem. Diktaturer som exploaterar antivästliga sentiment och underblåser föreställningar om att vi i Sverige är i konflikt med den muslimska världen och ska lära den att låta sig skändas..
Men måste det verkligen vara så, att vi i yttrandefrihetens namn, motståndslöst ska låta ryska, och iranska, intressen fritt använda den svenska demonstrationsrätten för att skapa hat mot Sverige utanför våra gränser och göda inre motsättningar här hemma?
Är det inte dags att besinna sig och sluta springa på denna rysk-iranska boll, när Rysslands krig mot Ukraina hotar hela Europas säkerhet och frihet. När sådana påverkansförsök framställs som ett sublimt uttryck för vår kultur av medborgerliga fri- och rättigheter, är det inte just då som det hukas, hulkas, nigs och tigs inför de brutala och totalitära intressen som vill skada vårt land och ställer krav på oss?
Låt oss därför reflektera något kring vad denna fråga inte handlar om. Den handlar inte om inskränkningar i svensk yttrandefrihet. Diskussionen handlar om en förändring av svensk ordningslagstiftning som ger polisen, när den ger tillstånd för demonstrationer möjlighet att anvisa en annan plats. Det var så polisen ansåg att man kunde göra innan lagen prövades i domstol och där tolkades på motsatt sätt. Men det är så svensk grundlag anger att man ska kunna göra, begränsa demonstrationsrätten, om det finns hot inte bara mot den lokala säkerheten utan också mot den nationella. Det är inte grundlagen i sig som förbjuder polisen att ta hänsyn till rikets säkerhet utan den vanliga lag som reglerar demonstrationstillståndens utfärdanden.
Den som sätter likhetstecken mellan demonstrationsrätt och yttrandefrihet devalverar i själva verket yttrandefriheten som med rätta ska ha ett starkare skydd än demonstrationsrätten. Men då ska det gälla yttranden i tal och skrift eller konstnärlig framställning. Inte handlingar som prövas mot vanlig lag. Yttrandefriheten kräver inga tillstånd utan är till och med utformad med ett censurförbud. Yttrandefrihetsbrott är noggrant specificerade och prövas i efterhand, när det gäller tryckta skrifter i en process mot en ansvarig utgivare.
Demonstrationsrätten å andra sidan är villkorad av polisiära tillstånd. Yttrandefriheten begränsas inte av vanlig lag som hindrar manifestationer för den som vill uttrycka sin uppfattning. Man får inte klistra fast sig på vägar, blockera trafik, förstöra målningar eller bränna sopor på torget, för att ta några exempel. Om någon inte får lov att bränna ett partiprogram utanför en partiexpedition, så innebär det inte någon begränsning av friheten att uttrycka uppfattningar om vare sig S, M, Sd eller något annat parti. Det är handlingen där och då som i så fall inte är tillåten. Men kritik mot dessa partier i tal och skrift kan ingen förnekas rätten att framföra.
Det är också tillåtet att göra målningar av Jesus, Moses eller Muhammed och göra dem till föremål för satir, komedier eller andra framställningar. Att reglera ordningen på en tillställning innebär inte återinförande av blasfemilagstiftning. Det innebär inget förbud mot att häda, bara att man inte får lov att genomföra själva manifestationen var som helst.
Om en grupp islamister inte ges tillstånd att bränna biblar utanför söndagsgudstjänsten i en kyrka i Sverige innebär det inte någon begränsning av deras frihet att yttra sig om kristen tro. Om NMR inte får lov att bränna böcker utanför judiska församlingen i Stockholm är det inte någon inskränkning av deras eller andras yttrandefrihet. Däremot en begränsning av deras rätt att genom omedelbar fysisk närvaro provocera och håna andra för deras tro. Yttrandefriheten förutsätter förvisso rätten att handla för att sprida en åsikt, men en begränsning av vilka handlingar som får lov att utföras innebär i sig inte en begränsning av rätten att fritt få yttra sig.
Denna fråga handlar heller inte om att sätta muslimska diktaturer på plats. Dessa bör oavsett vad som sker i Sverige kritiseras och bemötas stramt och med restriktivitet. Den iranska diktaturen är en brutal terrorregim. Själv har jag ofta förundrat mig över hur många som har sett mellan fingrarna med förtrycket. Men det är viktigt att ha i åtanke att det är de förtryckta som är muslimer. I själva verket finns det inga som förtrycker muslimer så mycket som muslimska diktatorer, oavsett om de är sekulära eller tillhör det religiösa ledarskapet. I Sverige förtrycks inga muslimer av det offentliga som tvärtom ger ett omfattande stöd till olika muslimska organisationer.
