Under dessa dagar för 10 år sedan skyddade de baltiska folken sin självständighet med sina bara kroppar. Framför parlamenten i Vilnius och i Riga stod de i januarikylan, bakom barrikader i form av byggnadsmaskiner, stenar, träd och lastbilar.
Inne i parlamentsbyggnaderna fanns det de som i som en sista desperat utväg till försvar var beväpnade med jaktgevär. Men de allra flesta stod där utan vapen, med halsdukar som skyddsmasker inför hotet om sovjetiska gasattacker. Det var ingen där som tvivlade på att det handlade om liv och död.
I Domkyrkan i Riga fanns ett provisoriskt fältlasarett med läkare och skolungdomar. I ett kontorsrum på Grev Turegatan fick vice president Bronislaus Kuzmickas och utrikesutskottets ordförande Emanuelis Zingeris de ledande litauiska politiker som då befann sig utanför Litauen – via en högtalartelefon av Litauens president Vytautas Landsbergis fullmakt att vid en sovjetisk stormning av parlamentsbyggnaden bilda en exilregering med säte i Stockholm.
I Tallin hade de sovjetiska OMO -trupper ännu inte marscherat in men däremot fanns färdiga telefonkedjor av medborgare beredda att också de ställa sig i vägen. Nedanför Domberget i Tallin fanns en av galghumor präglad provisorisk vägskylt med en överstruken stridsvagn: Stridsvagnar förbjudna. Historien stod under dessa dagar i januari 1991 och vägde mellan hopp och förtvivlan. I vågskålen låg både många människors liv och frihet men också hoppet om en fredlig utveckling av det nya Europa som då var under framväxt.
I Stockholm och på ett 30-tal andra platser stod tusentals svenskar måndag efter måndag och manifesterade sitt stöd för de medmänniskor som på andra sidan Östersjön bokstavligen vågade livet för sina länders frihet. Det var en opinionsyttring som gällde deras frihet och demokrati men som också var en form att ta avstånd från nära 50 år av skamlig tystnad inför det förtryck och den förnedring som drabbade våra grannfolk.
Samma feghet och samma hållningslöshet som präglade det officiella Sverige när det gällde vår medborgare Raoul Wallenberg, baltutlämningen eller svensk utrikespolitik i allmänhet i förhållande till det sovjetiska väldet hade också under årtionden präglat svensk politik när det gällde Estland, Lettland och Litauen. De som krävde frihet och demokrati i Östeuropa skälldes för att vara korstågsfarare i det kalla krigets anda eller för att vara högerextremistiska tokstollar. Men under ett betydande folkligt tryck föll den utrikespolitiken under Sovjetunionens sista år.
De baltiska folken visste att de inte var ensamma. Och de vann över stridsvagnarna, kulsprutorna och den militära övermakten med människors personliga mod som det enda vapnet. Därmed lades också en grund för den fredliga omvandling som kom att prägla Sovjetunionens sista år. Vi har mycket att tacka de baltiska folken för när det gäller den fredliga utveckling som lett fram till dagens Europa. Historien kunde vänt i en helt annan riktning. Det hade gett konsekvenser inte bara för tusentals människors liv och frihet utan också för Sovjetunionens och Europas utveckling som helhet.
Varje balt visste vad det handlade om. De hade fått leva sina liv isolerade från omvärlden under ett av världens mest vidriga och totalitära förtryck. De hade fått se sina valda politiker, författare och kulturpersonligheter liksom syskon, föräldrar och barn bli avrättade eller deporterade till omänskliga förhållanden i Sibirien. Till råga på allt hade de fått uppleva hur ledande politiker i det fria Europa beskrev Sovjetunionen som ett fredligt paradis med sociala ambitioner och en ekonomisk tillväxt som minst matchade de marknadsekonomiska länderna. Det var med deras förtryckare som Sverige sa sig vilja leva i gemensam säkerhet med och det var kraven på deras demokrati och frihet som avvisades och hånades. Så ser en viktig del av Sveriges nutidshistoria ut och den vill alltför många glömma i dag.
För några dagar sedan besökte jag på nytt Riga och samtalade bland annat tillsammans med Måndagsrörelsens övriga tre initiativtagare Håkan Holmberg, Andres Küng och Peeter Luksep med Lettlands president Vaira Vike-Freiberga om vikten av att förtryckets historia, dess mekanismer och dess konsekvenser hålls levande både i skolor och bland politiska beslutsfattare. Där har Sverige tyvärr gjort mycket lite, kanske för att det finns allt för många som skäms den tid som var. Jag besökte också Ockupationsmuseet, som ligger på den historiska Rådhusplatsen, i den vidriga byggnad av sovjetisk arkitektur som en gång uppfördes som en hyllning till Sovjets befrielse av de baltiska staterna. Där finns i dag en utställning som skulle vara nyttig för både unga och gamla svenskar. Den är gripande i sina enskilda detaljer och överskådlig när det gäller formerna för 50 år av socialistiskt förtryck.
Ett första steg för Sverige att göra upp med sin historia när det gäller de baltiska staterna vore därför att låta delar av denna utställning vara en vandringsutställning här i vårt land. Utställningen i Sverige kan gärna kompletteras med en dokumentation över svenska läroböckers och medias behandling av de baltiska länderna och det sovjetiska förtrycket samt över svensk politik gentemot de baltiska staterna och Sovjetunionen. För att redan från början ge utställningen en hög profil skulle den kunna ha sin allra första anhalt i Riksdagshuset. Det vore ett sätt att hedra alla dem som led under förtrycket men också att dra lärdom av historien. Det behövs både i riksdagshus och i skolor. Det lär oss tiden fram till januari 1991.
Gunnar Hökmark
http://www.gunnar.moderat.se/