I dag regeringens budgetpresentation inför riksdagen. I den ekonomiska kris världen har gått igenom har länder som Sverige, som har prioriterat stabila offentliga finanser, lyckats bättre med både jobben och tillväxten. Sett i perspektivet av den europeiska krisen framstår Sverige som ett unikt lyckat exempel.
Det är klart att socialdemokrater och andra kan ha synpunkter på hur man kunde ha gjort i stället men deras fördömanden av resultatet och svartmålningen av ett elände utan gränser visar på en större vilsenhet än på en politisk klarhet.
Det blir desto mer udda som den hållning europeiska socialdemokrater har intagit under åren av kris har handlat mer om krisförnekelse och tro på att problemen med för stora underskott ska kunna lösas genom fortsatt stora underskott. Den politiken blev förödande för Spanien, Portugal och Storbritannien som i krisens inledning försökte möta den med en ekonomisk politik av ännu större underskott i tron att detta skulle stimulera skuldtyngda ekonomier med förlorad konkurrenskraft att hoppa över krisen.
Och vi ser nu i Frankrike hur Hollande för en politik som sänker pensionsålder och ökar utgifter och urholkar konkurrenskraft ytterligare.
Och i detta mönster fördömer svensk och europeisk socialdemokrati den politik som förts i de länder som klarat krisen bättre än andra, som Tyskland eller Estland och som sagt Sverige. Det ger ingen bra vild av situationsuppfattning, om man uttrycker det så, eller av den politik man vill föra.
Löfven har i den delen entydigt förordat höjda skatter och höjda offentliga utgifter som en väg att öka svensk konkurrenskraft. Hans socialdemokratiska kolleger har motarbetat krispolitiken i de länder som nu sakta reser sig ur krisen.
Socialdemokrater i Sverige och Europa vill fortfarande möta de ekonomiska problemen med utgiftpsolitik. Det känns svårt att se att den politiken kan bottna ur någon erfarenhet av vad som har hänt i Europa de senaste 5 åren.