Domslutet i dag i Londons Höga domstol, eller hur det bäst översätts, gick den brittiska regeringen emot. Det är i sig något udda. Regeringen vill ensamt fatta beslut i frågan om att notifiera EU om utträdesförhandlingar medan domstolen anser att det är en så stor fråga, med så omfattande konsekvenser för brittisk lag, att det måste vara parlamentet som fattar ett sådant beslut. Nu vill regeringen överklaga detta beslut, i beslutsamheten i att parlamentet inte ska få fatta ett beslut som avgör dess roll i lagstiftning. Inte ens den värsta Brexitretoriken har lyckats beskriva EU så som den brittiska regeringen nu agerar mot sitt eget parlament.
Det är något paradoxalt kring hur den brittiska regeringen vill hantera notifikationen till Europeiska Unionen om ett brittiskt utträde. Till varje pris vill man undvika ett beslut i det parlament som man anser har förlorat i suveränitet genom gemensam europeisk lagstiftning. Det parlament man säger sig vilja upprätta vill man till varje pris kringgå för att därmed hävda att man upprättar dess suveränitet.
Genom gemensam europeisk lagstiftning har vi alla en möjlighet att påverka de lagar som formar vår vardag. Det kan vi göra genom de nationella parlamenten och genom Europaparlamentet. Här finns också skillnaden mellan det som är formell suveränitet. Självfallet kan Sveriges Riksdag fatta många beslut om miljön men de blir meningslösa om de inte präglas av en gemensam lagstiftning. Eller den inre marknaden. Eller klimatfrågan. Eller den gemensamma utrikespolitiken. Estland, Sverige eller Storbritannien kan var för sig inte föra någon meningsfull utrikespolitik med sikte på Putins Ryssland även om vi kan fatta många beslut i våra parlament. Men de väger lite om vi inte har en gemensam politik.
Det har för mig, trots många frågor, aldrig blivit riktigt klart vad Brexit anhängare egentligen ville ta hem för beslut eftersom vi i slutändan ändå lever i ett gemensamt Europa. Och visst kan man ha olika nationella beslut för hur livsmedelstillsatser ska regleras, eller vilka krav som ska ställas på bilar. Men oavsett vad man beslutar om i Storbritannien eller i Sverige måste vi likväl anpassa oss till andra länders lagar när vi vill exportera eller importera.
Tron på att nationella beslut blir bättre bara för att de är nationella är lika fel som tron att gemensamma beslut blir bättre bara för att de är gemensamma. Den avgörande frågan är om vi har ett behov av gemensamma beslut eller ej. Och därför är den reella suveräniteten något helt annat än den formella.
Men på en punkt är detta avgörande och uppenbart. Det är en reell suveränitet det handlar om den då man ska ta ställning till om man ska inleda en process för att upphäva eller fasa ut en lagstiftning som präglat ett land under mer än 40 års tid. Och det är den frågan där den brittiska regeringen inte vill att Westminster, det brittiska parlamentet ska ha någon suveränitet eller inflytande. Den vill inte ge parlamentet en reell suveränitet över den största brittiska lagstiftningsfrågan man kan tänka sig, i ivern att återupprätta den formella.
Faktum är att det brittiska parlamentet regelbundet i varje enskild EU-fråga har ett större inflytande över gemensam lagstiftning – genom att den har en regering att påverka och ge riktlinjer till och ytterst ställa till ansvar -än den brittiska regeringen nu vill ge landets parlament.
För att återupprätta parlamentets suveränitet, som man uttrycker det, vill man inte ge parlamentet någon suveränitet, vare sig formell eller reell. Parlamentet får inte, om regeringen får som den vill, besluta över den stora lagstiftningsfrågan, större än alla andra, men gärna i de mindre där man utanför EU kommer ha ett begränsat inflytande över det Europa som man i verkligheten tvingas anpassa sig till.
Så för att återvinna en suveränitet som är mer formell än reel i enskilda frågor vill man förneka parlamentet en suveränitet som är både reell och formell i en stor ödesfråga. Det säger något om hur desorienterad den brittiska debatten om medlemskapet och Brexit har blivit, det säger också något om hur osäkra Brexit anhängarna är om vad det är man kampanjade för. Men det var inte för att återupprätta Westminster i alla fall.