Hollands regering sprack i natt på grund av oenighet om de framtida insatserna i Afghanistan. Det säger något om den politiska betydelse som frågan har för varje regering.
Den regering som Mona Sahlin vill leda efter valet är mer kluven i denna fråga än den holländska var. De holländska socialdemokraterna har i princip varit för att bidra till insatsen men gör nu en annan bedömning om den fortsatta insatsen. Och när uppfattningarna var oförenliga i en fråga som denna sprack regeringen.
Om de rödgröna skulle vinna valet kommer Lars Ohly få ett avgörande inflytande i de frågor som han har den mest avvikande uppfattningen i. Han kommer att ställa krav på att få sin vilja igenom, nämligen att Sverige ska lämna afghanerna åt förtrycket med allt vad det innebär inte minst för kvinnors människovärde. Han kommer troligtvis inte få sin vilja helt igenom men däremot forma agendan för hur en rödgrön regering hanterar Afghanistanfrågan.
Och då finns det tre olika möjligheter. Med en rödgrön regering stannar Sverige ytterligare en tid men som en kompromiss bestämmer man ett datum för tillbakadragande. Det innebär att förutsättningarna för att lyckas med uppgiften minskar, när man klargjort att det bara är en fråga om tid innan i alla fall Sverige lämnar fältet fritt för talibanerna. Alternativet till detta är att Ohly ger sig och ger sitt stöd till fortsatt insats. Det är mindre troligt. Och ett tredje alternativ är det holländska.
Man blockerar varandra så att man inte i en viktig fråga kan fungera. Det leder till handlingsförlamning men också till att talibangrupperingar aktivt kan påverka en otydlig svensk linje, till exempel genom att sätta svensk trupp under växande hot, för att med psykologiska medel uppnå sitt mål. Det innebär ökade risker för svensk trupp, inte på grund av farliga operationer utan på grund av att den rödgröna regeringen kommer att framstå som lätt att påverka att dra sig tillbaka.