Alla som bor här ska oavsett religiös tro eller politiska åsikter självfallet respektera de lagar som finns i vårt land. Det kan innebära att ens tankar och tro ibland blir föremål för kritik som kan uppfattas som orättvis och stötande. Men det är upp till var och en av oss som lever i ett öppet samhälle att formulera oss och handla så att vi tar ansvar för god samtalston och ett öppet åsiktsklimat. Och det allmänna måste ha möjligheten att anvisa lämplig plats för olika manifestationer. Aktioner, vars avsikt enbart är att provocera vissa människor eller grupper bör behandlas restriktivt och måste inte ske mitt framför deras hem eller religiösa lokaler. Att håna och skända andras tankar och tro är och förblir ett olämpligt beteende som även om det är lagligt inte förtjänar det allmännas uttryckliga godkännande.
Men den implicita uppfattningen, som just nu förenar en del liberaler med den betydande grupp som föraktar islam och muslimer, är att de muslimska diktaturerna ska bekämpas genom att man hånar muslimers tro. Det är verkligen att spela spelet som de muslimska diktaturerna och extremisterna vill ha det. De och deras vänner måste jubla i Teheran, Bagdad och var de än finns, när de kan hävda inför sina förtryckta undersåtar att deras verkliga fienderna finns i Sverige, där man föraktar och hånar deras tro, inte i diktaturen.
Det är en dålig idé att tro sig kritisera diktaturer genom att håna dem som diktatorerna förtrycker. Glädjen och stridsviljan är också stor bland extremister och terrorister över hur debatten förs i Sverige. Som ett självspelande piano förstärks motsättningarna som de onda härskarna lever av.
De som spelar med i deras spel är de som verkligen niger och tiger, hukar och hulkar. De låter diktaturer och extremister sätta agendan för den diskussion som vi i Sverige behöver för att kunna hindra utländska krafter från att underblåsa de motsättningar som de hoppas ska skada vårt samhälle och bryta vår motståndsvilja.
Den som vill bränna böcker i demokratins namn kan göra det på många andra ställen än i andra människors hemmiljö. Och som sagt, frågan kan ställas innan man förklarar bokbränningar som symbol för yttrandefrihet; vilket yttrande innebär de och med vilket yttrande svarar man i ett fritt samhälle på bokbränningen? En ännu större bokbränning?
De som nu menar sig vara de mer modiga kämparna för frihet bör fråga sig vem som tjänar allra mest på de påverkansoperationer som nu pågår. Det är vare sig frihetens eller fredens krafter utan de som vill vända blickarna bort från kriget i Ukraina, som vill motverka den svenska Nato-anslutningen, de som vill framställa sig som trons sanna försvarare gentemot de muslimska undersåtar de förtrycker och de extremister som vill framställa öppna samhällen som föraktfulla mot muslimsk tro.
Kanske bör de också fråga sig på vilket sätt de visar större mod än andra, oklart gentemot vilka risker, när de i själva verket frivilligt spelar det spel som frihetens fiender vill de ska spela. Om man inte vill niga eller huka inför mörkrets krafter bör man stå emot dem, inte spela med i deras spel.
I svensk grundlag anges att demonstrationsfriheten kan begränsas med hänsyn till rikets säkerhet. Det skulle kunna vara en vid definition om man inte lever i en rättsstat med öppen debatt och en fungerande kontrollmakt. Föreställningen, att det skulle leda till att vi inte får demonstrera mot iranskt förtryck eller mot sharialagstiftning, eller mot Rysslands krig i Ukraina, om vi upphör med förbudet för polisen att göra en relevant riskanalys, bortser från en sak: Sverige är en rättsstat och en demokrati.
Våra myndigheter inklusive polisen står under demokratisk insyn och kontroll. De utövar sin tjänst under lagarna som våra folkvalda utformar för att bevara den demokratiska rättsstaten. Vi bör självfallet använda lagen för att skydda vår säkerhet när den faktiskt är hotad och skaffa oss de medel som krävs för detta.