Under föregående vecka firade Finland 100 år av självständighet och att man 1917 med stort hjältemod försvarat sin frihet och självständighet gentemot det militärt överlägsna Sovjetunionen. Det är väl värt att fira och att glädjas å vårt grannlands vägnar. Finland har liksom våra andra nordiska grannländer haft en stor betydelse för Sveriges utveckling.
Med Finland i öst, Norge i väst och Danmark i syd är Sverige ett lyckosamt land. De nordiska länderna har förstås integrerats genom medlemskapet i Europeiska unionen, men också långt dessförinnan och desto mer än andra länder. Passfriheten har inom den nordiska gemenskapen funnits sedan 1950-talet. Vi har en kulturell, politisk och värderingsmässig gemenskap och rörlighet över gränserna. Det är särskilt påtagligt i Öresundsregionen med sin egen dynamik.
I den tid vi nu lever i borde Sverige ta en ledarroll för det nordiska blocket i Europa, för att påverka EU i den riktning som de nordiska länderna samfälligt vill. Endast genom samarbete kan vi få största möjliga inflytande i Europa.
Mot denna bakgrund ter det sig obegripligt när Sverige väljer att inte stödja sina grannar, som var fallet i omröstningen om placeringen av den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) efter att Storbritannien lämnar EU. Sverige kandiderade med Stockholm, men föll i första röstningsomgången. När det visade sig att Stockholm blev utslaget och Danmark gått vidare i andra omgången borde Danmarks sak ha blivit Sveriges.
Det var självfallet ett bakslag att det inte blev Stockholm. En vinst hade varit bra för Sverige, den svenska forskningens infrastruktur och svensk läkemedelsindustri. Dessvärre vägde bostadsbristen, högskattepolitiken, en fientlig företagarpolitik och regeringens inriktning att förbjuda bra skolor bara för att de är privata, tyngre än alla de goda argument som fanns.
Nu när det inte blev Stockholm hade det varit gynnsamt för Sverige om myndigheten hade placerats i Köpenhamn och det hade ytterligare vitaliserat Öresundsregionen med det medicinska kluster som utgörs av Lund, Malmö och Köpenhamn. Ingen hade förvånats om vi hade uttalat stöd för Köpenhamn framför Amsterdam eller Milan. Tvärtom borde det ha varit självklart. Danska politiker, däribland Danmarks utrikesminister, beskrev det svenska agerandet som ett svek. Men det är inte bara ett svek mot Danmark utan ett svek mot oss själva att vi inte kunde se till Sverige bortom Stockholm.
Att Stockholm inte fick myndigheten kan inte regeringen belastas för, då de inte kunde styra hur andra länder röstade. Däremot kunde regeringen helt styra över hur vi själva agerade när Stockholm inte längre var aktuellt. Då borde Köpenhamn ha varit ett naturligt val.
Om Sverige öppet hade gett sitt stöd till Köpenhamn och Danmark hade det stärkt trovärdigheten i det nordiska samarbetet. Nu sände regeringen istället signalen att det nordiska samarbetet inte är viktigt. Det är ett större bakslag än att vare sig Stockholm eller Köpenhamn fick myndigheten.