Om bankstruktur, Storbritannien och lite gammelsovjetiskt tänkande

Just nu på väg till Bryssel. Under föregående vecka blev det så att förhandlingarna med socialistgruppens företrädare kring bankstrukturlagstiftningen fick brytas eftersom kravet på att stora banker på ett eller annat sätt ska tvingas delas upp om de sysslar med både investment- och trading parallellt med insättningsverksamhet. Förutom att detta inte hanterar några risker – tvärtom är det specialiserade banker som har gett systemkriser – så slår det sönder viktiga förutsättningar för att små och medelstora företag ska kunna finansiera sina investeringar.

I Europa är det banker som dominerar kreditgivning men som också spelar en avgörande roll för att finansiera mer riskfyllda lån genom så kallad värdepapperisering. Det är verksamheter som hänger samman och som både handlar om riskspridning och tillförseln av likviditet. Tvingar man fram en delning av de europeiska bankerna slår man sönder en stor del av den investmentverksamhet som vi istället måste få fart på. Därför kommer jag nu gå vidare med en smalare majoritet bestående av liberaler och den konservativa gruppen, men med syfte att ledamöter av den socialdemokratiska gruppen ska kunna känna det rimligt att stödja mitt förslag till utskottets beslut i slutet av maj.Jag vet att en lång rad av den gruppens ledamöter vill medverka till att banker ska kunna fungera över gränserna för att medverka till investeringar.

Torsdagen den 7 maj blir en viktig dag för Europa. Två viktiga skäl till detta. Dels handlar det om att den ekonomiska uppgång som vi sett i Storbritannien, efter krisen och efter de stora underskott Labour lämnade bakom sig, ska kunna fortsätta eller förbytas i en ekonomisk politik av fransk modell. Den modellen är som vi ser den i verkligheten inte särskilt lockande även om enskilda utgiftslöften alltid kan vara frestande i valdebatter.

Dels därför att det också kommer att påverka frågan om Storbritanniens roll i EU. Med en konservativ valseger torde det med säkerhet bli en folkomröstning. Det beror på en agenda och en konstig debatt som har skapats inte minst av de konservativas ytterflygel men som tagit över partiet som sådant. Skulle de konservativa nu hamna i opposition skulle denna inriktning dominera och leda till en växande fokusering på föreställningen att Storbritanniens problem beror på Bryssel istället för på egna beslut i London. Så trots allt är det bättre att nu, när det också synes finnas en majoritet för medlemskap bland väljarna, att ta itu med frågan om Storbritanniens roll i Europa. Alternativet är att detta kommer att hänga över både brittisk och europeisk politik i långa tider med en dominans för dem som vill skylla alla problem på Europa.

Någon gång måste denna osäkerhet hanteras och det är lika bra det får göras under en regering som kan föra den ekonomiska politiken framåt. Men det är stora risker för både Storbritannien och EU i detta, inte minst vad gäller ekonomi, inre marknad, fri handel och den vidar säkerhetspolitiken. Den som ställer sig frågan vad Vladimir Putin skulle säga om britterna lämnar EU får också ett svar på frågan varför det är viktigt att de stannar krav.

Ser i Svenska Dagbladet att Jonas Sjöstedt kampanjar i Tyskland för att kolgruvor ska stängas. Det får han göra men det hade varit väsentligt lättare att uppnå detta om det inte varit för att de gröna och de röda där har drivit igenom en förtida kärnkraftsavveckling. Det ger mer kol och mer beroende till Ryssland.

Men det anmärkningsvärda är att han på fullt allvar anser att den svenska regeringen genom det internationella företaget Vattenfall ska tvinga på de tyska väljarna en energipolitik som är den rödgröna svenska regeringens. Det är en bild av en kapitalism som styr över regeringar och andra länders demokratier som vänsterpartister normalt brukar odla när de vill svartmåla marknadsekonomi. Det rimliga är att Vattenfall i Tyskland accepterar tysk lag och tysk energipolitik. Om Vattenfall nu överhuvudtaget ska vara i Tyskland.

Men att genom kapitalets makt blockera tyska folkets möjligheter att själva utforma sin energipolitik är mer gammelsovjetiskt än baserat på marknadsekonomins rättsstat och respekt för människors frihet.