Tanken på att blidka gudarna, att överkomma svårigheter eller säkra fruktsamhet genom offer är lika gammal som mänskligheten. Abraham skulle offra sin son Isak för att visa sin tro på Gud. I den nordiska Asa-mytologin finns tanken på människooffer för en bra skörd eller god fruktsamhet ständigt levande. Det kunde bli en kung eller prins som offrades för att skörden varit dålig eller för att säkra den kommande. På medeltiden drabbade Gud mänskligheten sades det, för att den syndat, med pesten som var en guds förbannelse. Och därför skulle man offra, inte liv men pengar, mark eller visa sin gudstro genom att gå i korståg.
Historien igenom har tron på Offret som ett sätt att blidka naturen, ett högre väsen eller en sträng gud varit ständigt närvarande. En get eller ett lamm, kanske som på medeltiden ett avlatsbrev eller lite självplågeri, som i en flagellantmarsch eller med tagelskjorta på.
Offret är inte samma sak som att det krävs en ansträngning eller en insats med pengar och styrka för att klara ett mål eller vinna ett krig. Offret har sin egen betydelse som ett sätt att uppvisa vår renhet och vår goda vilja.
I vår tid har det flagellantiska återkommit. I delar av aktiviströrelser hävdas det att klimateffekten är naturens straff för att vi levt över våra tillgångar, i andra fall hävdades ett pandemin var ett utslag av samma sak, på ett skrämmande sätt likt medeltidens skrönor om att pesten var ett gudomligt straff som krävde att människor visade sin underkastelse. Inte minst bland kungar och biskopar var dessa tankar lockande eftersom de ofta ansåg sig vara satta i uppdrag att förvalta underkastelsens gåvor, offer och avlatsbrev. Och även i vår tid predikas Underkastelsen, en global klimatdiktatur, en beundran för Kina eller det fascinerande i tanken på att avveckla val så att Någon kan ställa allt tillrätta,
Och på en förvånansvärt mycket bredare front än aktivisternas extremer som klistrar sig fast på vägar, flygplan och konstverk har det vuxit fram föreställningen om att vi för att möta klimateffekten måste offra något. Inte bara att det kan behövas att vi offrar något, alltid oklart vad utom flygresor som är det stora avlatsbrevet i vår tid, utan att vi verkligen måste offra något, annars tar man inte klimathotet på allvar menar man.
Offret behövs för att visa att vi menar allvar, manifestera vår renhet, vår goda vilja och att vi är beredda att underkasta oss en högre ordning. I vår tid är det framförallt de som alltid vill öka den politiska styrningen av samhället som känner sig lockade av detta. Men även de som känner sig särskilt upplysta och är lockade av den sociala ingenjörskonst som de känner sig besitta finns där. ”Folket” bör avstå från flygresor och också bestraffas med ännu lite högre priser på diesel utöver det höga världsmarknadspriset, utöver de redan höga skatterna och ansvariga ledare bör klargöra för ”Folket” att fler uppoffringar krävs för att vi ska uppnå koldioxidneutralitet.
Inte minst på liberala ledarsidor har man på sistone kunnat läsa att det är direkt oansvarigt att tala om hur vi möter klimateffekten utan att samtidigt lova att stora offer måste göras. Liberala ledarskribenter upplever en egen upplysning i vars sken de fördömer dem som inte ser offret som den nödvändiga uppoffringen. Det är ett förhållningssätt och en tankesfär som står i strid med all upplysningslära som följer av liberalismen och den framtidstro den format.
Nu är det som med alla offer ofta det omvända som gäller. Vi värnar inte klimatet genom att frysa eller reducera världshandel och transporter, tvärtom dömer vi andra länder till en fattigdom som motverkar den nödvändiga omvandling som klimatfrågan kräver. Vi värnar inte fattiga turistekonomier genom att låta charterplanen gå tomma eller ställas in, som en del i spåren av flygstrejker eller pandemin har hävdat. Det stoppar utveckling och kan aldrig balanseras av offer, vare sig det är en get eller genom höjda skatter. Blommor från Kenya är , för att ta ett exempel, dessutom tvärtemot schablonuppfattningen mer klimatsmarta trots transporten, förutom att de i sig bidrar till Kenyas utveckling.
Offer som gick till kyrkan, kungamakten eller i dag staten hjälper inte mot klimateffekten. Mänsklig utveckling gör det. Offertänkandet gör däremot staten större och mäktigare på bekostnad av mångfaldens och marknadens möjligheter att accelerera utvecklingen, från koldioxidfri stålproduktion till koldioxidfria flygningar. Den som stoppar världen för nämligen leva med världen inte bara som den är utan som den blir utan kraft och rörelse.
Myten om att vi inte kan möta klimateffekten utan att offra vår välfärd och vår vardag bygger på föreställningen att ny teknik och nya industrier inte kan komma på plats utan uppoffringar i vår vardag eller utan att staten får in mer i skatt. Det är fel. Det kräver inte i sig några offer för att fossila bränslen i dess olika former ska stanna i marken om vi snabbt utvecklar smartare produktionsmetoder, bättre transportkedjor och koldioxidfria energikällor. Vindkraft, kärnkraft, havskraft, solkraft eller jordkraft kräver inte uppoffringar utan utveckling och tillväxt, och handel med Kenya, Pakistan och Vietnam för att inte glömma bland annat Norge, Danmark och Tyskland. Det är nämligen i dessa kluster och många andra som utvecklingen och förmågan till nya investeringar växer fram samtidigt som nya teknologier sprids.
Sverige har de senaste trettio åren minskat CO2-utsläppen med 30% och det har förenats med en hög tillväxt. Sedan 1970-talets början har vi gått från ett oljeberoende på mer än 80% till olja i stort sett bara används i transporter. Det är för lite och det måste ske mer över hela världen men det görs inte genom att stoppa världen och offra utan genom att utveckla.
Det slående med offermentalitetens advokater är att de allmänt talar om Offer men oftast inte kommer längre än till flygresorna som de med medeltida logik vill vi ska känna skam inför, trots att flyget är en avgörande viktig del i våra kommunikationer, den globala ekonomin och för de förändringar som krävs. De menar oftast att mer pengar behövs för skola, sjukvård, forskning och social trygghet och går sällan den ekonomiska sparsamhetens väg. De tror på Offret.
De sätter inte i Sverige kärnkraftsavvecklingen in i detta perspektiv, som skapat större utsläpp än det svenska flyget, de vill nämligen att människor ska offra för att kompensera för politikens brist på ansvar. Kärnkraftsavvecklingen har lett till högre elpriser, som är ett av många offer som man menar behövs, och därmed till en långsammare introduktion av en andra våg av industriell elektrifiering och digitalisering.
Kärnkraftsavvecklingen har skapat ett nytt och större beroende i Europa till fossila bränslen och till och med till kol. Den motverkar den ekonomiska tillväxt som den stora modernisering vi står inför behöver. Vare sig kärnkraft eller någon annan energikälla, än mindre vindkraft, kan lösa våra problem. Men de behövs i en politik där upplysningens klara förnuft och framtidstro ersätter den gamla tidens föreställningar om Offret som vägen framåt. Lite framtidstro, öppenhet för utveckling, upplysningens förnuft och rationalitet. Det är vad vi behöver. Inte Offer i tron att de löser våra problem.