Med en regering som har havererat i avgörande säkerhetsfrågor, där vare sig det inre regeringsarbetet, krishantering eller det egna säkerhetsrådet fungerar, är det svårt att förstå att Centerpartiet och Liberalernas fortfarande upprätthåller ett förtroende för den och vill hålla den under armarna för att fortsätta sin politik.
De innebär att den ekonomiska politiken styrs av Vänsterpartiets socialistiska dogmatik tillsammans med den egna populismen. Ett obekymrat utnyttjande av högkonjunkturen för höjda offentliga utgifter är ett led i detta. Anti-bankpolitiken som drivits av Vänsterpartiets motvilja av banker och där utflyttningen av vår största bank välkomnas av finansministern är ett annat. Förslaget om att lägga ner stora delar av svensk välfärd för att den är vald av människorna själva och därmed går med vinst är ett än mer extremt sådant. Det är en socialistisk politik som drabbar landet.
Den fördjupar klyftorna och motverkar integration genom att den inte tillåter förändringar av en misslyckad arbetsmarknadspolitik utan fixerar fast sig själv vid en 1970-tals lösning som motverkar för nykomna på arbetsmarknaden att få jobb och som motverkar rörligheten bland dem som har jobb. Det är så mycket tvärtom en modern kunskapsekonomi behöver och det är oförenligt med ambitionen att ge alla nyanlända jobb, fotfäste och sammanhang i Sverige. Det är en politik dömd att leda till utanförskap, växande sociala problem och kriminalitet, där vi redan i dag ser en oförmåga att hantera detta liksom den våldsbejakande extremismen.
Fyrtio procent av öppenvården vill man lägga ner, för att den är privat. Mer än en femtedel av äldres trygghet och omsorg vill man avveckla för att den går med vinst. 340 000 elevplatser vill man avskaffa i den svenska skolan, för att eleverna har valt skolor som är fristående och drivna i företagsform. 2 700 förskolor vill man omvandla till en gigantisk barnomsorgskö, bara för att de inte ingår i det kommunala monopol som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna anser att medborgarna ska hålla tillgodo med istället för att själv välja det som de anser bäst för dem.
Det är en maktens tanke som ska styra över människors rätt och som innebär den största nedläggningen av välfärdsverksamheter något modernt välfärdssamhälle någonsin upplevt. Det handlar om att medvetet på grund av socialistisk dogmatik och motvilja mot företagande skapa ett kaos för att avveckla de val som hundratusentals och åter hundratusentals svenskar har gjort och dagligen gör.
För mig är det uppenbart att Peter Hultqvist har ett ansvar för rikets säkerhet. Det följer inte bara av rollen som försvarsminister utan av rollen som statsråd. Som försvarsminister såg han konsekvenserna av haveriet i Transportstyrelsen och det uppseendeväckande är inte i första hand att han inte informerade statsministern – det kan man om man så vill tycka att andra borde ha gjort – utan att han inte på något sätt ansåg detta hot och de konsekvenser det medförde var värt att diskutera med statsministern för de vidare åtgärder som så uppenbart krävdes.
Men om man har uppfattningen att ansvaret i grunden faller på statsministern själv kan man inte på en gång frikänna försvarsministern och samtidigt hålla statsministern om ryggen som om inget har hänt och därmed värna en regering som uppenbart inte förmår regera landet. Regeringen Löfven har ända sedan den tillträdde visat att den inte förstår vad som krävs av en minoritetsregering utan den har låtit ett ytterlighetsparti, som just nu desinformerar om det svenska försvaret med samma språkbruk som Kreml, vara styrande för budget och ekonomisk politik.
Man kan ha förståelse för att partierna inte vill låta misstroendet falla mot Hultqvist. Han har gjort goda insatser även om mycket litet har hänt med svensk försvarsförmåga. Fortfarande fasar vi ut mer förmåga än vi bygger upp på grund av otillräckliga anslag och på grund av otillräckliga försvarsbeslut.
Men om man inte anser att Hultqvist ska ta sitt ansvar eftersom man anser att ansvaret ligger hos statsministern måste man rimligtvis dra konsekvenserna av det. Sverige kan inte ha en regering som skadar landet och försummar dess säkerhet. Om skälet för att inte väcka misstroende mot Hultqvist är att man anser att det är statsministerns och inte hans ansvar kan man inte låta bli att ta konsekvensen av det.
Centerpartiet och Liberalerna kan i längden inte skydda en politik som vållar landet skada samtidigt som man ger Sverigedemokraterna en ständig större roll. Det borde vara alliansen som med en gemensam budget strävade efter en ny regering med en politik som Sverige behöver. En sådan regering får på alliansens grunder föra en politik som vinner stöd i riksdagen eller regera utifrån de förutsättningar riksdagen sätter. Så är Sveriges grundlag.