Hoppa till innehåll

Om att lån bör vara säkra oavsett när man amorterar

Har under de senaste dagarna arbetat med det slutliga regelsystemet för bankkrishantering och med början på arbetet med den framtida bankstrukturlagstiftningen.

 

En utgångspunkt för mig och för den lagstiftning vi har genomfört är att lagar och regler ska ställa krav som innebär bättre kapitaltäckning, kapitaltäckning som förhåller sig till de risker man tar i utlåning och regler som gör att ägare och investerare inte kan fly sitt ansvar när det går fel. Det är så vi kan skapa stabilitet på finansmarknaden.

 

Det innebär att banker måste ta hänsyn till varje enskild risk och det riskmönster man bygger upp. Låntagare måste ha förmågan att betala sina lån och lånen bör inte vara större än att de kan betala dem. Men hur länge lånen ska vara lån och hur snabbt de ska amorteras bör vara en fråga om bankens riskhantering och hushållens förmåga att betala kostnaderna.

 

Förmågan att därutöver amortera varierar över tiden. För barnfamiljer är behovet av en större bostad större än när barnen flyttar ut samtidigt som inkomsterna kanske är högre när man är äldre än när man är yngre, Räntan är en kostnad för lånet och för själva boendet. Risken för lånet ligger i om man kan betala räntan eller inte och om det finns en tillgång som motsvarar lånet. Eller om det finns andra tillgångar som är en säkerhet för lånet.

 

Ställer man krav på en viss amortering som i lag är reglerad och som inte bygger på bankens riskbedömning får man lätt andra konsekvenser. Det blir svårare för yngre att skaffa sig en bostad. En familjs boende får anpassas till regleringen snarare än livsbehovet och förmågan att hantera lånet. Och risken för att man skapar den vikande efterfrågan som kan inleda den fastighetskris man vill undvika ökar, utan att efterfrågan värdet på bostäder har minskat på annat sätt än genom regleringen.

 

Att svenska bostadspriser har stigit beror på efterfrågan och utbudet. Det är inte en konstlad utveckling utan framförallt en utveckling där efterfrågan är som störst, i våra storstäder, och en konsekvens av en dåligt fungerande bostadsmarknad. Det vore bättre att reformera så vi får en fungerande bostadsmarknad än att försvåra för den del av marknaden som faktiskt fungerar.

 

Nu försöker man hantera problemet med stigande fastighetspriser, som avspeglar en faktisk växande efterfrågan på en marknad av för litet utbud, genom att försvåra för unga att komma in på bostadsmarknaden utan att man får ökad stabilitet. Kanske riskerar man att utlösa den fastighetskris man ville undvika. Trots att människor efterfrågar en bostad och kan betala för dess kostnader.