Om att det går bra för Sverige

Sverige är en ekonomi som går bra och som har tillväxt. Det är nog få som har förnekat detta, annat än den sittande regeringen som länge hävdade att vårt land stod i ruiner, eller i alla fall med tomma lador och rekordarbetslöshet. Nu är verkligheten att vi tillhör dem i EU med de mest stabila offentliga finanserna, med underskott som tidigare var på väg ner under 40 %, den högsta sysselsättningen i EU samt en sjunkande arbetslöshet.

 

Det kan vara värt att understryka att när regeringen nu berömmer sig för detta så är det mot bakgrund av att man styrt under en alliansbudget och med det arv som alliansregeringen lämnade efter sig. Det är än så länge allianspolitik som ger ökningen av jobb. Det är också värt att understryka att framväxten av nya jobb har varit förenad med att vi har haft den i särklass största invandringen bland medlemsstaterna i EU.

 

Av detta följer att invandring på de nivåer vi har haft tidigare visserligen skapar problem och utmaningar som måste diskuteras och hanteras men inte motverkat tillväxt och en hög sysselsättning.

 

Dagens Nyheters Peter Wolodarski som under lång tid har ansett att den svenska ekonomin måste stimuleras med ökad offentliga utgifter och med pengar vi inte har konstaterar i en krönika från i söndags att den svenska ekonomin går bra men missar lite frågan varför i viljan att säga att det inte finns några större ekonomiska problem med ett flyktingmottagande som nu nått nya och tiofaldigt högre nivåer. Det blir fel på många sätt.

 

För det första bör vi inte heller nu koppla Sveriges ekonomiska tillväxt till frågan om att ge flyktingar som har rätt till asyl rätt att stanna i Sverige. Om svensk ekonomi just nu hade pekat neråt, hade Wolodarski hävdat något annat?

 

För det andra säger vår utveckling i dag, efter 9 år med alliansens ekonomiska politik rätt lite om vad som händer när oppositionen mot denna politik tar över och ger resultat i form av höjda skatter, ökade regleringar och kamp mot sysselsättning i form av minskade RUT-avdrag, avveckling av kärnkraft och stopp för viktig infrastruktur, förutom fortsatt hyresreglering och höga trösklar på arbetsmarknaden. Ser vi oss runt om i Europa ser vi att regeringar som litat på höjda skatter och ökade offentliga utgifter har undergrävt den ekonomiska utvecklingen. De som tror att man får mer pengar för att man gör av med pengar man inte har, har inte fått rätt utan fel.

 

Europas ekonomiska problem beror på bristande konkurrenskraft, inte på bristande offentliga utgifter. Tvärtom är underskotten fortsatt mycket stora och riskerar att växa i Sverige med en regering som de facto har gett upp överskottsmålet. Den svenska ekonomin får inte mer konkurrenskraft för att vi ökar de offentliga utgifterna, höjer skatterna och tillåter större underskott. Däremot minskar konkurrenskraften, som den gjort tidigare under motsvarande ekonomisk politik.

 

För det tredje är det sant att de ökade offentliga kostnaderna för den mycket stora invandringen ger tillväxt på kort sikt men ger också ökade skulder, räntor och skatter på längre sikt. Tanken att de flyktingnivåer som är så stor att våra administrativa resurser inte klarar av dem skulle bidra till ekonomisk tillväxt är drömskt tänkande eftersom väldigt få av dem som nu kommer har en utbildning som ger dem arbete. Redan i dag är det så att den svenska arbetslösheten till stor del består av de utländskt födda. Risken för denna är nu självfallet ännu större beroende på omfattningen. Den svenska flyktingpolitiken måste vara förankrad i att vi uppfyller vårt ansvar som en rättsstat och som ett civiliserat samhälle, inte med illusioner.

 

För det fjärde är det en skillnad mellan BNP utveckling och utvecklingen av BNP per capita. En stor del av de asylsökande räknas inte in i ökningen av folkmängden medan andra som fått uppehållstillstånd gör det. Ser vi på denna utveckling har vår BNP utveckling stagnerat snarare än tagit fart. Med en rödgrön politik som stryper tillväxten riskerar vi att få mindre tillväxt för att finansiera ökade sociala åtaganden.

 

Vad kokar då allt detta ner i ? Jo, svensk flyktingpolitik måste stå på sina egna fötter. Invandring har inte skadat svensk ekonomi men det innebär inte att mycket stora flyktingvågor inte kostar vårt samhälle något och inte påverkar vår ekonomiska utveckling. Svensk ekonomisk politik måste baseras på reformer, låga skatter, kontroll över de offentliga utgifterna, på ett överskottsmål som förhindrar att den offentliga skulden rasar i väg, som inkluderar människor som har kommit hit. Vi har ingen automatisk utveckling av tillväxt och välfärd, som är det dolda budskapet i Wolodarskis krönika.

 

Vi måste ha kontroll över våra gränser för att kunna ha en kontroll över vår asylhantering. Vi bör vara öppna för arbetskraftsinvandring men har ett begränsat utrymme för en öppen anhöriginvandring och vi bör vara mycket vaksamma på de sociala konsekvenserna av en allt större grupp som står utanför arbetsmarknad och social integration.

 

Och framförallt, det är inte fel att diskutera invandringens utmaningar eftersom det är det enda sättet att lösa dem. Det är nödvändigt att diskutera alla de reformer som behövs för att Sverige ska förbli en växande och konkurrenskraftig ekonomi istället för se konsekvenserna av en tidigare politik som en garant för tillväxt i framtiden. Dagens politik ska fungera för Sverige under kommande år, på samma sätt som den politik som formats under de senaste 10 åren gett Sverige den utveckling vi nu ser.