Det är skrämmande och samtidigt en skam för oss alla att vi nu ser en antisemitism som tar sig allt öppnare uttryck. Ord som inte borde sägas, tankar som inte borde tänkas och åsikter som står i en direkt strid med vår civilisations mest grundläggande värden.
Ofta blir uttrycken som kommer oss till del fragmentariska som när en rabbin i Malmö angrips, när judiska deltagare i Pride möts med tystnad eller protester på grund av en tankemässig länk som syftar till att göra dem som judar ansvariga för ett krig som de har lika lite ansvar för som alla andra deltagare i tåget, eller öppet hat när en partiledare skriver att Israel har en rätt att försvara sig.
Det finns många olika sentiment som nu drar åt samma håll och förstärker varandra. Gammal nazistisk grumlighet som finns är och var, en extremism bland unga muslimska grupper och en bristande respekt för andra människor när deras uppfattningar är andra än den egna. När en programledare i radio kan argumentera för hat och våld som en del i värnet av de egna politiska idealen är det en försvagning av vårt värn mot det extrema, liksom när en annan programledare i TV förlåts för antisemitistiska uttalanden.
Bland vänstern förs i dag en debatt om det rättfärdiga i att stoppa andras tankar och idéer, något som matchar de nationalistiska grupper som vill stoppa vänsterns tankar. Extremisterna göder och föder varandra alltmedan trösklarna sänks när värden som respekt och tolerans blir relativa. Det sker när för många accepterar denna relativisering eller till och med anser föraktet för andra människors uppfattningar som ett uttryckt för det chickt revolutionära.
Under Europaparlamentsvalrörelsen slogs jag av hur många vänstergrupperingar fann det som en självklarhet att man skulle upprepa osanningar som man visste var osanningar, eftersom de förmodligen trodde de vilade på sin egen sanning. Och så relativiseras i sin tur dem som ser våldet som rätt, ”om det behövs”.
I debatterna om den framväxande våldsmentaliteten inom vänstern finns för många som anser den berättigad eftersom den är ett uttryck för viktiga ideal eller för att stoppa uppfattningar man hatar.
Så finner extremismens avskum varandra, till stöd för sin gemensamma uppfattning om att hatet och våldet har sin plats, samtidigt som de bekämpar varandra med metoder som underminerar demokrati och tolerans.
Och det öppnar självfallet dörrarna för dem som vill demonisera andras uppfattningar och agerande. I debatten om kriget i Gaza, som är en tragedi för alla inblandade och som skördar dödsoffer bland alla inblandade, har det blivit fritt fram att demonisera Israel och negligera att Hamas är en våldsriktning som anser att judar ska dödas och Israel elimineras.
I det klimatet blir det enkla påståendet om att även Israel har rätt att försvara sig en gnista som tänder hatet till ännu högre temperaturer och beskrivs som en åsiktstorm som om hat är ett uttryck för en åsikt och inte ett hot mot andras uppfattningar.
Man kan självfallet diskutera hur Israel agerar mot Hamas militära installationer och ständiga krigföring men jag slås av hur få som diskuterar Hamas militära installationer och ständiga krigföring.
Man kan självfallet diskutera det israeliska samhällets utveckling och den israeliska regeringens politik, jag är kritisk till mycket i den nu förda politiken, men det är poänglöst om man inte sätter in det i sammanhanget av att en nation lever under ett existentiellt hot. Jag slås av hur få som diskuterar Hamas styre, där frånvaron av frihet, demokrati och lika rättigheter är själva grunden för politiken. Svenska Kyrkan som ägnar mer uppmärksamhet åt konflikten mellan Israel och palestinier än någon annan konflikt i regionen eller i världen gör det inte liksom den svenska vänsterns ständiga demonstranter.
De gillar alla att demonisera Israel. I Israel finns inga offer och inga hotade, bara gärningsmän med syfte att döda. Som Elisabeth Höglund i en i sin aningslöshet avslöjande kolumn skrev är antalet döda israeler oproportionerligt litet, som om landet ska invänta höga dödstal innan man försvarar sig mot Hamas attacker.
De vill gärna hävda att den krigföring som Israel genomför när man försvarar sig mot raketattacker och tunnelkrigföring syftar till att döda barn och civila istället för att reflektera över varför Hamas har militära installationer där civila lever och barn kan drabbas. De kritiserar inte är och är inte kritiska. De är bara emot Israel. De vill att det ska vara ondska bakom Israels agerande och ser vare sig ondskan, hatet eller förtrycket i en region där muslimer förtrycks och dödas av muslimer, där diktatur och förtryck har blivit till en överordnad samhällsprincip i land efter land. Utom i Israel.
Denna demonisering av Israel handlar inte om kritik mot ett lands regering eller politik utan en medveten eller omedveten vilja att fånga och beskriva en judisk folksjäl som grymmare och brutalare än andras, mer skyldiga till krig och död än andra eftersom man samtidigt låtsas som att inga hot mot Israel finns.
Varje krig är ett för mycket och varje död är en för mycket. Det ena kriget, det ena skottet eller den andra döden uppväger inte någon annan. De är bara en förlust för mänskligheten. Krig och död ursäktas inte av andras krig och död utan summerar bara till det antal krig och döda som mänskligheten har fått för mycket av så oändligt många gånger. Men just därför bör varje militär insats och varje bruk av våld bedömas utifrån sina förutsättningar. Den som är utsatt för ett ständigt hot och för ständiga planerade våldsinsatser har ett annat ansvar än den som programmatiskt hyllar kriget, våldet och låter sitt territorium användas för militära insatser mot ett annat land.
Att försvara sig är inte samma sak som att angripa. Varje land har rätt att försvara sig. Den rätten att använda våld måste hanteras avvägt mot hoten men leder oundvikligen till krig och död på samma sätt som raketbeskjutningar av civila samhällen gör det.
Och det är därför som jag har så svårt att förstå att den lilla demokratiska staten, omringad av hatfylld våldsmentalitet, drar åt sig så mycket av vänsterns och den svenska kyrkans uppmärksamhet att de knappt ser det krig som pågår i Ukraina, glömmer kriget i Syrien, massdödandet i Irak, den så kallade Islamiska statens massmördande, det totalitära förtrycket i Iran, föraktet för människors lika rättigheter i land efter land där man till skillnad från Israel inte får uttrycka sig fritt och inte demonstrera fritt.
Den antisemitism vi ser i dag kan inte frikopplas från den strukturella syn på Israel som förenar så många av dem som hatar landet att de på fullt allvar tror att en liten omringad demokratisk stat är ett större hot mot demokrati och fred än dem som har på sitt politiska program att förtrycka och utplåna andra.